29 april 2007

Spiderman 3 - biorecension

SPIDERMAN 3

Regi: Sam Raimi

Manus: Ivan Raimi, Alvin Sargent

Skådespelare: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, Thomas Haden Church, Topher Grace

Releasedatum: 4 maj

Betyg:****

Trailer

Peter Parker stortrivs med sitt liv. Han tycker sig ha hittat en bra balans mellan sina studier och kärlek till sin flickvän Mary-Jane och sitt liv som Spiderman. Men ju mer Spiderman blir älskad av New Yorks invånare, ju mindre märker han att hans personlighet sakta förändras. Peter ser inte att Mary-Jane mår dåligt och deras förhållande blir allt mer ansträngt. När han en morgon vaknar har hans dräkt blivit svart. Den nya dräkten stärker hans krafter, men trycker också fram de mörka sidorna av hans personlighet. Dräktens påverkan är stark och den gör honom självsäker, kaxig och övermodig. Peter lyckas bli av med den nya dräkten, men skapar på så vis en ny och dödligt fiende, Venom. Denna nya superskurk slår sig samman med boven Sandman för att hämnas på Peter och alla han älskar.

Den tredje filmen i en franchise brukar innebära dödsstöten. Det finns inte många Part 3 som hållit ens en godkänd nivå. Speciellt inte i superhjältesammanhang. Men regissören Sam Raimi har lyckats att behålla samtliga skådespelare genom alla tre filmerna och gör här ytterligare en ypperlig uppföljare. Spiderman-filmerna har genomgående fokuserat mer på personen bakom masken och han vanliga liv mer än superhjältedelen, något som gjort att filmerna verkligen stuckit ut från de flesta i samma genre. Här är det Peter och Mary-Jane som är mer intressanta än Spidermans äventyr. Det betyder inte att actionscenerna tonas ner. Tvärt om. ”Spiderman 3” innehåller några av de fetaste scener och stunts som kommer att synas på bio i år. Det är en sådan oerhört fart när det vankas action att filmen tycks ta tvärstopp när de tar slut. Som tur är finns den bakomliggande historien som suger in en direkt.

Tobey Maguire är i det närmaste perfekt som Peter Parker. Han får den nördiga killen som plötsligt känner sig älskad av en hel stad att kännas helt trovärdig. Kirsten Dunst är bra som Mary-Jane, men som Spiderman-läsare sedan 25 år tycker jag att hon spelar henne som alldeles för mesig. Bland birollerna sticker Thomas Haden Church ut i rollen som Sandman. Topher Grace, från ”That 70s Show”, gör Eddie Brock helt annorlunda än i Spiderman-tidningarna. Det fungerar ändå bra då han får fram den bitterhet som gör honom till Spidermans fiende.

”Spiderman 3” fortsätter det som del 1 och 2 gjorde så bra. Sällan lyckas filmskapare blanda action och en meningsfull historia på ett sätt som alla dessa tre filmer har gjort. Gillade man de två tidigare filmerna kommer man inte att bli besviken på nummer tre. Jag ser redan fram mot Spiderman 4!

© Tommy Ekholm

Krönika 1

Jag hittade min första publicerade text och tänkte att det kunde vara kul att lägga upp den.

Varför Keanu Reeves måste dö!

Alla skådespelare råkar någon gång hamna i en usel film. Det kan bero på saker som att man har en kass agent, att filmen regisseras av Paul Verhoeven eller att filmbolaget kräver att filmen ska klippas sönder. Dock brukar de flesta stora skådespelare i alla fall se till att dom gör sitt jobb ordentligt. Se bara på Harvey Keitel (”Taxidriver”, ”Pianot”) som förmodligen varit med i fler usla filmer än någon annan skådespelare i historien men som alltid ser till att hans egen rollprestation är riktigt bra.

