30 maj 2007

Death Proof - biorecension

DEATH PROOF

Regi & manus: Quentin Tarantino

Skådespelare: Kurt Russel, Rosario Dawson, Rose McGowan, Vanessa Ferlito

Releasedatum: 1 juni

Betyg: ****

”Death Proof” är den ena delen av Quentin Tarantino och Robert Rodriguez helaftonsprojekt ”Grindhouse”. I USA gick båda filmerna direkt efter varandra som en double-feature, men i Europa lanseras dom var för sig. Filmbolaget säger att anledningen till detta är att europeér ”inte är vana vid double-feature som format”, men det är snarare så att konceptet inte lyckades något vidare i USA och bolaget anser att chansen för en succé ökar om man slänger fram två filmer i stället för en jättelång.

Stuntman Mike är föga överraskande en stuntman. Dessutom en som är ännu mer från vettet än andra i samma bransch. Han kör in med sin specialriggade stuntbil i en stad och utser unga kvinnor till sina offer. Sedan väntar han på att de ska köra iväg i sin bil, varpå han dödar dom. Filmen inleds med att Stuntman Mike glider in en liten stad i Texas och får upp ögonen för den lokala radioprataren Jungle Julia. I samma ögonblick som Mike upptäcker Julia och hennes vänner utanför en krog har kvinnorna inte långt kvar att leva.

Precis som andra Tarantinofilmer är ”Death Proof” en kärleksfull hyllning till en specifik filmgenre. Efter att ha betat av asiatiska gangsterfilmer, blaxploitation och kampsportsfilmer har nu turen kommit till 70-talets amerikanska B-filmer. Har man en relation till den här sortens biljaktsfyllda halvskräckisar så får man ut betydligt mer av ”Death Proof”. Och om man inte har det så är det rätt kul ändå. Tarantino har gjort sitt yttersta för att få till samma sorts småkornig bildskärpa och skumma kameravinklar som i de filmer han tar avstamp i. Filmen kommer även med redan klara repor och kassa projektorbyten, allt för att få till känslan av B-film på en sunkig biograf. Egentligen är ”Death Proof” två filmer. Efter att den första historien når sitt slut flyttar sig historien något år framåt i tiden och går från att vara en lite närgången mjukskräckis till att bli en fartfylld biljaktsfilm. Tarantino sköter genrebytet så bra att man knappt märker att hela tonen ändrats innan man är halvvägs in i biljakten.

Kurt Russel är faktiskt inte med så väldigt mycket. I stället är det filmens kvinnor som får det mesta av utrymmet. Rosario Dawson, Vanessa Ferlito och Tracie Thoms är de som tar för sig mest och bäst lyckas att fånga typiska manér från de 70-talsfilmer Tarantino älskar. Russel är mycket bra i de få scener där han faktiskt får göra annat än att fyra av sitt galen-mördare-skratt. Men även om det är hans namn som står längs upp på filmaffischen tillhör filmen dom han försöker mörda. Manuset går det att ha åsikter om, men det är ett i närmast perfekt kopia på den typiska B-rullen. Filmen ser lite sjavig ut, men det är rätt så klart att Tarantino i det längsta försöker gömma att det är en film med en rejäl budget. Fotot är hela tiden LITE för bra för att vara en B-film och stuntsen är på sina ställen makalösa. Och slutscenen är bland det roligaste och mest upplyftande jag sett på bio i år. Vänta ett par sekunder efter att THE END kommit upp på duken och ni får filmens stora money-shot. ”Death Proof” är en film i en genre som är i det närmaste utdöd och är egentligen bra mycket bättre än de filmer den vill dra fram i ljuset. När Tarantino släpper en ny film är förväntningarna alltid höga och här svarar han upp rätt så bra.

