An American Crime - biorecension

AN AMERICAN CRIME

Regi: Tommy O'Haver

Manus: Tommy O'Haver, Irene Turner

Skådespelare: Ellen Page, Catherine Keener, Ari Gaynor

Land: USA

Betyg: **

Trailer

Sylvia och Jennie Likens har precis flyttat med sina föräldrar till en nya stad. De har växt upp på kringresande nöjesfält, där deras föräldrar har arbetat. Nu tycker föräldrarna att flickorna är för gamla för det kringresande livet och borde gå i skolan på ett och samma ställe. När de får ett erbjudande om att åka iväg med ett nytt nöjesfält vet de inte riktigt vad de ska göra av sina döttrar. En dag efter kyrkan träffar Jennie och Sylvia barnen i familjen Baniszewski. Deras nya vänner bjuder över dem för att leka och de träffar då dör första gången barnens ensamstående mamma, Gertrude Baniszewski. Gertrude erbjuder flickornas föräldrar att ta hand om dem mot en betalning på 20 dollar i månaden. Sylvia och Jennies föräldrar accepterar och åker iväg på en tvåmånader tur med nöjesfältet. Det visar sig snart att Gertrude inte är speciellt psykiskt stabil och hon har mycket dåligt med pengar. Sylvia blir snabbt nära vän med den äldsta dottern i familjen, Paula. När Paula blir gravid råkar Sylvia säga något om det i fel sällskap och Paula blir mycket arg. Hon talar om för sin mamma att Sylvia sprider lögner och Gertrude straffar Sylvia hårt. Sedan eskalerar det väldigt fort. Sylvia utsätts för allt värre och plågsamma straff av Gertrude och till slut ligger hon konstant misshandlad och torterad i husets källare.

Filmen bygger på en sann historia från 60-talets Indiana. Historien bryts upp med scener från en rättssal där fallet tas upp. Det gör tyvärr att tempot påverkas på ett negativt sätt och filmen får aldrig något riktigt flyt. Det hela må vara en sann historia där alla fakta kommer ifrån rättsprotokollen, men den går inte på långa vägar nog in på djupet. Man förstår aldrig riktigt hur det hela kunde gå så långt. Gertrude mår dåligt och är elak, men regissören Tommy O´Haver låter inte filmen komma nära nog att låta åskådarna förstå riktigt varför. Hon självmedicinerar och är deprimerad, men det känns som en väldigt ytlig förklaring. För att historien verkligen ska kännas så krävs det mer än så.

Huvudrollen som Sylvia spelas av Ellen Page, som är så underbart bra i Juno. Här har hon inte speciellt mycket att jobba med och hennes skådespeleri går ut på att se uppgiven ut när hon blir oskyldigt anklagad och att skrika när hon blir torterad. Utöver det har hon inte mycket att göra. Det är riktigt synd att se hur hon slösas bort när man vet vad hon kan. Catherine Keener försöker verkligen göra Gertrude till en levande människa och det är inte hennes fel att porträttet faller kort. Det hänger på det bristfälliga manuset och den halvdanna uppbyggnaden av historien. På det hela taget blir An American Crime bara seg. Grundhistorien skulle man kunna bygga någonting fantastiskt på, men tyvärr är Tommy O´Haver inte regissör nog för att göra det till mer än en gäspning.

