27 november 2008

Eden Lake - Biorecension

EDEN LAKE

Regi: James Watkins

Manus: James Watkins

Skådespelare: Kelly Reilly, Michael Fassbender, Jack O’Connell

Land: Storbritannien

Betyg: ****

Trailer


Den trevliga Londonparet Jenny och Steve ger sig ut på vad som är tänkt som en romantisk helgresa. Steve vill ta med sig sin flickvän och visa den idylliska sjön Eden Lake innan området byggs om till gated community. För att toppa av helgen så planerar han även att fria till Jenny. De har knappt hunnit lägga sig på stranden när de får sällskap av ett högljutt gäng ungdomar. Steve vägrar att låta den trevliga helgen bli förstörd och går över och ber ungdomarna att sänka sin musik… Ett tilltag som inte tas emot allt för väl av gänget med chavs. Detta är inledningen på en serie allt grövre trakasserier från ungdomsgänget och snart finner sig Jenny och Steve jagade genom skogen av hämndlystna tonåringar.


Eden Lake lanseras som en skräckfilm, men jag tycker att den är mer åt suspense-hållet än ren skräck. Det som gör att filmens berättande verkligen fungerar är att alla karaktärernas handlingar känns fullkomligt trovärdiga. Inga halvnakna våp som konstant gör dumma saker för att försätta sig i idiotisk fara, utan istället gör filmens karaktärer logiska val. Något som är på tok för ovanligt i skräckfilmer. Manuset är välskrivet och det ges inte många tillfällen att hämta andan när tempot, efter den inledande akten, skruvas upp till tio.


Skådespelarinsatserna är solida, framförallt hos Michael Fassbender och Kelly Reilly, som spelar Steve och Jenny, men även hos Jack O´Connell, som spelar Brett, ledaren för tonårsgänget. O´Connell lyckas, trots sin låga ålder, att vara genuint ondskefull på ett helt trovärdigt sätt. De flesta av birollsskådisarna i gänget gör mycket bra ifrån sig. De som spelar deras föräldrar gör underbara porträtt av brittisk småstads-white trash.


Debuterande regissören James Watkins har gjort en mycket lyckad skräckfilm, där spänning är viktigare än blod och gore. Även om det finns en hel del av detta också. Dessutom vill jag ge en eloge för att man inte fegar ut med filmens slut. Det är sant obehagligt och gör att filmen verkligen håller hela vägen till målsnöret. En klar 4:a.

26 november 2008

Wendy & Lucy - biorecension

WENDY & LUCY

Regi: Kelly Reichardt
Manus: Kelly Riechardt, Jonathan Raymond
Skådespelare: Michelle Williams, Wally Dalton, Will Patton
Land: USA
Betyg: ***
Trailer

Wendy har lämnat sitt hem i Indiana för att ta sig till Alaska, där hon har hört att det ska finnas jobb. I sin skrotiga bil, med sin älskade hund Lucy, har hon tagit sig så långt som till Oregon. I en liten stad utanför Portland tar Wendys resa tvärstopp då bilen en morgon vägrar att starta. Som grädde på moset försvinner också Lucy och Wendy skrala kassa tunnas ut allt mer under hennes försök att hitta sin hund och få sin bil reparerad.

Wendy & Lucy är i grund och botten en typisk amerikansk lågbudget-indie. Regissören Kelly Reichardt håller ner filmen och använder sig av både minimalistiskt bildspråk och minimalistiskt skådespeleri. Det passar mycket väl till det lågmälda berättandet. Historien berättas mer genom bilder än genom dialog. Tyvärr är själva historien lite platt och det inga som helst överraskningar i den. Redan efter en kvart vet jag hur den ska sluta. Nu är det egentligen inte något större problem. Detta eftersom Reichardt verkligen har någonting att säga med filmen och lyckas på ett föredömligt sätt att få fram det. Små detaljer i vissa scener lyfter filmen ett litet snäpp. Will Pattons telefonsamtal, en riktigt fin dolly-tagning i en hundgård och en riktigt misslyckad god gärning är några av de delar som gör att Wendy & Lucy kommer ett litet snäpp högre än de flesta filmer i samma stil och genre.

Filmen bärs helt och hållet upp av Michelle Williams. Hon är med i varje filmruta och drar ett ofantligt lass. Reichardt ska vara lycklig att hon fick Williams att spela rollen som Wendy, för utan hennes skådespelarinsats så hade filmen förmodligen inte fungerat. Hon spelar mer på känslor och uttryck och lyckas trots en mycket sparsam dialog att få fram precis vem Wendy är, vad hon lämnat bakom sig och vad hon hoppas finna. Övriga skådespelare finns bara med i periferin, då filmen centreras totalt runt Williams. Dock är Will Oldham minnesvärd som en av de smutsigaste människorna på film i år.