© Tommy Ekholm

23 maj 2007

Pans Labyrint - biorecension

PANS LABYRINT

Regi & manus: Guillermo del Toro

Skådespelare: Ivana Baquero, Maribel Verdú, Sergi López

Releasedatum: ute nu

Betyg: *****

Trailer

Ofelias liv har tagit en vändning som hon inte alls gillar. I efterdyningarna av det spanska inbördeskriget har Ofelias mamma, Carmen, gift om sig med en kapten i det fascistiska gardet. Carmen är gravid med kaptenens barn vilket gör att han kräver att de ska komma och bo med honom i hans förläggning långt ut på landet. Ofelia älskar att läsa sagoböcker och till sin stora förvåning är den första varelse hon springer på när hon anländer till förläggningen en lite flygande fe. Kaptenen är en hård man som driver ett hänsynslöst krig mot den lilla kvarvarande motståndsgruppen som finns i skogarna. Den långa resan har gjort Ofelias mamma svårt sjuk och när mamman inte orkar så tyr sig Ofelia till kaptenens hushållerska Mercedes. Under en promenad i skogen hittar Ofelia en stor och väldigt gammal labyrint, byggd av stenmurar. Där träffar hon faunen Pan som berättar för Ofelia att hon egentligen är en prinsessa och dotter till kungen av Underjorden. Ofelia får tre uppdrag som hon måste genomföra för att komma tillbaka till sin riktiga faders kungarike.

Guillermo del Toro har under de senaste åren visat att han är en av de mest lovande actionregissörerna. Hans filmer har varit fyllda av fantastiskt filmat testosteronaction med ordentligt med snygga specialeffekter. ”Pans Labyrint” är i grunden någonting helt annat. Den som tror att man enbart ska få en vacker saga med en olycklig liten flicka, feer och andra övernaturliga väsen kommer att bli, inte besviken, men i alla fall överraskad. Manusets storhet ligger i att historien väver samman Ofelias övernaturliga upplevelser med kriget mellan fascisterna och motståndsmännen på ett fantastiskt sätt. Den verkliga världens hemskheter glider helt omärkbart in i Ofelias fantastiska upplevelser och de två känns aldrig som skilda historier. Här har del Toro lyckats perfekt.

Skådespelarna gör över lag mycket bra ifrån sig. Ivana Baquero, som Ofelia, känns helt trovärdig i alla underliga situationer som hon hamnar i. Mariel Verdú, i rollen som Mercedes, möter inga mytiska väsen, utan går i stället upp mot högst mänskliga monster och hon står för filmens starkaste skådespelarinsats. Alla biroller fungerar, med Álex Angulo, som Dr. Ferrerio som den sticker ut från mängden.

”Pans Labyrint” är en nästan sjukt snygg film. Den blev belönad med Oscars för foto, scenografi och make-up och var mer än väl värd alla statyetter. Ofelias drömlika scener med Pan är fantastiskt vackra och färgfyllda och scenerna i den hårda, obevekliga verkligheten hos motståndsmännen är snyggt bleka och urvattnade. Ändå flyter de olika scenerna in i varandra perfekt och man märker knappt skillnaden förrän i efterhand. ”Pans Labyrint” är en av årets stora måste-filmer, lätt en av 2006 års bästa. En så här snygg och välberättad film är det nästan ett brott att missa!

© Tommy Ekholm

20 maj 2007

Det Levande Slottet - DVD-recension

DET LEVANDE SLOTTET

Regi & manus: Hayao Miyazaki

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

För fem år sedan var japanska animefilmer något som i stort sett ingen utanför vissa subkulturer någonsin tittat på. Sedan kom Hayao Miyazakis förra film, ”Spirited Away” och slog sönder alla kända barriärer. Filmen blev en stor succé, både bland biobesökare och bland filmkritiker. Hans senaste film, Det Levande Slottet, fick inte riktigt den uppmärksamhet som den borde ha fått, så den försvann lite för fort från biograferna.

Filmens historia rör sig runt 18-årige Sophie. Hon blir förbannad av en elak häxa och förvandlas till en 80-årig gammal tant. Som tur är stöter hon på den legendariske trollkarlen Howl. Trollkarlen bor i ett fantastiskt slott som vandrar omkring. Sophie möter där elddemonen Calcifer och han lovar att lösa hennes förbannelse om hon i gengäld hjälper honom att bli fri från hans egen överenskommelse med Howl.