Fler recensioner: Sydsvenskan, DN, SVD

© Tommy Ekholm

I´m a Cyborg, But That´s OK - biorecension

I´M A CYBORG, BUT THAT´S OK

Regi: Chan-Wook Park

Manus: Chan-Wook Park, Seo-Gyeong Jeong

Skådespelare: Su-jeong Lim, Rain

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Young-Goon måste ladda sina batterier. Och eftersom hon tror att hon är en cyborg skär hon upp sin arm, sticker i en sladd och kopplar in sig i en väggkontakt. Resultatet är givetvis inte så lyckat. Hennes mor skriver in henne på ett mentalsjukhus. Young-Goon vägrar att äta, då hon vet att allt hon behöver är elström. I stället för att stoppa mat i munnen slickar hon på batterier. Det andra patienterna är riktigt knasiga karaktärer. De har alla sådana där psykiska problem som folk bara kan ha på film. En av de andra patienterna är en ung kleptoman, Il-Soon, som är övertygad om att han kan stjäla andra människors förmågor och personlighetsdrag. Medan Young-Goon glider runt och pratar med alla elektriska apparater hon möter, med hjälp av sin mormors löständer, så smyger Il-Soon runt och stjäl folks pingisservar och sångröst. När Young-Goon förstår vad Il-Soon kan göra ber hon honom att stjäla hennes känslor, så att hon kan hämnas den oförätt som drabbat hennes familj. Men Young-Wook har problem med att ladda sina batterier, det vill säga, i och med att hon inte äter håller hon på att svälta ihjäl. Il-Soon ser vad som håller på att hända och bestämmer sig för att rädda henne.

Det här är någonting HELT annat än Parks Revenge-trilogi. Den som tror att den ska få Old Boy med cyborgs kommer att bli mäkta besviken. I’m a Cyborg… är en vriden komedi och har visserligen några actionscener, men dom skrattar man mest åt. Karaktärerna är så skruvade och lustiga att det ibland blir lite löjligt. Det finns en tanke bakom historien och den är inte direkt gömd, men det blir ofta lite för flabbigt för att man ska orka följa den. Skådespelarna är det lite si och så med. Eftersom dom är patienter på ett mentalsjukhus så förväntas dom spela över något ofantligt, men vissa av dom lyckas ändå gå lite väl långt. Ibland blir det mer fånigt än roligt.

Det område där man verkligen känner igen Chan-Wook Park är i fotot och scenografin. Filmen är, precis som förväntas av sydkoreanen, minst sagt skitsnygg. Specialeffekterna är lite halvdanna på sina ställen, men helhetsintrycket av filmen är väldigt bra. Det finns så ofantligt mycket att titta på i varje scen och det händer konstant någonting i bakgrunden. Placeringen av varje sak som syns i bild är uträknad på millimetern och man får snabbt känslan av att om någonting syns i bild så är det där av en anledning. Filmens problem blir rätt så tydligt när man upptäcker att man mer tittar på bilderna än följer med i historien.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av I´m a Cyborg…, men nog hade jag väntat mig mer än så här. Mycket yta hade jag ställt in mig på, men att det skulle vara så dåligt djup i historien kom som en överaskning. Och humorn föll många gånger platt. Hur många gånger är det kul att en äldre kvinna tror att hon är en mus? Jag hoppas innerligt att nästa film från Chan-Wook Park blir betydligt svartare och mer dramatisk. Han tidigare filmer visar tydligt att det är i dom kvarteren han ska röra sig. Det är bara att hoppas att det här var någon sort mellanfilm, intryckt mellan hans riktiga projekt.

© Tommy Ekholm

Breath - biorecension

BREATH

Regi & Manus: Kim Ki-Duk

Skådespelare: Park Ji-A, Chen Chang, Ha Jung-Woo

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Jang Jin sitter i fängelse. Han är dömd till döden och sitter nu bara och väntar på att bli avrättad. Skräcken inför avrättninngen driver Jang Jin till att försöka ta sitt liv. Han hugger en slipad tandborste i sin hals, men självmordsförsöket misslyckas. Jang Jins försök att ta sitt liv blir stora nyheter och media rapporterar direkt ifrån sjukhuset. Yeon sitter hemma och blir mycket berörd när hon ser på nyheterna. Hon lever i ett dött äktenskap, där hennes enda kvarvarande band till sin man är deras dotter. När hon finner bevis för att hennes make är otrogen åker hon ifrån huset. Hon vet inte var hon ska ta vägen, men hamnar slutligen framför fängelset där Jang Jin sitter inspärrad. Yeon utger sig för att vara hans ex-flickvän och får träffa honom. Trots att Jang Jin inte kan tala efter att ha huggit sig i halsen förstår de båda varandra och finner en speciell kontakt. Yeon återvänder senare för att besöka honom igen. Hon dekorerar cellen där de får träffas och talar med honom, något som hon inte längre gör med sin familj. Snart börjar Yeons man att ana oråd och bestämmer sig för att följa efter henne för att se vad det är hon har för sig.