Wendy & Lucy lågmälda och minimalistiska stil är behaglig men något ospännande i längden. Tur då att filmen klockar in på endast 80 minuter. Detta är åtminstone det slutgiltiga beviset på att det är just en indie-rulle. Ingen studio gör ju filmer under 100-minuterssträcket längre…. Här räcker tiden till för att inleda, berätta och avsluta historien utan att det på något sätt känns stressat. En stark 3:a

10 juli 2008

Hancock - biorecension

HANCOCK

Regi: Peter Berg

Manus: Vincent Ngo, Vince Gilligan

Skådespelare: Will Smith, Jason Bateman, Charlize Theron

Releasedatum: 18 juli

Betyg: ***

Trailer

John Hancock är en superhjälte. Han har superstyrka och kan flyga och allt sånt som gör en typisk amerikansk superhjälte. Vad som inte är helt typiskt är att Hancock dessutom är rejält på dekis och ordentligt alkoholiserad. Han sover ruset av sig på parkbänkar och klär sig som en lodis. Visst stoppar han brott och fångar kriminella, men han är otrevlig, cynisk och bryr sig inte om hur mycket materiella skador han åstadkommer när han utför sina hjältedåd. Invånarna i Los Angeles är ordentligt trötta på Hancock och den förödelse han orsakar. Själv bryr han sig inte och fortsätter att kröka och ha sönder vägar och hus. En dag råkar Hancock rädda livet på den idealistiske PR-mannen Ray. Ray ser den trasiga människan bakom den nerdekade superhjälten och bestämmer sig för att hjälpa Hancock. Han bjuder hem honom till sin familj, där det snabbt står klart att Rays fru avskyr Hancock. Ray lägger upp en PR-plan för hur Hancock ska kunna vinna tillbaka Los Angeles-bornas förtroende och bli den riktige superhjälte som han skulle kunna vara.

Hancock är årets 4th of July-blockbuster. Som brukligt är har den kostat massor med pengar, har ett par storstjärnor och flertalet rejält tilltagna actionsekvenser. Dock är det inte en vanlig superhjälterulle. Filmens historia fokuserar betydligt mer på karaktärerna än på action. Dessutom skäms den inte för att vara en action-komedi. Trevligt nog skippar man helt historien om hur Hancock fick sina krafter eller hur han dekade ner sig. Han är helt enkelt bara så när filmen börjar och filmen utgår ifrån att publiken är smarta nog att bara hänga på. Filmens första tredjedel är egentligen en typisk hjältehistoria, men sedan vrider den av åt ett annat håll. Känslor och interaktion mellan huvudpersonerna blir viktigare än att sopa på bovar. Och det är ett lyckat drag. Tyvärr tappar filmen massor på det soppiga och smetiga slutet.

Will Smith passar utmärkt som Hancock. Action-komedi är hans absolut starkaste sida och han gör inte många fel här. Möjligtvis spelar han över lite i en handfull scener. Jason Bateman spelar Ray, och det är en roll som är som klippt och skuren för honom. Han spelar i stort sett enbart roller som den här och han gör inga fel alls. Charlize Theron spelar Rays fru Mary och egentligen så ligger rollen en bra bit under vad hon är kapabel till. Hon behöver inte ens försöka för att göra en okej insats. Och hon har aldrig varit så snygg på film som i filmens sista 40 minuter. I stort sett alla övriga karaktärer är med som comic relief och dom spelar över precis så som dom förväntas.