Det stora undantaget är Keanu Reeves! Han lyckas inte ens att göra bra ifrån sig när han jobbar med branschens bästa regissörer, manusförfattare och skådisar. Det finns inte en enda film som han medverkar i där hans skådespeleri sträcker sig förbi att stå stel som en trästock och säga all sin dialog med samma monotona röst. Visserligen passar just det i en film som ”The Matrix”, men det kanske ska ses som ett bevis på att bröderna Wachowski mer använde honom som rekvisita än som en skådespelare. Keanu Reeves stora dramatiska genombrott, kom i Gus Van Sants ”På Drift Mot Idaho” där han spelade mot River Phoenix. När man jämför deras prestationer i filmen står en sak tydligt klar. River Phoenix lämnade kvar mer skådespelartalang på trottoaren, när han dog utanför Viper Room 1993, än vad Keanu Reeves någonsin kommer att ha.

Dom enda gånger Keanu kommit i närheten av att göra en något så när trovärdig roll är i ”Bill & Ted”-filmerna. Dock är det allmänt känt att han inte så mycket skådespelande som att han bara var sig själv. Dessutom kanske det hjälpte till att både Keanu och Alex Winter (Bill) var ständigt cannabispåverkade under hela inspelningen. Ett annat exempel på bristande talang är i filmen ”Johnny Mnemonic”, där folk som Ice-T och Dolph Lundgren skådespelar i cirklar runt en stel Keanu Reeves. Läs namnen igen. Ice-T och Dolph Lundgren. När nu andra skådisar som tidigare fått vara med i filmer enbart för sitt utseende visat att dom faktiskt är lysande skådespelare, till exempel Tom Cruise och Brad Pitt, så står Keanu Reeves kvar och stampar på samma ställe som han startade på. Förr eller senare så måste filmvärlden upptäcka att det ger kvalitetsmässigt bättre filmer om man byter ut talanglösa pretty-boys mot riktiga skådespelare och då kommer vi garanterat att ha sett Keanu Reeves för sista gången!

Keanu Reeves är just nu rekvisita under inspelningen av ”The Matrix Reloaded” och ”The Matrix 3” som spelas in samtidigt.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019 någon gång 2000/2001

18 april 2007

Gangster - biorecension

GANGSTER

Regi och manus: Steve Aries Aalam

Skådespelare: Mikael Persbrandt, Peter Gardiner, Kjell Bergqvist

Releasedatum: 27 april

Betyg: *


Antonio driver en het och framgångsrik krog i Stockholm. Han har en bakgrund som stenhård gangster och torped inom maffiabossen Thomas Ståhls organisation. Han arbetar hårt med att driva sitt ställe och har slutat med rån och beställningmord. Men han har inte släpp gangstervärlden. Alla människor runt honom är inblandade i bossen Thomas affärer och Thomas är en nära vän till Antonio. När Antonio ska göra den sista stora avbetalningen på ett svart lån han har tagit, så blir han rånad på pengarna. Nu sitter han med en obetald skuld på 3 miljoner och han vägrar att be Thomas om hjälp. Rånaren visar sig dessutom vara någon som står honom mycket nära. Antonio måste hitta sina pengar samtidigt som han måste se till att polisen inte tittar allt för nära på honom. Något som är extra svårt då hans före detta flickvän ingår i polisens spaningsgrupp.

Det ska erkännas att ”Gangster” inte är en bra film. Verkligen inte! Men jag rekommenderar den ändå. Varför? Jo, för att det här utan tvekan är en av årets roligaste svenska filmer. ”Gangster” är fylld av gapskratt. Humorn helt ofrivillig och regissören Steve Aries Aalam har knappast menat att man ska skatta åt hans film. Men det är oundvikligt. Filmen faller under kategorin ”så dålig att den blir rolig”. Huvudrollsinnehavaren Peter Gardiner, bossen Persbrandt och snuten Kjell Bergqvist står för ok skådespelarinsatser och Malou Hansson, som Antonios syster fungerar. Men sedan… resterande biroller är så hysteriskt under isen att man ofta bara skrattar rakt ut. . ”Gangster” har en rent imponerande vapen per minut-ratio. Det finns nog ingen svensk film som någonsin kommit upp i dessa siffror. Det flashas pistoler i minst varannan scen. Sedan kanske regissör Aalam borde träna lite mer på hur man filmar actionscener. Filmens stora shoot-out faller minst sagt platt. Den blir så töntig och förvirrande att man inte kan annat än att …tja, skratta. Dessutom är det fullt möjligt att filmen är klippt av en 5-åring. Hur som helst. ”Gangster” är fylld av fantastiskt roliga scener och jag kan inte annat än att ha jättekul åt den.