Det Levande Slottet har inte mycket gemensamt med amerikansk animerad film. Historien är mycket mer komplex än någonting som Disney eller Pixar gjort och samtidigt är den väldigt vacker. Karaktärerna har ett större djup och berättandet riktar inte i första hand in sig på barn. Här och var blir det lite flamsigt men det är inte svårt att ha överseende med. De japanska rösterna är att föredra framför de amerikanska, trots en del stjärnor bland röstskådespelarna, eftersom många av amerikanerna låter förvånansvärt platta och oengagerade. Det är drygt två år sedan filmen gick på svenska biografer och under den tiden har det inte dykt upp någonting som ens är i närheten av att spela i samma klass. Den är visserligen inte lika bra som Spirited Away, men för att få se en animerad film som slår det mästerverket är vi nog tvungna att vänta på Miyazakis nästa film.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 5, 2006

Jindabyne - DVD-recension

JINDABYNE

Regi: Ray Lawrence

Manus: Beatrix Christian

Skådespelare: Gabriel Byrne, Laura Linney, Chris Haywood

Releasedatum: Ute nu

Betyg: **

Trailer

I de mer öde delarna av Australien ligger den lilla staden Jindabyne. Här bor Stewart med sin familj. Varje år åker Stewart och 3 av hans vänner på en fiskeresa till en liten gömd flod mitt ute i vildmarken. Det är årets stora händelse och något som de alla ser väldigt mycket fram mot. Årets resa börjar precis lika trevligt som alla andra år. Efter en hel dags vandring genom snårskogen kommer till sin lägerplats och gör natt. När de sedan ger sig ut för att fiska den följande morgonen möts de av en obehaglig överraskning. I floden hittar de att dumpat, naket lik efter en ung kvinna. De blir givetvis väldigt chockade. Männen spenderar dagen med att diskutera hur de ska hantera situationen och tar ett udda beslut. De stannar nämligen kvar och fiskar även nästföljande dag. Morgonen efter så bryter de upp och vandrar den långa vägen mot sin bil för att ta sig till ett område där de har täckning på sin mobiltelefon och kontaktar polisen. Männens beslut får förödande konsekvenser för dem och deras familjer. Att de stannade kvar och fortsatte att fiska möts med totalt oförstående från både deras familjer, offrets familj, media och de övriga som bor i staden. Familjerna börjar slitas isär och deras sammanhållning sätts på stora prov.

Jag gillade regissören Ray Lawrence förra film "Lantana". Så när han teamar upp med skådisar som Gabriel Byrne och Laura Linney hoppades jag på det bästa. Tyvärr så är resultatet mest...tja...tråkigt. Med sina 2 timmar är filmen för lång. Under långa stunder så händer ingenting och det pyttelilla tempo som finns stannar av helt och hållet. Dessutom finns en massa små sidohistorier som lämnas helt oavslutade. "Jindabye" blir aldrig gripande, spännande eller rolig. Den är bara trist. Gabriel Byrne sliter och försöker, men med ett så torrt manus trampar han bara vatten och kommer ingen vart. Laura Linney, som spelar han fru är bara enerverande och framåt filmens slut tycker man genuint illa om både henne och hennes konstiga karaktär. Historien lyckas inte med att skapa något intresse för dess karaktärer och man bryr sig inte det minsta om hur det går för dom. Dessutom borde man ha sparkat filmens fotograf. Jag har sett snyggare foto i nobudget-filmer. Skarpa bilder blandas med grynigt DV-foto på ett sätt som jag bara inte kan förstå. Ray Lawrence har gjort en ointressant och tråkig film som ingen med filmintresse har något utbyte av.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Akademiskt filmnörderi

Här länkar jag till lite seriöst akademiskt filmnörderi. Nämligen min C-uppsats i filmvetenskap, framlagd vid Stockholms Universitet i juni, 2004.

Den rör sig kring tysk 20-talsfilm, expressionism och hur den filmrörelsen fortfarande påverkar dagens filmer, med fokus på Dark City.

"SKUGGOR AV DET FÖRFLUTNA - Expressionistiska drag i Alex Proyas Dark City"

19 maj 2007

The Fountain - DVD-recension

THE FOUNTAIN

Regi & manus: Darren Aronofsky

Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weiz, Ellen Burstyn

Releasedatum: 30 maj

Betyg: *****

Trailer

De senaste 6 åren har Darren Aronofsky slitit för att förverkliga "The Fountain". För ett par år sedan började inspelningarna med bland annat Brad Pitt i huvudrollen. Det visade sig att Pitt och Aronofsky inte kunde komma överens om någonting, vilket ledde till att Pitt hoppade av. Aronofsky bestämde sig för att kapa filmens budget till knappt hälften, skriva om manuset, börja om och "go indie".