Det här är inte en helt lätt film, men det är sällan Kim Ki-Duks filmer. Precis som i The Bow, som gick på festivalen för ett par år sedan, har Breath väldigt lite dialog. Den ena huvudpersonen talar faktiskt inte alls och den andra pratar inte i mer än en handfull scener. Ändå skapar Ki-Duk en mycket stämningsfull film. Han är också de små utrymmenas mästare. Han får ett trångt mötesrum att kännas jättelikt, bara med hjälp av lite tapeter och får Jang Jins lilla cell att kännas som en stor sal där man aldrig riktigt vet vad som händer i den andra änden.

Skådespelarna är ok. Det är svårt att sträcka sig längre då det hela går ut på att de ska spela så tillbakadraget som möjligt. Det gör att de få gånger som verklig hetta dyker upp till ytan så blir det så mycket starkare. Tyvärr räcker inte filmens historia riktigt till. Ki-Duk lyckas tyvärr inte göra det riktigt intressant. Det är snyggt och bra spelat, men den fångar mig inte riktigt. Inte i närheten av hur jag sögs in i Ki-Duks tidigare filmer The Bow och The Isle. Vid några tillfällen blir det lite konstigt där regissören verkar gå för skratt i stället för att fokusera på de dramatiska sidorna. Filmen klockar in på under en och en halv timme och det känns som om det hade varit okej att ge karaktärerna lite mer utrymme och förklarat deras situation lite djupare. Framför allt gäller det förhållandet mellan Yeon och hennes man.

Jag håller Ki-Duks tidigare filmer 3-Iron, The Isle och The Bow mycket högt. Jag hade till och med The Bow som en av det årets bästa filmer. Därför blev jag lätt besviken på Breath. Jag hade hoppats på verkliga stordåd från Ki-Duk och det här blev bara lite tamt och saknar nästan helt den råa styrka som funnit i hans tidigare filmer.

© Tommy Ekholm

The Assassination of Jesse James By the Coward Robert Ford - biorecension

THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD

Regi & Manus: Andrew Dominik

Skådespelare: Brad Pitt, Casey Affleck, Sam Rockwell

Land: USA

Betyg: ****

Trailer

Filmen med 2007 års längsta titel inleds 1881, när Jesse James och hans bror ska föra sitt sista tågrån. Hela deras gamla gäng är döda eller i fängelse, så de har slagit sig ihop med några av traktens kriminella som de känner sedan tidigare. Bland dessa finns bröderna Ford. Den yngsta av dessa är Robert ”Bobby” Ford, en knappt 20-årig man som har haft Jesse James som sin stora idol sedan barnsben. Efter att de genomfört tågrånet stannar Bobby kvar hemma hos Jesse James i ett par dagar. Jesse gillar den unge mannens idoldyrkan. Men efter ett tag blir det lite för påfrestande och Bobby skickas hem till sin familjegård. Jesse är eftersökt i hela USA och det faktum gör honom allt mer lynnig och paranoid. Han känner det som om alla han känner är en potentiell Judas och han rider mest runt för att hålla koll på männen han känner som mest misstänkta. Bobby retas oavbrutet av sina bröder för hans hjältedyrkan av Jesse. Detta plus den behandling han får utstå av Jesse själv, gör att Bobbys beundrande tankar om Jesse snart börjar förbytas mot ett svart hat.