31 maj 2008

Jumper - DVD-recension

JUMPER

Regi: Doug Liman

Manus: David S. Goyer, Jim Uhls, Steven Gould

Skådespelare: Hayden Christensen, Rachel Bilson, Jamie Bell, Samuel L. Jackson

Land: USA

Releasedatum: 16 juli

Betyg: **

Trailer

David Rice är en utstött 15-åring som inte har några vänner och ett hemsk liv tillsammans med sin alkoholiserade far. Hans enda ljuspunkt är skolkamraten Millie, som han är förtjust i. En dag försöker David ge en present till Millie, men en av skolans otrevliga typer för tag i gåvan och kastar ut den på den tunna isen på floden bredvid skolan. David går ut på isen för att hämta den och faller i vattnet. Den starka strömmen drar in honom under isen. I stället för att drunkna teleporterar sig David till det lokala biblioteket. Lätt chockad över att upptäcka att han kan teleportera sig dit han vill ser David chansen till ett nytt liv. Han låter folk tro att han drunknat och tar sig till New York, där han börja öva upp sin förmåga att teleportera sig. Efter att ha tagit sig in i ett bankvalv är han ekonomiskt oberoende och han början leva ett bekvämt liv. Åtta år senare lever David fortfarande lyxliv och ”hoppar” runt jorden och gör lite vad han vill. Plötsligt en dag dyker en man upp i Davids lägenhet och förklarar att han känner till Davids förmåga, och sedan attackerar David. David tar sig tillbaka till staden han rymde ifrån och letar upp sin high school-kärlek Millie. De blir flörtjusta i varandra och hon följer med på en resa till Rom. Det tar inte lång tid innan Millie märker att det är något skumt med David. I Rom träffar David på Griffin och får reda på att han inte är ensam om att vara en Jumper och att han hamnat mitt i ett krig mellan Jumpers och Paladins, en grupp religiösa fanatiker som anser att alla med Davids förmåga måste dödas.

Jumper har ett grundläggande jätteproblem och det är Hayden Christensen, som spelar huvudrollen. Han är så stel och träig att han får Keanu Reeves att framstå som Robin Williams. Christensen har två ansiktsuttryck i hela filmen. Ett när han är arg och ett i alla andra scener. Han gör det ofantligt svårt att känna någonting för filmens huvudperson. Tyvärr lider Rachel Bilson, som spelar Millie, av samma problem. Det är trist att de skådespelare som gör rollerna som huvudpersonerna i high school spelar ut betydligt mer under den korta tid de är med. Samuel L. Jackson spelar den elaka Paladinen Roland och det är en roll som han kan göra i sömnen. De enda gångerna det blir fart i filmen är när Jamie Bell dyker upp som Griffin. Bell verkar i alla fall ha kul och gör vad han kan för att lysa upp de scener där han är med.

Filmens berättande verkar helt och hållet hänga på att det ska göras en uppföljare. Flera sidohistorier lämnas bara därhän och man får en klar känsla av att dessa bara är en set-up för uppföljaren. Det gör att manuset känns väldigt ofärdigt. En Jumper 2 är planerad för 2011, men eftersom den första filmen inte direkt blev en succé är det knappast säkert att det blir någonting av med den. Sällan säger man detta, men filmen hade tjänat på att vara längre. Med endast 88 minuter blir historien och karaktärerna väldigt skissartade. De logiska hålen är dessutom jättelika. En Jumper kan bara teleportera sig till ställen han har sett med sina egna ögon. Hur och när David skulle ha varit i Tjetjenien förklaras aldrig. Dessutom måste den hoppande karaktärerna vara riktiga globetrotters eftersom de kan hoppa över hela världen. Man ställer sig också frågan hur ett gömställe i en grotta mitt ute i öknen kan ha en sådan bra tillgång på elektricitet.

Upplägget för hela filmen är riktigt bra. Det är synd att ett småtaffligt manus och dåliga skådespelare sabbar så pass mycket. Regissören Doug Liman, som har gjort höjdarfilmer som Go, The Bourne Identity och mästerverket Swingers, är en högst kompetent actionregissör, och actionscenerna är på sina ställen riktigt bra. Men när manuset är så fullt av hål och skådespelarna är så ofantligt platta, är det svårt att göra någonting riktigt minnesvärt av Jumper.

National Treasure 2 - Book of Secrets - DVD-recension

NATIONAL TREASURE 2 – BOOK OF SECRETS

Regi: Jon Turteltaub

Manus: Marianne Wibberly, Cormac Wibberly

Skådespelare: Nicolas Cage, Justin Bartha, Jon Voight, Ed Harris, Helen Mirren

Land: USA

Betyg: **

Trailer

Den kände skattletaren Ben Gates får reda på att det dykt upp bevis som visar att hans gammel-gammel-farfar var inblandad i mordet på Abraham Lincoln. Detta upprör honom mycket och han ger sig ut för att bevisa att sin förfader var oskyldig. De ledtrådar han hittar i sitt sökande visar sig även leda till den legendariska City of Gold. Till sin hjälp har Ben sin lojale sidekick Riley Poole, sin ex-flickvän Abigail och sin pappa och mamma. Men sökandet är inte utan hinder. Den skumme Mitch Wilkinson är också han ute efter att hitta Guldstaden och Wilkinson skyr inga medel för att komma dit först.