"The Fountain" är i grunden tre historier, som till en början inte verkar hänga ihop, men som fram mot slutet är tätt hopbundna. Filmens huvudhistoria handlar om läkaren Tom Creo, som forskar runt tumörer i hjärnan. Han arbetar under tidspress sedan hans fru Izzy har fått en tumör som sakta men säkert håller på att ta livet av henne. Izzy skriver på en bok och bokens berättelse står för en annan av filmens historier. Här handlar det om Spanien under inkvisitionen och en conquistodores sökande efter en religiös artefakt i den sydamerikanska djungeln. Den tredje historien är mer skruvad och rör sig runt en man som, tillsammans med ett träd, svävar i en bubbla genom rymden. Dessa tre historier visar sig vara tätt sammanbundna och tillsammans skapar de en storartat välbyggd berättelse.

"The Fountain" är det bästa Aronofsky gjort hittills!! I grunden är det både ett intressant drama och en djupt filosofisk film om liv, död och mänskligheten i stort. Den är också så fantastiskt snygg att man tappar andan i nästan varenda scen. Här och var påminner det om Takashi Miike, i hans allra mest filosofiska stunder. Fast utan 100-tals liter med blod. Aronofsky har gått ifrån den "hip-hop editing", som präglat hans två första filmer och istället satsat allt krut på fantastiska kompositioner och makalösa specialeffekter. Effekterna är inte CGI, utan i stället har Aronofsky, genom mikroskop, filmat kemiska reaktioner. De skådespelare som medverkar ser ut att helt ha förstått vad det är som Aronofsky är ute efter och agerar med en säkerhet och självklarhet som gör att filmens något splittrade historia känns sammanbunden och självklar. Hugh Jackman spelar huvudrollen, och får här visa att han är långt mycket mer än bara en actionskådis. Rachel Weiz, som spelar hans fru, har på senare år klivit fram som ett stort framtidsnamn och gör här ingenting för att sänka sitt värde. Aronofskys "The Fountain" är ett mästerverk på alla sätt. Välskriven, välspelad, välregisserad och visuellt är det fullkomligen storartat!

© Tommy Ekholm

13 maj 2007

De Förlorade Barnens Stad - DVD-recension

DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Regi: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro

Manus: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro, Gilles Adrien

Skådespelare: Ron Perlman, Daniel Emilfork, Judith Vittet

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Den franske regissören Jean-Pierre Jeunet slog igenom för den stora massan 2001, med sin ofantliga världssuccé ”Amelie” och fortsatte med ”En långvarig förlovning”, en av årets bästa filmer 2004, som även den blev en publikframgång i hela Europa. Jeunets riktigt stora mästerverk kom dock ut redan 1995. ”De förlorade barnens stad”, som han samregisserade med sin då gode vän Marc Caro, är en surrealistisk vansinnesfärd i en dystopisk science fiction-värld.

Den galne vetenskapsmannen Krank stjäl små barn för att stjäla deras drömmar, eftersom han själv är oförmögen att drömma. Till sin hjälp har han sex identiska kloner, en dvärg och en hjärna i en tank. One är en stor och stark man som ger sig i väg från cirkusen han arbetar på när hans lillebror bli kidnappad av Krank. För att hitta honom tar han hjälp av en mycket ung och väldigt streetsmart flicka, vid namn Miette. Flickan är del av ett gäng tjuvar som arbetar för två riktigt onda siamesiska tvillingar. One och Miette ger sig ut i den underliga staden för att hitta den försvunne brodern och slutligen hämnas på Krank.

Den här filmen har mer galna karaktärer per minut än någon annan film i historien, men det är egentligen inte det som gör filmen till ett mästerverk. Filmen är istället något av det vackraste och mest genomtänkta som över huvud taget går att se. Varenda skådespelare är helt briljant och till och med till de allra sjukaste karaktärerna tar skådespelarna sitt arbete på fullaste allvar. Jeunet och Caro har skapat en helt unik film, som går att se om och om igen eftersom man hittar nya små saker varje gång man ser den. Filmen har varit i stort sett omöjlig att få tag på med svensk text, men för inte så länge sedan kom det äntligen en fin svensk DVD-utgåva och det är något som alla filmälskare bör vara omåttligt lyckliga över!