© Tommy Ekholm

16 april 2007

Jackass-Number 2 - DVD-recension

JACKASS – NUMBER 2

Regi: Jeff Tremain

Medverkande: Johnny Knoxville, Bam Margera, Steve-O, Ryan Dunn

Releasedatum: 25 april

Betyg: ***

Trailer


Antingen älskar man det eller så hatar man det. Jag har aldrig stött på någon som inte har någon av dessa två åsikter när det kommer till Jackass. Nu kommer i alla fall tokdårarnas senaste äckel- och vansinnes-orgie på DVD. ”Jackass – Number 2” är inte på något vis nyskapande eller ens särskilt speciell. Det är helt enkelt en en och en halv timme lång reklamfri version av tv-seriens avsnitt. De har bara tagit i lite extra i några av de sjuka stunts som utförs. Det enda som kan kallas någorlunda nytt är att de nästan verkar sätta livet på spel vid några tillfällen. Att se Steve-O simma blödande bland hungriga hajar blir inte speciellt kul, bara obehagligt. För att inte tala om när Dave England för en så hård smäll i huvudet att han helt tappar fattningen och uppvisar den klaraste hjärnskakning jag någonsin sett utanför en hockeymatch. Sådant är helt enkelt inte roligt. Inte ens för ett Jackass-fan. Meningen är ju att dom ska slå sig lite lagom. Förmodligen ligger dessa segment, åtminstone hjärnskakningen, kvar bara för att visa idioter till åskådare att dom inte bör försöka sig på detta hemma.

Filmen är mycket upp och ner skrattmässigt. Men när det verkligen börjar ta fart slänger de av någon outgrundlig anledning hela tiden in långa segment där Spike Jonez eller Johnny Knoxville är utklädda till gamla människor och går omkring på stan. Tempot blir minst sagt ryckigt och man sitter bara och väntar på att få se någon göra sig illa. Filmens riktigt stora nummer är överraskande bra uppbyggt. Ehren McGhehey ska skrämma en taxichaffis, men blir själv skrämd helt från vettet när chaffisen (som självklart är med på det hela) sliter fram en pistol och tvingar ner den stackars Ehren i bilens baklucka. Men i sann Jackass-anda blir Ehren givetvis mest arg över att det hår som använts som lösskägg och har klistrats fast i hans ansikte som maskering, visar sig vara alla de andra grabbarnas könshår…

Barnsligt? Ja. Småsjukt? Det med. Äckligt? Väldigt. Kul? Oh, ja. Gillar man tv-serien och den första filmen kommer man garanterat att skratta sig fördärvad åt vissa delar av ”Jackass – Number 2”.

© Tommy Ekholm

Shortbus - DVD-recension

SHORTBUS

Regi och manus: John Cameron Mitchell

Skådespelare: Sook-Yin Lee, Paul Dawson, Lindsay Beamish

Releasedatum: 25 april

Betyg: *

Trailer

Filmen följer ett antal New York-bor vilka alla presenteras i filmens inledning genom smått chockerande närgångna sexscener. Sofia är en sexterapist som aldrig haft en orgasm. Hon presenteras genom en vildsint sexakt med sin man där de rena penetreringbilderna är många. Severin är en ung dominatrix som tycker illa om män. Hon presenteras med en scen där hon piskar en rik pojkspoling. James och Jamie är ett homosexuellt par som funderar på att ta in en tredje part för sex. De presenteras med en utdragen scen där James, i närbild, suger av sig själv, sprutar i sin egen mun och sedan gråter. Dessa vilsna människor samlas sedan på klubben Shortbus, ett ställe där allt är tillåtet, för att ragga eller bara prata om sina respektive problem.