National Treasure-filmerna är en sorts kombination av Indiana Jones, Da Vinci-koden och Tomb Raider. Tyvärr är filmerna sämre än alla sina inspirationskällor. Historien i Book of Secrets är på sina bästa ställen fånig, men för det mesta bara irriterande. Svårigheter och problem existerar inte. ”– Vi måste bryta oss in i Buckingham Palace!”. Vips, så är det klart. ”– Vi måste ta oss in i Vita Huset!”. Fixat. ”– Vi måste kidnappa USAs president!”. Sagt och gjort. Dialogen är dessutom nästan plågsamt dålig på sina ställen. Speltiden på 2 timmar och 10 minuter hade kunnat klippas ner med minst 45 minuter. Om inte annat för att bespara åskådarna åtminstone en del av det som är rent trams.

Vad hände egentligen med Nicolas Cage? Han var en av de mest lovande skådespelarna i Hollywood för lite mer än 10 år sedan, och sedan…BAM. Crapskådis. Sedan Face/Off 1997 har han varit sevärd i en enda film (Adaptation) av de drygt 20 han medverkat i. I Book of Secrets är han lika under isen som han brukar vara. Hur man fått Ed Harris, Jon Voight och Helen Mirren att medverka är svårt att förstå. Harris försöker inte ens och Mirren och Voight spelar över så att det står härliga till. Att få Harvey Keitel att medverka är i och för sig inte så svårt. Om man ställer en kamera på ett stativ på en gata i Hollywood så dyker Keitel garanterat upp framför den. Ingen medverkar i fler filmer än Harvey (utom möjligen Samuel L. Jackson…). Frågan är väl bara varför man har en skådis hav Harvey Keitels kaliber i filmen och låter honom synas i knappt 4 minuter. Ingen av skådespelarna klarar i vilket fall att bära den här filmen.

Något som slår en när man ser filmen är att den känns som en direkt kopia på sin föregångare. Den avslutande actionscenen är i det närmaste exakt likadan som i första filmen. Dessutom innehåller Book of Secrets vad som kan vara den tråkigaste biljakten i amerikansk filmhistoria. Av någon anledning har båda National Treasure-filmerna dragit in ordentligt med pengar. Det gör att vi med största sannolikhet kan se fram emot minst en till skitfilm i serien.

29 maj 2008

Live and Become - DVD-recension

LIVE AND BECOME

Regi: Radu Mihaileanu

Manus: Radu Mihaileanu, Alain-Michel Blanc

Skådespelare: Moshe Abebe, Roni Hadar, Roschdy Zem, Yitzhak Edgar

Land: Israel/Frankrike

Releasedatum: 4 juni

Betyg: ****


Under mitten av 1980-talet så skulle Israel hjälpa 8000 etiopiska judar att emigrera till Jerusalem. Eftersom den etiopiska regeringen vägrade att låta landets judiska folkgrupp lämna Etiopien, så flydde de till fots och hamnade i flyktingläger i Sudan. Där skulle de sedan hämtas upp av israeliska agenter. Den långa vandringen var svår och det var bara runt 4000 som kom fram till Sudan. Israelerna kallade det hela "Operation Moses".

I det sudanska lägret dör en ung judisk pojke och han mor är helt förstörd. Nästa natt kommer israelerna för att hämta upp lägrets etiopiska judar. Då tar en annan mor, också hon från Etiopien, men som tillhör den kristna delen av lägrets invånare, och lämnar över sin son till den judiska modern. Hon säger att det är hennes barn och tar med den unge pojken i stället för sin döde son. När de kommer fram till "det förlovade landet" så dör även den judiska mamman och den lille pojken, som nu fått namnet Schlomo, hamnar hos en familj med fransktalande judar.

Filmen följer Schlomos uppväxt från 9 års ålder tills han är vuxen och det svåra livet som svart jude. Dessutom plågas han svårt av dels minnena av sin mamma som blev kvar i flyktinglägret och del av det faktum att han bara låtsas vara jude och de svårigheter han har att lära sig att passa in i den nya kultur som han befinner sig i.

Historien känns riktig och ärlig och filmen visar hur svårt det är för invandrande judar att accepteras och då speciellt svarta afrikaner. Live and Become är ett riktigt starkt drama som aldrig jobbar för att mjölka tårar av publiken utan i stället litar på att historien är så pass bra att det blir dramatiskt ändå.

Skådespelarna är genomgående mycket bra, speciellt Moshe Abebe, som spelar den tonårige Schlomo, Roni Hadar, som spelar hans flickvän, och Yitzhak Edgar som spelar en gammal etiopisk rabbi.

Filmen är mycket vackert filmad och är väldigt välklippt. Det välberättade dramat i Live and Become berör utanförskap på ett sätt som man sällan ser och jag rekommenderar den starkt.