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 3, 2006

Infödd Soldat - DVD-recension

INFÖDD SOLDAT

Regi: Rachid Bouchareb

Manus: Rachid Bouchareb, Olivier Lorelle

Skådespelare: Jamel Debbouze, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Samy Naceri

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

Infödd Soldat tar sin början i frankrikes afrikanska kolonier under 1943. Mängder av unga män lyssnar till franska värvares rop om att "moderlandet" behöver deras hjälp. De sänds iväg på lastbilsflak och får en ytterst sparsam utbildning innan de sänds ut för att slåss mot den tyska Afrikakåren. Bland de 233 000 som 1943 ansluter till de "nordafrikanska" franska förbanden finns algerierna Said, Abdelkader och Messaoud, samt de marockanska bröderna Yassir och Larbi. Redan vi deras första strid står det klart att de infödda soldaterna behandlas annorlunda än de franska. Trots att de är starkt patriotiska och minst lika bra i strid som de helfranska förbanden får de se sig användas som kanonmat och när de är framgångsrika så är det bara de franska soldaterna som får beröm och belönas.

De afrikanska förbanden sänds in i Italien och slår sig, via bland annat Monte Casino, in mot den franska gränsen. Korpralen Abdelkader är en bra soldat och en duktig ledare, men han blir allt mer desillusionerad när han hela tiden får se hur den befordran som rättmätigen är hans går till franska soldater. Ju längre in i Frankrike som trupperna kommer, dess då mer känner de infödda soldaterna att de diskrimineras och att det Moderland som de slåss för inte bryr sig ett dugg om dem.

Infödd soldat är en krigsfilm där striderna mot fienden inte har någon egentlig betydelse för filmens historia. Berättelsen förs framåt i lägren och kasernerna där trupperna tillbringar sin tid mellan slagen. Det är knappast någon tvekan om vilken sida filmen står på och inte heller slutet känns speciellt överraskande. Ändå är det spännande in i det sista.

Det känns som om jag väldigt snart tömt ut alla superlativ jag kan komma på vad det gäller skådespeleri, men även i denna film är huvudrollsinnehavarna av yppersta världsklass. Den enda av dem som jag kan dra mig till minnes att jag sett tidigare är Jamel Debbouze, som spelar Said. Om jag inte minns fel har han medverkat i Amelie och möjligtvis någon annan film av min personlige gud Jean-Pierre Jeunet. Roschdy Zem och Sami Bouajila, som spelar Messaoud respektive Abdelkadar finner ett djup i sina karaktärer som gör de känns som äkta och högst levande människor. Samy Naceri, i rollen som Yassir, har en fantastisk minimalistisk skådespelarstil. Han har väldigt få repliker, men har ett minspel och ett sätt att slänga blickar omkring sig som säger mer än ord någonsin kan. Runt dessa fyra finns en mängd birollsinnehavare som alla gör ett grymt jobb och jag kan inte hitta någon som drar ner betyget. Det märks klart och tydligt att filmen verkligen betyder någonting för skådespelarna och alla presterar långt över 100 %.

Regissören Rachid Bouchareb och hans fotograf Patrick Blossier har hittat ett i det närmaste perfekt bildspråk, där närbilderna är precis lika storslagna som de svepande vyerna över slagfälten. Infödd Soldat är en film som är snygg, har ett mycket bra manus och skådespelarinsatser som är top of the line. Det finns inte mycket mer man kan begära. De lite mer än 2 timmarna bara flyger förbi och man sitter och kommer på sig själv med att vilja ha minst lika mycket till.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Road to Guantanamo - DVD-recension

ROAD TO GUANTANAMO

Regi: Michael Winterbottom

Skådespelare: Rizwan Ahmed, Farhad Harun, Waqar Siddiqui, Arfan Usman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Medhi Ghezali har genom kvällstidningarna blivit känd som ”Guantanamosvensken”, då han satt inlåst på det amerikanska militärfängelset i flera år. Väl hemkommen vägrade han länge att tala om sina upplevelser i fångenskap och vad han fick utstå i fängelset. Tre unga män från England satt också inspärrade i Guantanamobasens ”Camp Delta”. Efter drygt 3 år släpptes de och de har valt att gå ut med sin historia och hjälpt till att göra en film om vad som hände dem.