Brad Pitt kommer att synas på alla affischer för The Assassination… och den kommer att behandlas som ”en Brad Pitt-film”. Pitt fick till och med skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig. Men den här filmen tillhör inte Pitt. Filmens stora stjärna är Casey Affleck, i rollen som Robert Ford. Här är det slutgiltiga beviset för att det må vara så att storebror Affleck är superstjärnan, men att det utan tvekan är Casey som är skådespelaren i familjen. Brad Pitt är även han bra som Jesse James, men lyser egentligen inte riktigt upp förrän under filmens sista 45 minuter. Det beror visserligen till viss del på att hans riktigt stora scener alla ligger där. Affleck är dock PÅ rakt igenom alla filmens 160 minuter. Birollsinnehavarna täcker upp bra bakom de två huvudrollerna. De får till och med tid att verkligen utveckla sina karaktärer. Fast det borde de ju få i en film som är så här pass lång. Men det är närapå en skandal att man bara ger Sam Shepard några ynka minuter på duken.

Det finns pengar bakom den här produktionen, och det syns verkligen. Med Pitt själv och Tony och Ridley Scott som producenter bör det knappast varit problem att skrapa ihop pengar. Själv anser jag att regissören Andrew Dominiks debutfilm Chopper är en smula överskattad. Här visar han dock på att han definitivt är ett man att hålla ögonen på. Fotot är riktigt snyggt, men det SKA det nästan vara i en storproduktion som det här. Filmen är väldigt lång, men det finns inga riktigt slöa punkter i den. Den håller jämt, om än ganska lågt, tempo och tar sig verkligen tid att berätta historien om Jesse och Bobby, från den första gång de möttes till historiens verkliga slutpunkt.

The Assassination… är en storslagen, men tystlåten film, som handlar mer om känslor och roten till människors handlande än om colt-viftande cowboys. Andrew Dominik kommer att bli någonting riktigt stort i Hollywood, det är helt säkert. Och nu bara måste alla som ser den här filmen hålla med mig i det jag har sagt i massor med år: Casey Affleck är GUD.

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan

© Tommy Ekholm

Aleksandra - biorecension

ALEKSANDRA

Regi & Manus: Aleksandr Sokurov

Skådespelare: Galina Vishnevskaya, Vasily Shevtsov, Raisa Gichaeva

Land: Ryssland

Betyg: ****

Aleksandra är en gammal kvinna som reser för att hälsa på sitt barnbarn. Hennes älskade barnbarn är kapten i de ryska styrkorna i Tjetjenien och han har lyckats se till att hon fått tillstånd att besöka honom på den militärbas där han är stationerad. När Aleksandra kommer dit blir hon chockad över hur nedgånget, spartanskt och smutsigt lägret är. Hon ser också hur mycket hennes kära barnbarn har förändrats av sina år i krigets Tjetjenien. När hon vandrar ut från basen och in i den närbelägna byn får hon med egna ögon se hur lokalbefolkningen har drabbats av kriget. Aleksandra får en klar och otrevlig ny syn på omvärlden och vad som händer med ett folk som lever i ett ständigt krig.

Aleksandr Sokurov är förmodligen Rysslands största, nu levande, regissör. Han är en rätt så klassisk regissör, vars filmer tar upp tunga och filosofiska ämnen. Aleksandra tar upp krigets idioti och hur det bryter sönder människor, både militärer och civila. Med långa, långsamma tagningar skapar Sokurov vackra och storslagna scener av dystra ödelandskap. Filmens karaktärer sitter ofta ansikte mot ansikte och talar och diskuterar. Men att kalla det för en dialogdriven film känns fel. Filmen drivs i stället av de långa tysta scenerna där ansiktsuttryck och små gester från skådespelarna säger mer än tusen ord.

Aleksandra spelas av Galina Vishnevskaya. Hon lyckas förmedla så väldigt många känslor bara genom ögonkast och små förändringar i sitt ansikte. Hennes barnbarn spelas av Vasily Shevtsov och han använder sig av ungefär samma skådespelarstil. Scenerna mellan dessa två är magiska. Unga regissörer låter sällan sina skådespelare bara sitta tysta på det här sättet. Filmen är väldigt stämningsfull och slutet är väldigt gripande, utan att någonting överraskande egentligen händer. Det är bara två människor som mött varandra och förstår varandra som skiljs åt. Så simpelt och så djupt rörande.