19 maj 2008

Indiana Jones & The Kingdom Of The Crystal Skull - biorecension

INDIANA JONES & THE KINGDOM OF THE CRYSTAL SKULL

Regi: Steven Spielberg

Manus: David Koepp

Skådespelare: Harrison Ford, Shia LaBouf, Cate Blanchett, Ray Winstone, Karen Allen, John Hurt

Land: USA

Premiärdatum: 22 maj

Betyg: ****

Trailer

HD-Trailer

Sällan har jag varit så nervös inför en film. Tänk om dom skulle sabba den perfekta trilogin? Indiana Jones-filmerna betyder otroligt mycket för mig. Raiders är en av de första filmer som jag verkligen minns när jag såg på bio. Min bäste vän hade en cool far som tog med oss småungar på balla filmer. Nu jag bet bokstavligen på naglarna när ljuset släcktes. Så drog filmen igång och…..jag sveptes med på nästan samma sätt som för 26 år sedan.

1930-talet har blivit 1950-tal och nazister har bytts mot kommunister. Indiana Jones har spenderat världskriget inom underrättelsetjänsten och i en härlig fartfylld inledningsscen blir han förrådd av sin gamle MI5-vän Mac, som börjat arbeta för kommunisterna. Macs förräderi gör att McCarthy-erans kommunistnojjiga amerikanska underrättelsetjänst stämplar Indy som misstänkt kommunist och ser till att han förlorar sitt jobb som lärare på universitetet. När han desillusionerad sätter sig på ett tåg, för att resa till Europa för att försöka hitta ett nytt lärarjobb, dyker Mutt upp, en ung tuffing upp på motorcykel. Mutt berättar att Indys gamle vän Professor Oxley har tillfångatagits i Sydamerika, tillsammans med Mutts mamma, under sitt sökande efter den legendariska kristallskallen. Mutts mor lyckades få iväg ett brev till sin som där hon uppmanat honom att söka upp Indy, då han är den ende som kan hjälpa dom. Indiana och Mutt beger sig resolut av mot den sydamerikanska vildmarken för att rädda fångarna och förhoppningsvis hitta kristallskallen.

Det är tydligt att Steven Spielberg och Geroge Lucas har slitit för att få Crystal Skull att se ut som de tidigare filmerna i serien. Det har gått 19 år sedan Last Crusade dök upp på bio och filmhantverket har förändrats en hel del. De försöker att dölja CGI-effekterna så gott det går och även om de lyckas till stor del finns där scener som helt klart är fixade i en dator. Nu menar jag inte att det är något fel på dessa scener, snarare tvärt om, men Spielberg unnar sig lägga in några scener som knappast kan göras utan datorhjälp. Filmen som helhet följer bildmässigt de tre tidigare filmerna och känns som en helt naturlig fortsättning.

Den övergripande historien kommer att reta upp en hel del människor, som inte kommer att tycka att den passar med storyn i de tidigare filmerna. Jag säger att dessa personer har FEL. Det är tvärt om. Filmens historia passar perfekt in med de tidigare, det är bara lite svårare att se det, då många kommer att hänga upp sig på ramberättelsen. Filmen är förflyttad till 50-talet. Historien passar 100-procentigt perfekt. Det finns inga direkta lugna dialogdelar. Det dialog som krävs för att föra berättandet framåt sker allt som oftast mitt under en jakt när någon ligger på en motorhuv på en bil som kör i högsta fart. Den typiska Indiana Jones-humorn finns där konstant och det finns otaliga tillfällen att skratta. David Koepp har skrivit ett manus av klassiskt Indiana Jones-snitt, trots att en hel del måste förändras när karaktärerna flyttats runt 25 år framåt i tiden sedan den förra filmen.

Harrison Ford ÄR Indiana Jones. Period. Ford har knappt gjort någonting sevärt sedan den förra Indy-filmen, men han kliver in i karaktären och det är som han aldrig varit borta. Jag var orolig för hur Shia LeBouf skulle klara av att passa in i filmen, men han gör ett utmärkt jobb. Men det märks till och från att han befinner sig en bra bit över den division där han hör hemma, när Ford, John Hurt, Cate Blanchett och Ray Winstone står bredvid honom. Winstone är riktigt skön som den lurige Mac. Rollen passar som en handske för hans skådespelarstil. Cate Blanchett är bra som ondskefull kommunist, även om hennes roll till stor del går ut på att stå med stenansikte och bryta på ryska. John Hurt är svår att beskriva. Till och från frågar man sig varför han egentligen tog rollen. Kanske var det befriande för en stor karaktärsskådespelare att få spela sinnessjuk i två timmar. Det är kul att se Karen Allen igen. Hon plockar upp precis där Raiders avslutade och gör det med stil.