19-årige Asif Iqbal ska åka från sitt hem i England till sin släkts hemby i Pakistan för att gifta sig. Han bjuder med 3 av sina vänner, även de av pakistansk börd, och i september 2001 reser de 4 unga vännerna från Tipton i engelska Midlands till Pakistan. De fördriver någon vecka med att åka runt i Karachi. På bilder och tv ser grabbarna hur folket lider i Afghanistan och bestämmer sig för att åka dit och se hur det är med egna ögon och förhoppningsvis, som goda muslimer, hjälpa befolkningen på något sätt. Utan några större problem skaffar de sig skjuts mot gränsen till grannlandet och lämnar den relativa säkerheten i Pakistan bakom sig. De fyra vännerna tar sig över Afghanistans gräns och hamnar mitt i USAs första bombräder mot landet. Nu gäller det att försöka fly undan de amerikanska bomberna och Norra Alliansens styrkor. De fyra gör allt mer desperata försök att ta sig tillbaka mot gränsen till Pakistan. Eftersom de inte talar samma språk i Pakistan och Afghanistan uppstår viss språkförbistring och grabbarna hamnar i en liten håla alldeles i närheten av de mest intensiva krigszonerna. I ett intensivt bombanfall försvinner en av dem och den följande morgonen så grips de tre kvarvarande av Norra Alliansens trupper. Efter en sväng i ett överfyllt afghanskt fängelse så överlämnas de till amerikanerna, som utgår ifrån att de är medlemmar av Al-Qaeda. De hålls fångna på en amerikansk bas under hemska förhållanden och får utstå mycket hårda och förnedrande förhör. Efter flera månader transporteras de vidare och hamnar till slut i Camp Delta på Guantanamo. ”The Tipton Three”, som de kom att kallas, hölls fångna i över två år utan rättegång, innan de släpptes 2004.

Regissören Michael Winterbottom har gjort en mycket gripande dramadokumentär om de tre vännernas öde. Deras historia berättas med hjälp av skådespelare och scenerna bryts av med intervjuer med de riktiga personerna. De berättar på ett rakt och klart sätt om det hemska livet i amerikansk fångenskap, om de hårda förhören, den tortyr de fick utstå och sveket från den brittiska staten. Greppet att blanda dokumentära intervjuer med skådepelade scener fungerar här utmärkt. Historien som de unga männen berättar är tillräckligt stark för att den inte ska tappa något tempo mellan scenerna.

”Road to Guantanamo” är en av de här VIKTIGA filmerna som man verkligen bör se för att få en bättre bild av hur världen runt oss faktiskt fungerar. Den är stundtals så stark att den nästan är svår att titta på, men den för fram ett viktigt budskap om att allt inte är antingen svart eller vitt.

© Tommy Ekholm

The Piano Tuner of Earthquakes - DVD-recension

THE PIANO TUNER OF EARTHQUAKES

Regi och manus: Stephen Quay, Timothy Quay

Skådespelare: Cesar Saracho, Amira Casar, Gottfried John

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

"The Piano Tuner of Earthquakes" är den senaste filmen av de identiska tvillingbröderna Quay. Först och främst ska jag villigt medge att den här filmen nog inte är för alla. Förmodligen är det en extremt cineastnördig arty-pryl som alla andra människor kommer att hata... Hur som helst...filmens historia rör sig runt Malvina, en berömd operasångerska, som på sin bröllopsdag kidnappas av den underliga Dr. Droz. Doktorn för henne till ett skruvat ställe någonstans vid en mycket bergig kust. Sedan kallar doktorn en känd pianostämmare till sin skumma villa där hans arbete kommer att bestå i att stämma ljudet i doktorns egenhändigt byggda musikmaskiner, kallade "automatons". Pianostämmaren blir snart påverkad av de underliga automatonerna och sången från den vackra Malvina. Han får reda på att doktorn tänker sätta upp en vansinnig opera och bestämmer sig för att rädda den vackra operasångerskan.

Låter det underligt? You don´t know the half of it! Filmen är seriöst konstig och skruvad och det finns inte en tillstymmelse till verklighetsförankring i den. Flera scener är vackra och annorlunda animeringar och det är inte svårt att förstå varför bröderna Quay är Gilliams favoritanimatörer. Bröderna har tittat väldigt mycket på gammal film och inspirationen till "The Piano Tuner..." går att hitta i filmer från främst 1920- och 30-talen. Filmens första 45 minuter är så underbart expressionistiska att ingenting liknande har setts till sedan mitten av 20-talet. F.W. Murnau skulle gråta av lycka! Ljussättningen, skådespeleriet, estetiken, ja allt, bara skriker Expressionism. Sedan glider filmen över till att vara starkt impressionistisk, med klara drag av franska 20-talsmästare som Jean Epstein och Abel Gance. Långa drömlika sekvenser där man aldrig vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Färgerna är mattade på ett sätt för tankarna till tintade gamla stumfilmer och det passar givetvis perfekt i den här filmen. Bröderna Quay har gjort en helt unik film och jag är tveksam till om jag någonsin sett någonting liknande. För någon som mig, som har snöat in på europeisk 20-talsfilm, så är det här bara ren och skär lycka! Filmen må inte vara för alla, men jag råder varje person med genuint filmintresse att jaga rätt på en DVD med "The Piano Tuner of Earthquakes". Även om ni hatar den så är det en upplevelse. Jag är överlycklig.