Låter det intressant? Nej, inte särskilt. Det finns en mjuk humor i filmen som räddar den från att bli en total katastrof. Regissören John Cameron Mitchells förra film, ”Hedwig and the Angry Inch” hade i alla fall någonting att säga och var betydligt roligare. ”Shortbus” är bara tom. Visst skrattar jag ordentligt i bögtrekants-scenen, när en av deltagarna sjunger The Starspangled Banner in i en annan mans anus, men det håller inte i längden. Folk mår dåligt men det förklaras inte riktigt varför. En av karaktärerna drömmer sig tillbaka till den underbara tid då han sålde sin kropp till andra män, för att i scenen efteråt vara ofantligt deprimerad och försöka ta livet av sig. Huh? En annan hatar sitt riktiga namn så mycket att hon börjar gråta och blir deprimerad. Dagens I-landproblem? Skådespelarna är också ett stort problem. De är helt enkelt inte något vidare bra. Det känns som om de blivit castade enbart på grund av att de var villiga att delta i explicita sexscener. Det som räddar Shortbus från ett bottenbetyg är de korta stunderna av riktigt rolig humor, några verkligt snygga animerade scener och den förvånansvärt medryckande, om än rätt så töntiga, slutscenen. Filmen har nästan urskillningslöst hyllats av recensenter. Jag förstår ingenting…

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 8, 2006 i kortare version

The Wicker Man - DVD-recension

WICKER MAN

Regi: Robin Hardy

Manus: Anthony Shaffer

Skådespelare: Christopher Lee, Edward Woodward, Britt Ekland

Releasedatum: ute nu

Betyg: *****


Jag avskyr musikaler. Så enkelt är det. Jag klarar inte av när folk i filmer helt omotiverat bryter ut i sång. ”Wicker Man” är det enda undantaget. Filmen har klivit fram som en av de största kultfilmerna från engelskt 70-tal och den bör ses, även om man som jag inte uppskattar sjungande skådespelare. Polismannen Howie kommer till en avlägsen ö utanför den skotska kusten efter att han fått ett anonymt brev som talar om att en liten flicka på ön försvunnit. Lokalbefolkningen spelar helt ovetande om händelsen och Howie anar snabbt ugglor i mossen. Ön styrs av den udda Lord Summerisle och den djupt kristne Howie blir svårt chockad när han upptäcker att öns invånare förkastat kristendomen och i stället ägnar sig åt hedniska naturriter. När polismannen gräver djupare i fallet med den försvunna flickan märker han att det verkar som om hon lever, men skall offras till öbornas hedninska gudar.

”Wicker Man” är en riktigt annorlunda blandning av musikal, detektivfilm och skräck och hur konstigt det än låter så fungerar det riktigt bra. Sångerna är töntiga och det finns en del omotiverad nakenhet, men det går att ha överseende med. En sådan här film står och faller med sina skådespelare och som tur är klassen här förhållandevis hög. Edward Woodward tar rollen som Howie på största allvar och tillsammans med Christopher Lee, som spelar Summerisle, ser han till att filmen aldrig, trots sin udda utformning, blir löjlig. Slutscenen är så obehaglig att det är få filmer som lyckas toppa den. Christopher Lee anser att ”Wicker Man” är den bästa film han har medverkat i, och det vill inte säga lite. På senare år har filmen fått ett välförtjänt kultrykte och det är kul att se att den ges ut på DVD i Sverige så att alla får chansen att se denna unika film.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 2, 2006 och i långt format på www.benzo.nu