Jag känner mig rätt säker på att Indiana Jones & The Kingdom of the Crystal Skull är årets matinéfilm. Så här kul ska det vara att se en äventyrsfilm. Det finns inga som helst döda punkter eller ens scener med halvlågt tempo. Det är hög fart från början till slut. När eftertexterna rullade hade jag väl kanske inte exakt samma känsla som när jag sett den första filmen. Men det var definitivt inte långt därifrån. Jag blev lycklig av att se den här filmen.

27 januari 2008

Hitman - biorecension

HITMAN

Regi: Xavier Gens

Manus: Skip Woods

Skådespelare: Timothy Oliphant, Dougray Scott, Robert Knepper, Olga Kurylenko

Land: USA

Premiärdatum: Februari/Mars

Betyg: **

Trailer

Världen främste hitman heter Agent 47. Han är uppvuxen hos en hemlig organisation som utbildar lönnmördare från födseln, och han har genom åratal av träning blivit den bästa. 47 är ständigt jagad av Mike Whittier, polis på Interpol. Whittier har varit efter honom i över tre år och räknar med att 47 under den tiden begått runt 100 lönnmord. Nu befinner sig Agent 47 i Ryssland för att göra sin största hit hittills. Han ska ta den ryske presidenten av daga. Efter att ha dödat presidenten upptäcker Agent 47 att han inte bara har den ryska säkerhetstjänsten och Interpol efter sig. Hans egen organisation försöker också att döda honom. När han sedan får se att den man han dödat fortfarande lever så vet han att den är någonting riktigt skumt i görningen. 47 slår sig samman med presidentens flickvän Nika, som någon också är ute efter att döda, och beger sig ut för att säkra sin och Nikas överlevnad och för att hämnas på de som lagt ett kontrakt på honom.

Hitman bygger på ett datorspel med samma namn. Jag minns att jag verkligen gillade spelet när jag körde det för ett gäng år sedan, men det här var verkligen inget vidare. Datorspel som blir film är många, men de som blir LYCKADE filmer är egentligen lika med noll. Jag gillar av någon outgrundlig anledning den första Tomb Raider-filmen, men ingen kan få mig att påstå att det är en speciellt bra film. Utöver den kan jag inte komma på en enda lyckad film som bygger på ett datorspel. Hitman är visserligen inte på nivå med Uwe Bolls extremt usla spel-rullar, men den är banne mig inte speciellt bra. Filmens manus är på sina ställen nästan skrattretande. Det logiska luckorna är många och på sina ställen finns det med riktigt långa sekvenser som är minst sagt helt meningslösa ur berättarteknisk synpunkt. Min favorit bland de logiska hålen finner man i den voice-over som inleder filmen. Där berättar en röst om den organisation som utbildat Agent 47. Det är en så hemlig organisation att ingen ens vet att den existerar. Min fråga måste då bli…. Om ingen vet att den existerar, hur får de då kunder som vill ha mord utförda?

Agent 47 spelas av Timothy Oliphant, en skådespelare som jag vanligtvis gillar. Här gör han väl egentligen vad han kan, med den katastrof till manus som han måste jobba med. Det här är hans första riktiga huvudroll och man tycker att han kanske borde ha valt med lite mer omsorg. Den ryska säkerhetstjänsten representeras av Robert Knepper, som egentligen bara gör en byråkratisk version av sin roll som Prison Breaks T-Bag. Dougray Scott, som spelar Interpolpolisen, ser verkligen ut att lida. Inte bara för att han hela tiden misslyckas med att gripa 47, utan också för att hans dialog är så erbarmligt usel. Olga Kurylenko, i rollen som Nika, är under all kritik. Vem som helst som sett tillräckligt ok ut hade kunnat vara med i stället för henne.

Hitman följer i samma spår som alla andra filmer som bygger på datorspel. Det är lite synd, eftersom det här faktiskt finns en vass bakgrundshistoria, som filmen väljer att helt utelämna. Udda nog får man betydligt mycket mer bakgrundsinfo till Agent 47 om man ser filmens trailers än om man bara ser filmen. Det enda som hjälper upp filmen en liten smula är att ett par av actionscenerna är relativt välfilmade. Men tyvärr urartar de flesta efter en stund till någonting smålarvigt. Det här borde kunna göras bättre. Betydligt mycket bättre.