Ingen svensk DVD-utgåva finns, men det finns en mycket fin amerikansk utgåva som är värd att leta reda på.

© Tommy Ekholm

4 maj 2007

Blades of Glory - biorecension

BLADES OF GLORY

Regi: Josh Gordon, Will Speck

Manus: John Altschuler, Dave Krisnsky

Skådespelare: Will Ferrell, John Heder, Craig T Nelson, Jenna Fisher

Releasedatum: 11 maj

Betyg: ***

Trailer

Jimmy MacElroy är ett underbarn inom konståkningen. Vid fyra års ålder adopterades han av en miljonär med drömmar om mästerskapsguld och sedan dess har Jimmy tränats av de bästa tränarna för att nå sitt och adoptivfaderns stora mål. Den enda som står i vägen för deras dröm är Chazz Michael Michaels, konståkningens ultimata badboy. Chazz hade en riktigt hård uppväxt och blev känd genom att göra sig ett namn inom den stenhårda underground-konståkningsscenen i Detroit. När Jimmy och Chazz råkar i slagsmål under en prisutdelning på ett stort mästerskap blir de båda avstängda från konståkningen på livstid. Efter mer än tre års frånvaro från sporten hittar Jimmy ett kryphål i reglerna. Han och Chazz är bara avstängda från att tävla i singelåkning. De får fortfarande tävla i paråkning. De båda åkarna avskyr varandra innerligt, men ser att samarbete är deras enda chans att återigen kunna tävla och vinna medaljer inom sporten de älskar.

Will Ferrell och Napoleon Dynamite åker konståkning. Går det verkligen att misslyckas med ett sådant upplägg? Nej, egentligen inte. Ferrell ligger, precis som vanligt, hela tiden någonstans mellan väldigt kul och hysterisk. John Heder spelar sin paradroll som den mesige killen med lite för mycket attityd. Tillsammans lyckas de få någonting så trist och smålöjligt som konståkning att bli roligt och spännande. Det är så att man önskar att OS såg ut så här. Det ska villigt erkännas att manuset är rätt så tomt. Filmens badguys är inte speciellt bad och det blir aldrig något riktigt tryck i den delen av historien. I stället läggs allt krut på samspelet mellan Ferrell och Heder. Det som verkligen håller ihop alla konståkningsscener, och det är överraskande många, är Richard Pearsons klippning. Det blir fart och tryck i åkningen och man glömmer faktiskt bort att det knappast är den småfete Ferrell som skrinnar runt och gör en trippel axel på banan. När det kommer till flamshumor är det nästan ingen som kommer upp i Ferrells klass och han befäster sin ställning med Blades of Glory. Filmen kommer inte upp i samma klass som Anchorman, men det är det ytterst få filmer som gör.

© Tommy Ekholm

2 maj 2007

Paradise Now - DVD-recension

PARADISE NOW

Regi: Hany Abu-Assad

Manus: Hany Abu-Assad, Bero Beyer

Skådespelare: Kais Neshif, Lubna Azabal, Ali Suliman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Den palestinska konflikten är en av den moderna världens djupaste och svåraste konflikter och som verkar vara helt omöjlig att lösa. Sedan 1940-talet har det rått ett mer eller mindre aktivt krigstillstånd mellan palestinska grupper och den israeliska staten. Konflikten har inte skildrats nämnvärt mycket på film. I alla fall inte om man bortser från ren propaganda, från folk som stöder konfliktens olika sidor. Paradise Now är en palestinsk film som har sitt centrum runt två självmordsbombare, men lyckas med att föra fram någonting större än bara ett budskap om att våld är dumt.