Det här är en film för människor som verkligen orkar med ett långsamt tempo. Filmen flyter bara sakta på och slår verkligen in det den vill säga utan skrika ut det eller skriva någon på näsan. Filmer om krig blir sällan poetiska på det här viset. Aleksandra är en mycket stark film av den sort som nu för tiden nästan enbart kommer ifrån östländer. Sokurov behåller sin position som en av världens främsta regissörer.

© Tommy Ekholm

The Darjeeling Limited - biorecension

THE DARJEELING LIMITED

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson, Jason Schwartzman, Roman Coppola

Skådespelare: Jason Schwartzman, Owen Wilson, Adrien Brody

Land: USA

Premiärdatum: 25 december

Betyg: ****

Trailer

Tre bröder möter upp varandra på ett tåg genom Indien. Deras pappa dog för ett år sedan och de har inte hört av varandra sedan dess. Den äldste brodern, Francis, Har övertalat de andra att följa med på resan. Han vill att det ska bli en djupt spirituell resa som ska föra dem närmare varandra som bröder. Bröderna faller snabbt in de roller som de alltid har haft tillsammans och ingen av dem litar riktigt på varandra. Medan tåget skakar fram genom Indien och bröderna besöker olika tempel och marknader hamnar de i många konfrontationer med varandra, både om situationer som de hamnar i och sådant som hänt i svunnen tid. Men frågan är om de kommer varandra närmare eller slit isär ännu mer.

Jag är en stor Wes Anderson-fan. Det finns inte en enda av hans filmer som jag inte älskar, eller åtminstone är mycket förtjust i. The Darjeeling Limited har allt av det som gör Andersons filmer så storartade. Ofantligt snyggt foto, en ruskigt bra manus, skådespelarinsatser av yppersta klass och regi och klippning i världsklass. Filmen är så snygg och så välkomponerad att den på det området slår allt som Anderson tidigare gjort. Det finns liksom en tanke bakom varenda liten pryl som syns i bild. Historien har ett högt tempo som dock aldrig blir stressat och dialogen är, som i alla Anderson-filmer, hur bra som helst.

Bröderna, som spelas av Jason Schwartzman, Adrien Brody och Owen Wilson, är precis så bra som skådespelare i Wes Andersons filmer förväntas vara. Brody är den enda som inte arbetat med Anderson tidigare, men det är inget som märks. De är så naturliga i sina roller att man helt glömmer bort att se dem som skådespelare. De ÄR bröderna. Birollsinnehavarna gör solida insatser, men man minns dom inte riktigt efteråt. Möjligtvis med undantag av Anjelica Huston, som är otroligt intensiv i den få minuter hon är med. Efter de tre bröderna får man nog säga att deras sanslöst coola Luis Vuitton-bagage har den största rollen. Dom är också bra.

The Darjeeling Limited är en mycket rolig film. När man inte skrattar rakt ut, så småler man. Och det gör man genom i stort sett hela filmen. Så fort någonting mörkare kommer in, så finns det en humoristisk underton som gör att man inte direkt blir tungsint. Filmen är också en hyllning till Indien. Den har lånat en del i sitt bildspråk från indisk film, men inte mer än att den fortfarande ser ut som man förväntar sig att en film av Wes Anderson ska göra. Det här är inte Wes Andersons bästa film. Den kommer inte riktigt upp på samma nivå som The Royal Tenenbaums, men det skiljer inte mycket. Däremot tycker jag nog att det är den snyggaste filmen i Andersons karriär, och det vill inte säga lite.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad,