15 april 2007

Little Miss Sunshine - DVD-recension

LITTLE MISS SUNSHINE

Regi: Jonathan Dayton, Valerie Faris

Manus: Michael Arndt

Skådespelare: Greg Kinnear, Alan Arkin, Steve Carell, Abigail Breslin

Releasedatum: 18 april

Betyg: ****

Trailer

Familjen Hoover är svårt dysfunktionell. Pappa Richard är en misslyckad förläsare i ämnet självhjälp och man blir en vinnare. Mamma Sheryl är svårt frusterarad med sin familj och sitt liv i allmänhet. 16-årige sonen Dwayne har tagit ett tystnadslöfte tills han kommer in på flygvapnets pilotskola och har nu inte sagt ett ord på 9 månader. Den mulliga och inte speciellt talangfulla 7-åriga dottern Olive drömmer om att bli skönhetsdrottning. Farfar Ed har blivit utsparkad från äldreboendet eftersom han börjat snorta heroin och bor nu hos familjen. Till denna brokiga skara tillkommer i filmens början Sheryls bror Frank. Han är landets främsta Proust-professor och har precis försökt ta livet av sig efter ett misslyckat kärleksförhållande till en av sina studenter. Olive har tidigare kommit på andra plats i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine i hemstaden. Nu har vinnaren diskats på grund av en incident med bantningspiller och Olive är uttagen till att tävla i den stora Little Miss Sunshine-finalen i Kalifornien. Hela familjen trycker in sig i sin gamla risiga folkabuss och beger sig mot tävlingen.

"Little Miss Sunshine" är en småsvart komedi som är mycket svår att inte tycka om. Skådespelarna är perfekta i sina roller och det syns att de verkligen gillar att jobba med det närapå lysande manuset. Filmen är mycket rolig, även om några scener på slutet bygger på nästan smärtsam pinsamhetshumor så skrattar man så att man tappar luften. Alla skådespelare är som sagt bra, men jag ger extra höga betyg till Steve Carell, från "40-year old virgin", som Frank, Greg Kinnear som Richard och Alan Arkin som farfar. Regissörerna Dayton och Faris har gjort en film som är omöjlig att inte tycka om. Sådant kan vara mycket svårt när man har en stor uppsättning i grunden trasiga karaktärer. För att tidigare i stort sett enbart ha arbetat med musikvideos så känns regissörsparet mycket kompetenta och de har verkligen lyckats att krama ut allt som går från både manus och skådespelare. Filmen mottog fyra Oscarsnomineringar, där Arkin vann bästa biroll och Michael Arndt för bästa manus.

© Tommy Ekholm

The Science of Sleep - DVD-recension

SCIENCE OF SLEEP

Regi och manus: Michel Gondry

Skådespelare: Gael Garcia Bernal, Charlotte Gainsbourg, Alain Chabat

Releasedatum: 18 april

Betyg: ****

Trailer

Den blyga och tillbakadragna Stephane övertalas av sin mamma att återvända till barndomshemmet i Frankrike, där hon har skaffat honom ett kul och kreativt jobb som illustratör. Hans glädje grumlas omedelbart när det visar sig att arbetet är fruktansvärt tråkigt och inte innehåller någon form av illustration. Stephane har ett svårt fantasifullt drömliv som ofta hotar att ta överhanden över verkligheten. Många gånger är han plötsligt tveksam till om han drömmer eller är vaken. Besvikelsen över jobbet försvinner när han träffar sin nyinflyttade granne Stephanie. När de först träffas misstar hon honom för en flyttjobbare och Stephane är för blyg för att rätta henne. Det leder till att han måste låtsas att han inte alls bor i dörren bredvid för att kunna utveckla vänskapen med Stephanie. Snart inser Stephan att hans granne är något av en tvillingsjäl med en fantasi som nästan matchar hans egen. Hon uppskattar hans ofantligt coola uppfinningar, som en-sekunds-tidsmaskinen och glasögon för att göra den vanliga världen till 3-D. De börjar arbeta på projekt tillsammans och snart börjar Stephanie att charmas av sin blyge granne. När så allt plötsligt slår in och Stephane blir både framgångsrik på jobbet och får sina drömmars kvinna så börjar hans osäkerhet och livliga fantasi att sakta bryta ner honom. Han slits mellan sin fantasivärld och verkligheten och vet inte riktigt hur han ska hantera situationerna som uppstår.