Palestinsk film hör inte till vanligheterna på svenska biografdukar. Vid närmare eftertanke kan man slå fast att palestinsk film inte hör till vanligheterna någonstans. Nu är inte Paradise Now en helt och hållet palestinsk film, då regissören och några många av skådespelarna antingen är palestinier som är födda eller lever sedan länge utanför de palestinska områdena. Men då filmen till största del är inspelad i det palestinska flyktinglägret Nablus och av människor som i alla fall har en stark anknytning till situationen på de palestinska områdena så känns det helt rätt att klassa Paradise Now som en palestinsk film.

De unga barndomsvännerna Said och Khaled jobbar som bilmekaniker i flyktinglägret Nablus på Västbanken. Det repetitiva och instängda livet har gjort dom fruktansvärt uttråkade och det verkar som om de varken tar sitt arbete eller livet i allmänhet på speciellt stort allvar. Ingenting kan vara mer fel. En kväll när Said kommer hem så möts han av en vän som meddelar honom att han och Khalid utvalts till att bli självmordbombare och att de, enligt sina egna önskemål, ska utföra självmordsattacken tillsammans. De båda vännerna får tillbringa en sista kväll tillsammans med sina familjer, men har inte tillåtelse att berätta vad de ska göra eller säga farväl. Dagen efter förs de till den radikala gruppen huvudkvarter och får sprängmedel fastsurrat på sina kroppar. Planen går ut på att de ska resa till Tel Aviv och där ska först den ena av dem spränga sig själv i en folksamling. När polis, sjukvårdare och militär anländer en kvart senare ska den andra av dem spränga sin bomb och ta så många av polis och militär som möjligt med sig i döden. Efter att ha ätit gott och spelat in videofilmer där de förklarar att de begår dådet som en protest mot Israels ockupation så åker de till gränsen för att göra verklighet av planen. Men någonting går fel vid gränsen. Israeliska gränsvakter dyker upp och Said och Khaled splittras upp när de flyr undan vakterna. Nu står de plötsligt ensamma, med bomber fasttejpade på sina kroppar, och måste var för sig konfrontera sina öden och övertygelser.

Trots att huvudpersonerna i Paradise Now är självmordsbombare och hela filmen har en ytterst palestinsk bild av världen så är det en stark antivålds-film. Det finns starka anledningar till varför Said och Khaled vill spränga sig själva och så många israeler som möjligt. Filmen vill belysa vad det är som driver unga människor att bli självmordsbombare och visar upp och utforskar hur det är leva med desperata omständigheter som vardag. Regissören Hany Abu-Assad vågar visa att det finns en personlig berättelse bakom varenda en av dessa människor. Även om filmen visar upp de argument som gör att huvudpersonerna rättfärdigar sitt självmordsattentat så är de starkaste argumenten som filmen för fram klart bundna till antivåld och att i stället för blodiga terrorhandlingar försöka finna en fredlig väg att lösa ockupationen och misären.

De båda huvudrollsinnehavarna, Kais Neshif som Said och Ali Suliman som Khaled, är mycket bra. De är helt övertygande i sina roller som uttråkade och arga unga män, som ser terror som det enda militära svar som Palestina har mot den betydligt starkare israeliska militärapparaten. Lubna Azabal spelar Suha, en ung kvinna som arbetar i en människorättsrörelse i Nablus och hon är filmens starkaste röst för icke-våld. Trots att hon står som en klar motpol mot de båda männen så blir hennes karaktär aldrig mästrande eller predikande, något som de flesta brukar misslyckas med.

Paradise Now är till största del inspelad på plats i Nablus, men inspelningen under slutskedet flyttas till Nasaret efter att våldet mellan palestinier och israelisk militär ökade och kom allt för nära inspelningsplatserna. Att man verkligen filmat med Nablus som bakgrund gör väldigt mycket för att filmen ska kännas äkta och verklig. Fattigdomen och misären i den nedgångna staden öppnar upp ytterligare en dimension och gör det mycket enklare att förstå varför huvudpersonerna tänker och handlar som dom gör.

Paradise Now är en film som berör ett ständigt aktuellt ämne och rör sig bortom de vanligaste skildringarna av terrorister och självmordsbombare. Det är en mycket välgjord, välskriven och välspelad film som verkligen försöker att gå in djupare på vad det är som driver unga män att begå självmordattacker. Vågar man slita sig från de allt mer standardiserade filmer som Hollywood pumpar ur sig så är Paradise Now någonting som verkligen är värt att se.

© Tommy Ekholm

Publicerad på Benzo.nu och i kort form i 019, nr. 3, 2006