Outlaw - biorecension

OUTLAW

Regi & Manus: Nick Love

Skådespelare: Sean Bean, Danny Dyer, Bob Hoskins, Lenny James

Land: Storbritannien

Betyg: **

Trailer

Bryant är en soldat som kommer tillbaka från Irak och ser hur England har förändrats. Ungdomsgäng misshandlar folk på gatan, kriminella gör precis vad dom vill och vanliga människor är helt enkelt inte säkra. Cedric är en åklagare i ett mål mot en gangsterkung. När rättegången ska börja dyker det upp en man och hotar att döda Cedrics fru om han inte ser till att gangstern går fri. Gene är en vanlig kontorsråtta, som dagligen mobbas av en arbetskamrat. När Gene misshandlas efter att ha krockat med sin bil börjar han se sig om efter ett sätt att ge tillbaka. Sandy är en ung student som misshandlats grovt av en grupp ungdomar, som bara fick korta straff i domstolen. Simon är en tanig väktare som tröttnat på hur brottslingar kommer undan med vad som helst och han för samman Gene, Cedric och Bryant. Tillsammans ger dom sig ut på Londons gator för att ge tillbaka.

Outlaw har ett bra upplägg, ett fullt fungerande manus och riktigt bra skådisar. Ändå är filmen till och från en pina att titta på. Varför? Eftersom Football Factory-regissören Nick Love bestämt sig för att filma hela filmen med handhållen kamera. Bilden skakar och far runt precis hela tiden. Det är nästan värre än Blair Witch Project. Kameran skakar, svänger och rycker så att man nästan blir illamående av åksjuka. Och det är riktigt synd eftersom man vet att det bakom det spastiska kameraarbetet finns en bra film. Men det går inte att ta den till sig som man borde.

Sean Bean och Bob Hoskins är givetvis mycket bra. Bean är ett i det närmaste perfekt val för rollen som Bryant. Danny Dyer håller också, som vanligt hög klass. Här får han dessutom spela en mes, vilket inte direkt hör till vanligheterna. Lenny James och Sean Harris har svårt att matcha de tre andra, men gör fullgoda insatser.

Bra skådisar och en bra berättad historia. Men så är det det här med kameran. Det går inte att komma förbi. Jag vill så gärna att det här ska vara bra, men det är omöjligt att riktigt komma in i filmen när allt man kan tänka på är att hålla inne ett desperat skrik: HÅLL KAMERAN STILLA! Jag vet inte riktigt vad Love hoppats få ut av de handhållna bilderna, men vad det än är så misslyckas det. Helst av allt skulle jag vilja att han fick stålar för att skjuta filmen igen. Gör om, gör rätt.

© Tommy Ekholm

The Nines - biorecension

THE NINES

Regi & Manus: John August

Skådespelare: Ryan Reynolds, Hope Davis, Melissa McCarthy

Land: USA

Betyg: *

Trailer

The Nines är tre historier som vävs samman. Först följer filmen en skådespelare som dömts till husarrest. Han är uttråkad av sin brist på kontakt med omvärlden tills han upptäcker att det verkar spöka i huset och han träffar sin heta granne. Nästa del följer en manusförfattare som jobbar med att få sin tv-serie upplockad av ett tv-bolag. Filmen avslutas med att följa en tv-spelsdesigner som fastnar med sin familj ute i skogen.

De tre historierna hör ihop och sammanbinds på lite udda sätt. Varje del har tre huvudpersoner och de spelas alla av samma tre skådespelare, vilket gör det hela än knepigare att komma in i. Den första historien är den klart bästa även om den slutar på tok för abrupt. Här lyckas regissör och manusförfattare John August bygga upp någonting obehaglig och riktigt spännande. Men så slängs det in en snabb och konstig avslutning och det är dags för nästa del. Manuset som helhet är väldigt långt ifrån att fungera. Det blir osammanhängande och dumt. Och upplösningen sedan. Vilket jävla TRAMS! The Nines har utan tvekan ett av de sämsta slut jag sett i en film. När förklaringen till det hela börjar att uppdagas blev jag så irriterad över den totala idiotin att jag var på väg att storma ut ur salongen.