© Tommy Ekholm

Gone Baby Gone - biorecension

GONE BABY GONE

Regi: Ben Affleck

Manus: Ben Affleck & Aaron Stockard

Skådespelare: Casey Affleck, Ed Harris, Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Amy Ryan

Land: USA

Premiärdatum: 25 januari

Betyg: ****

Trailer

Paret Patrick Kenzie och Angie Gennaro är privatdetektiver i Boston södra delar och specialiserar sig på att hitta försvunna människor. Vanligtvis rör det sig om folk som ”försvunnit” för att slippa betala sina skulder. En morgon dyker Lionel och Beatrice McCready upp och ber om hjälp med att hitta Lionels systerdotter Amanda. Fallet skiljer sig från Vad Patrick och Angie vanligtvis jobbar med, då Amanda är ett litet barn som har kidnappats. Fallet är det som dominerar nyhetsflödet i Boston och polisen har alla tillgängliga män arbetandes med att hitta den kidnappade lilla flickan. Amandas mamma har drogproblem och verkar inte så totalt sönderriven av försvinnandet som hon kanske borde. Lionel och Beatrice vill ha hjälp från någon utanför polisen eftersom de är övertygade om att folk i det nedgångna området sitter inne med information, men att de aldrig skulle prata med polisen. Polisen är måttligt roade av att Patrick och Angie jobbar på fallet, men de tinar snart upp när Patrick snabbt hittar en viktig ledtråd. De två poliser som leder undersökningen, Bressant och Poole, låter Patrick och Angie följa med när de följer upp de ledtrådar som de båda detektiverna grävt fram. Fallet visar sig vara någonting lite mer än en bara en kidnappning och Patrick och Angie sugs in i en allt mer komplicerad utredning som oundvikligen leder rakt in i en tragedi.

Gone Baby Gone är Ben Afflecks regidebut, men det är mycket svårt att gissa sig till. Hans regi är mycket mogen och visar att han förmodligen har en större framtid bakom kameran än framför. Manuset, som Affleck skrivit tillsammans med Aaron Stockard, är mycket välskrivet och de vändningar som finns i det är väl underbyggda. Filmens tre akter låter karaktärerna växa och när de ställs inför svåra val förstår man verkligen varför de gör som de gör. Manuset bygger på en roman av Dennis Lehane, och Affleck och Stockard har verkligen utvecklat romanen till ett mycket väl fungerande filmberättande. Att Affleck kan skriva manus är inte överraskande, han fick trots allt en Oscar för Good Will Hunting för tio år sedan. Men för att vara en regidebut är detta mycket imponerande.

Lillebror Casey Affleck spelar huvudrollen, som Patrick Kenzie, och han tar här ytterligare ett steg mot storstjärnestatus. Eftersom Affleck är från Boston så sitter den genomsköna Southie-dialekten perfekt, men det beror väl mest på att Casey Affleck pratar så här även i verkligheten. Efter att nu ha gjort två storartade insatser i sina senaste filmer, den här och The Assassination of Jesse James, så börjar Casey Affleck äntligen få den uppmärksamhet han förtjänar. Om han inte fått en Oscar-nominering för The Assassination of… hade han nog fått en för Gone Baby Gone. Ed Harris är även han mycket bra som polisen Bressant. Han lyckas göra en karaktär som man aldrig riktigt vet var man har. Är han en bra polis eller är han korrupt? Harris håller oss gissande genom hela filmen och vilken man än tror, så är Bressant hela tiden en sympatisk person. Amy Ryan spelar den kidnappade flickans bittra och drogberoende mamma och gör ett väldigt starkt porträtt på den begränsade tid hon till förfogande. Hon är så pass bra att hon nominerats för en Oscar för rollen. Morgan Freeman är precis som valigt lysande, och fullkomligt spelar bort alla andra i den få scener där han medverkar. Den för mig helt okände Titus Williver gör också en mycket stark insats i rollen som Lionel, den kidnappade flickans morbror.

Filmbolaget och Ben Affleck beslöt att skjuta upp europapremiären av Gone Baby Gone på grund av Madeleine McCain-fallet. Till viss del är det förståeligt, men det känns ändå som om filmens historia och verkligheten inte ligger så där väldigt nära varandra. Nu när den äntligen har biopremiär i Europa rekommenderar jag den starkt. En tung thriller där alla delar, manus, regi och skådespeleri håller mycket hög klass bör man inte missa. Ben Affleck visar här att han kommer att bli en kraft att räkna med bakom kameran. Gör han en till film i den här klassen kommer han snart att räknas in bland Hollywoods regissörers A-lista.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD

25 januari 2008

Förhoppningar om 2008

I början av året ser det alltid ut som det kommer att bli ett fantastiskt filmår. Men oftast blir det bara någonstans mellan halvdant och mediokert. 2008 ser just nu ut att vara fyllt av jättespännande filmer. När jag sedan summerar året i december kommer jag med största sannolikhet att vara besviken, men nu är allt fine and dandy. Här är några av de filmer som jag verkligen tror och hoppas på under det kommande året.