Michel Gondry gjorde sig ett namn genom att göra grymma musikvideos med artister som Rolling Stones, Beck, Chemical Bros och framför allt Björk. Som långfilmsregissör slog han igenom med den storartade Eternal Sunshine of the Spotless Mind för två år sedan. Nu är han alltså tillbaka med en ny film, den här gången utan manus från guden Charlie Kaufmann. Filmen är rejält surrealistisk då man många gånger inte riktigt vet om Stephane drömmer eller inte. Mycket av filmen, och då framför allt alla drömsekvenser är till stor del animerade. Sådant kan sabba den mest välplanerade film, men som tur är har Gondry en bra fingertoppskänsla och animationerna passar mycket väl in i hela konceptet. Dialogen blir i bland lite irriterande då franska, spanska och engelska blandas genom hela filmen, men man kommer undan med det eftersom dialogen är mycket välskriven. Gael Garcia Bernal fungerar bra i huvudrollen. Han klarar av att kasta sig handlöst mellan seriösa scener och vansinniga drömsekvenser. Hade inte det fungerat hade hela filmen fallit platt. Charlotte Gainsbourge, som spelar Stephanie, gör mycket av en roll där hon egentligen mest ska spela straightman till Stephanes glada vansinne. Alain Chabat är också värd att nämnas för hans underbart roliga roll som Stephanes sexfixerade arbetskamrat. Filmen glider obehindrat mellan ren komedi, romcom och drama utan att det känns spilttrat. Gondry visar här igen att han är en mycket spännande regissör.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 8, 2006

Oskuld - DVD-recension

OSKULD

Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland

Skådespelare: Emily Rios, Jesse Garcia, Chalo Gonzalez

Releasedatum: 11 april

Betyg: ****

Trailer

Oskuld utspelar sig i Echo Park i Los Angeles. Här bor den 14-åriga prästdottern Magdalena. Hon har ett par månader kvar till sin 15-årsdag och sin "Quinceanera", den traditionella fest som ska fira hennes inträde i vuxenvärlden. Magdalena upptäcker till sin förskräckelse att hon är gravid. Hennes djupt troende far blir vansinnig och kör ut henne från hemmet. Magdalena tar sin tillflykt till sin mors morbror, den åldrige men godhjärtade Tomas. Hos Tomas bor även släktens andra svarta får, Magdalenas kusin Carlos. Han har också blivit utslängd hemifrån, eftersom han är en buse, en tjuv och framförallt för att han är homosexuell. Inledningsvis har Carlos och Magdalena svårt för varandra, men med Tomas hjälp kommer de nära varandra.

Regissörerna Richard Glatzer och Wash Westmoreland har skapat en fantastisk film med en starkt realistisk ton. Filmer har en stark historia utan några onödiga utsvävningar och skådespelarna ligger hela tiden på gränsen till det briljanta. Huvudrollerna spelas av Emily Rios och Jesse Garcias, som båda gör långfilmsdebut. Rios har många tunga och svåra dramatiska scener som hon klarar av med en sådan galans att man kunde tro att hon är en ärrad veteran. Garcias är så vansinnig bra att jag inte finner några ord. Han får köra igenom hela känsloregistret och missar inte någonting någon gång. Tomas spelas av Peckinpah-veteranen Chalo Gonzalez, som också han är lysande. Gonzalez tar oftast ett steg tillbaka och låter de två ungdomarna spela ut ordentligt, något som egentligen bara förstärker hans insats. Oskuld är snygg på ett "icke-amerikansk-indie"-sätt och är väldigt välklippt. Mer känslostarkt än så här blir sällan ett biografbesök.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 8, 2006