Jag hade rätt så höga förväntningar på filmen eftersom John August har skrivit manus till de flesta av Tim Burtons senaste filmer. Jag hade kunnat ursäkta halvdan regi, men inte att manuset är så ofantligt dåligt och ogenomtänkt. Det är sorgligt att den här filmen får en plats i festivalens tävlingskategori. John August borde skämmas för att han i sin debutfilm inte använder ett manus som ens verkar det minsta genomarbetat. Karln har skrivit Big Fish och använder ett skitmanus som det här när han själv ska regissera. Måtte denna film aldrig få distribution i Sverige. Skräp.

© Tommy Ekholm

Juno - biorecension

JUNO

Regi: Jason Reitman

Manus: Diablo Cody

Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, J.K. Simmons, Jennifer Garner

Land: USA

Premiärdatum: 25 januari

Betyg: ****

Trailer

Juno är en kul, charmig och snabbpratande 16-åring med ett problem. Hon har precis upptäckt att hon är gravid. Far till barnet är hennes nära vän Paulie. Juno vet att hon knappast är mogen för att bli mamma och hon har verkligen ingen lust att stoppa hela sitt liv för att bli förälder. Paulie instämmer när hon berättar för honom och Juno bokar tid för en abort. Väl på kliniken klarar hon inte av att genomföra det, så hon är tvungen att komma på en annan utväg. Hon bestämmer sig för att adoptera bort barnet och tillsammans med sin bästa vän hittar hon ett par som längtar efter tillökning. Paret, Mark och Vanessa, blir lyckliga över att äntligen ha funnit någon som vill adoptera till dem och Juno är glad över att ha funnit en lösning på sin situation. Vanessa är urtypen för en hönsmamma och Juno finner henne lite påfrestande. Mark däremot, är en gitarrspelande rockälskare, som fortfarande när rockstar-drömmar. Juno tycker att de verkar vara det perfekta paret att ta hand om barnet. Hela processen börjar efter ett tag att knaka i fogarna när det visar sig att parets förhållande kanske inte är så perfekt.

Juno känns för mig som årets bästa feel good-rulle. Den är rolig, charmig, smart, hip och tar sig själv på lagom stort allvar för att inte bli larvig eller fånig. Dialogen är mycket bra. På sina ställen helt briljant. Alla samtal låter helt naturliga, även när det är kompisar som pratar egenpåhittad slang. Hela manuset är i det närmaste perfekt uppbyggt. Manuset behandlar karaktärerna på ett sätt som får dom att kännas äkta och filmens händelser och twists känns fullt trovärdiga. Snygg är filmen också. Det är ju visserligen inte någon egentlig independentfilm, men få av festivalens filmer kommer att vara så här snyggt fotade.

Varenda roll är besatt av lysande skådespelare! Och Jennifer Garner. Tur då att Garner gör sin bästa roll hittills i karriären. Juno spelas av Ellen Page och hon är så bra att man blir mållös. Hon är i stort sett med i varenda scen i filmen och jag hade inte gnällt om hon hade spelat helt ensam. Nu är hon uppbackad av en mängd fantastiska birollsinnehavare. Blivande megastjärnan Michael Cera som Paulie, Allison Janney som Junos styvmor, den alltid lika bra Jason Bateman som Mark och Olivia Thirlby som Junos bästa kompis. Men bäst av dem alla är J.K. Simmons som Junos underbara pappa. Simmons är väl mest känd som Schillinger i OZ, men han är en ytterst kompetent komediskådespelare. Scenerna mellan Juno och hennes pappa är ett under av timing och varm humor. Regissören Jason Reitman, som senast gjorde den lysande Thank You For Smoking, har fått det mesta som går ur sin extremt talangfulla ensemble.