HELLBOY II: The Golden Army

Jag är mycket förtjust i både seriealbumen och i den första filmen. Guillermo del Toro har skrivit och regisserat och skådespelarna från den första filmen är med även här. Efter att ha gjort en av 2007 års bästa filmer är del Toro tillbaka med ett riktigt serieäventyr.

Chans för besvikelse: 9 %

RAMBO

Efter tjugo år är Stallone tillbaka som John Rambo, i seriens fjärde del. Efter den sjukt oväntat lyckade Rocky-filmen känns det som om det här kan bli riktigt roligt. Jag förväntar mig inte stort skådespeleri eller briljant regi. Stallone står själv för regi och huvudroll, men nog kan det bli skön nostalgitripp.

Chans för besvikelse: 92 %

THE DARK KNIGHT

Christopher Nolans uppföljare till den fantastiska Batman Begins känns som en av årets riktigt stora filmer. De trailers som släppts spär bara på den tankegången. Den sorgligt nyligen avlidne Heath Ledger ser ut att bli den bästa Jokern hittills i Batman-franchisens historia. Utan tvekan sommarens stora bio-hit.

Chans för besvikelse: 10 %

VALKYRIE

Bryan Singers omtalade film om Claus von Stauffenberg, som planerade att mörda Hitler. En rent fantastisk rollista, med skådespelare som Tom Cruise, Stephen Fry, Kenneth Branagh, Terence Stamp, Tom Wilkinson och Bill Nighy. Med de namnen och en riktigt spännande historia borde det vara omöjligt för en bra regissör som Singer att misslyckas.

Chans för besvikelse: 19 %

LEATHERHEADS

Är vanligtvis lätt allergisk mot romantiska komedier. Men en rom-com av och med George Clooney om amerikanska fotbollsspelare på 1920-talet känns underligt nog lockande. Mest beroende på att jag älskat de två filmer som Clooney regisserat tidigare. Jag hoppas att han kan göra något riktigt intressant med den här halvdöda genren.

Chans för besvikelse: 50 %

BURN AFTER READING

Bröderna Coen med Clooney, Brad Pitt, John Malkovich, Frances McDormand och Tilda Swinton. Efter No Country For Old Men förväntar jag mig blixtrande stordåd av mina favoritbröder. Med den här uppsättningen skådisar ska det vara helt omöjligt för bröderna att missa. Det här kommer att vara sanslöst bra

Chans för besvikelse: 7 %

IRON MAN

Mer superhjältar och dessutom en Marvel-hjälte som aldrig filmats tidigare. John Favreau har i och för sig alltid varit bättre som skådis än som regissör och Robert Downey Jr. känns inte direkt som det självklara valet för rollen som Tony Stark. Men de trailers som jag sett ser lovande ut och Iron Man är en hjälte som borde fungera på film. Fast Samuel L Jackson som Nick Fury är rent skandalöst. Värsta felcastingen EVER!

Chans för besvikelse: 68 %

WHERE THE WILD THINGS ARE

Klassiska småbarnsböcker blir oftast tvärfel på vita duken. Men nu sätter guden Spike Jonez tänderna i en av de mest skruvade barnböckerna någonsin. Det här har alla chanser att bli klassiskt. Chansen att det blir en snäll barnfilm känns väldigt låg. Hur som helst kommer historien om den lilla pojken och de snälla monstren att bli en upplevelse.

Chans för besvikelse: 22 %

INDIANA JONES AND THE KINGDOM OF THE CRYSTAL SKULL

Hela mitt barnasinne SKRIKER av lycka. Måtte denna film bli så bra som jag minns de första filmerna. Årtiondets mest idiotiska tilltag, att blåsa liv i Indy-legenden igen, kan bli en rent spektakulär katastrof. Ett formidabelt misslyckande som får The Phantom Menace att framstå som Gudfadern. I djupet av min själ vill jag att Spielberg ska lyckas med att göra ett fantastiskt äventyr som får mig att bli lika överväldigande uppspelt och adrenalinrusig som jag blev när jag såg den första Indiana Jones-filmen för 26 år sedan. Men det känns inte så troligt.

Chans för besvikelse: 89 %

Det finns givetvis fler filmer som får det att suga i filmtarmen. Till exempel Southland Tales av Donnie Darko-regissören Richard Kelly, Kevin Smiths Zack and Mira Makes a Porno, Miyazakis nya Ponyo On A Cliff kommer förhoppningsvis under året, Night Watch/Day Watch-regissören Bekmambetovs Wanted och en hel massa fler rullar.

I år kommer drömmen slå in och ALLT är grymt bra. Jag bara känner det på mig.

© Tommy Ekholm