Hands off!

När en film blir en klassiker betyder det allt som oftast att den är bra. Till och med väldigt bra. Klassiska filmer kan man alltid gå tillbaka till om och om igen. Det senaste decenniet har det kommit en våg av remakes, nyinspelningar av äldre, och i många fall klassiska filmer.
Varför? Beats me.

I min mening tyder mängden av remakes ett helt vridet tankesätt hos filmbolagen. Det finns miljoner manus som glider omkring inom filmbranschen. Av dessa är det ett fåtal som är värda att spela in. Varje dollar som filmbolagen lägger på att göra nyinspelningar av äldre filmer är en dollar som skulle kunna läggas på en NY klassiker.

Den senaste remaken som får mitt blod att koka är ”Fåglarna”. Vad är det som gör att en beslutsfattare på ett filmbolag är övertygad om att biobesökarna känner sig sugna på att se Naomi Watts ducka för attackerande kråkor i stället för Tippi Hedren? Att nyinspelningen dessutom är producerad av Michael Bay gör inte saken bättre. Och varför ger man sig på ytterligare en Hitchcock-film? Räcker det inte med att den vanligtvis fullt friske Gus van Sant fick totalt hjärnsläpp och gjorde en shot-by-shot remake av ”Psycho”? Om någon bestämmer sig för att ge sig på ”Vertigo” kommer jag starta jihad mot hela den amerikanska filmindustrin!

Visst, alla remakes är inte dåliga. Men den andel som är godkända är försvinnande liten i jämförelse med det totala antalet. För varje ”The Departed”, ”The Fly” eller “Oceans Eleven” går det 20 ”The Wickerman”, ”Planet of the Apes” och ”Get Carter”.

Jag tanker inte lägga ner tid på att lista usla remakes. Den tiden kan jag spendera på betydligt bättre sätt. Det enda jag tänker göra är att ta upp den remake som verkligen får mig att vilja döda. Brad Silberlings ”City of Angels”, en äckligt horribel slakt av Wim Wenders mästerverk ”Der Himmel über Berlin”.

Jag har ett simpelt tips till filmbolag som vill tjäna pengar på sina gamla klassiker. Lägg pengarna på att restaurera originalfilmen och ge den en ”nypremiär”! På så sätt gör man filmhistorien en stor tjänst och slipper dessutom skyffla skit över klassiska regissörer, manusförfattare och skådespelare.

© Tommy Ekholm