Det här är en film som gör att man går ut från biografen med ett jättelikt leende på läpparna. Man mår helt enkelt skitbra. Juno är mycket rolig och när det kommer en svartare svängning i filmen känns det ändå naturligt och lägger bara på ett extra djup i filmen. Jag är övertygad om att det här är en av festivalens absoluta toppar.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan

Padre Nuestro - biorecension

PADRE NUESTRO

Regi & Manus: Christopher Zalla

Skådespelare: Jesús Ochoa, Armando Hernández, Jorge Adrián Espíndola

Land: USA

Betyg: ***

Trailer

Den mexikanske ynglingen Juan får en gratischans att ta sig bort från sitt liv som småtjuv, när han av ett rent misstag hamnar i en container full med illegales som ska söka lyckan i USA. Inne i containern hamnar han bredvid den snälle och oskuldsfulle Pedro, som är på väg för att söka upp sin far. Pedros mamma har nyligen dött och hon berättade var han kunde finna sin far, som han aldrig träffat tidigare. Med sig har Pedro ett förseglat introduktionsbrev till sin pappa, vilket hans mamma skrivit innan sin död. När containern är framme i New York vaknar Pedro och inser att Juan stulit hans väska innehållandes brevet och adressen till pappan. Det enda Pedro minns är vissa siffror i adressen och han ger sig ut på New Yorks gator för att leta reda på sin far. Juan hittar snabbt till rätt adress och utger sig för att vara Pedro. Pappan Diego är en ensam och sönderjobbad illegal invandrare som absolut inte vill veta av en 17-årig son.

Padre Nuestro berättar egentligt två historier. Den hoppar snabbt mellan relationen mellan Juan och Diego och den lite skilda historien om den stackars Pedro, som är helt vilse på storstadens hårda bakgator. Till en början sitter historierna ihop rätt väl, men de säras mer och mer ju längre filmen lider, för att till slut knytas ihop på en övertygande sätt. Under filmens gång tyckte jag att filmens båda delar var lite väl splittrade. Det kändes nästan som två filmer där båda historierna fick lite för lite tid. Men när filmen var slut kom jag på mig med att tycka att manuset var riktigt välskrivet. Filmens slut var dessutom riktigt, riktigt bra.

Skådespelarna känns tidvis lite amatörmässiga. Det gäller både Armando Hernández och Jorge Adrián Espíndola, som spelar de båda pojkarna. Paola Mendoza, som spelar Magda, en tuff, knarkande gatutjej som, mot betalning, hjälper Pedro att leta, känns också lite väl stel och orutinerad i en del scener. Jesús Ochoa, som spelar Diego är däremot en ren lycka att se på. Han får på ett lysande sätt fram alla de blandade känslor som Diego har inför pojken som han tror är hans son. Ochoa lyfter filmen ett rejält snäpp och är tillsammans med manuset det som gör filmen till någonting som stiger åtminstone lite över mängden.

Filmens stora bom ligger i fotot. Den är inspelad med DV-kameror och ser helt enkelt inte speciellt bra ut. Dessutom borde regissören Christopher Zalla ta och investera i ett stativ till kameran. Scenerna är fyllda av skakig handhållen kamera och Zalla är på tok för förtjust i att låta kameran tilta och panorera. Det är faktiskt helt ok att då och då låta kameran stå stilla. I vissa scener blir man nästan snurrig i huvudet av all rörelse. Och då står ändå skådespelarna stilla.

Padre Nuestro är ett stabilt psykologiskt drama av den typ som man brukar kunna hitta ett gäng på festivalen. Synd på kameraarbetet bara. Filmen vann Stora Jury-priset på Sundance, något som jag har väldigt svårt att förstå. Sevärt, men inte något som jag kommer att minnas allt för länge.

© Tommy Ekholm

FILMFESTIVAL!!

Så var det dags för årets tio mest intensiva filmdagar! Äntligen!!

Dags för Stockholm Filmfestival.

Jag har tidigare år täckt festivalen på diverse gärstböcker, men i år blir det en blogg-exclusive. Under festivalens gång kommer jag att fortlöpande rapportera om filmerna jag ser. Starting tonight.

Årets tio bästa dagar är här! Nu kör vi!