Regi och manus: John Cameron Mitchell
Skådespelare: Sook-Yin Lee, Paul Dawson, Lindsay Beamish
Releasedatum: 25 april
Betyg: *
Filmen följer ett antal New York-bor vilka alla presenteras i filmens inledning genom smått chockerande närgångna sexscener. Sofia är en sexterapist som aldrig haft en orgasm. Hon presenteras genom en vildsint sexakt med sin man där de rena penetreringbilderna är många. Severin är en ung dominatrix som tycker illa om män. Hon presenteras med en scen där hon piskar en rik pojkspoling. James och Jamie är ett homosexuellt par som funderar på att ta in en tredje part för sex. De presenteras med en utdragen scen där James, i närbild, suger av sig själv, sprutar i sin egen mun och sedan gråter. Dessa vilsna människor samlas sedan på klubben Shortbus, ett ställe där allt är tillåtet, för att ragga eller bara prata om sina respektive problem.
Låter det intressant? Nej, inte särskilt. Det finns en mjuk humor i filmen som räddar den från att bli en total katastrof. Regissören John Cameron Mitchells förra film, ”Hedwig and the Angry Inch” hade i alla fall någonting att säga och var betydligt roligare. ”Shortbus” är bara tom. Visst skrattar jag ordentligt i bögtrekants-scenen, när en av deltagarna sjunger The Starspangled Banner in i en annan mans anus, men det håller inte i längden. Folk mår dåligt men det förklaras inte riktigt varför. En av karaktärerna drömmer sig tillbaka till den underbara tid då han sålde sin kropp till andra män, för att i scenen efteråt vara ofantligt deprimerad och försöka ta livet av sig. Huh? En annan hatar sitt riktiga namn så mycket att hon börjar gråta och blir deprimerad. Dagens I-landproblem? Skådespelarna är också ett stort problem. De är helt enkelt inte något vidare bra. Det känns som om de blivit castade enbart på grund av att de var villiga att delta i explicita sexscener. Det som räddar Shortbus från ett bottenbetyg är de korta stunderna av riktigt rolig humor, några verkligt snygga animerade scener och den förvånansvärt medryckande, om än rätt så töntiga, slutscenen. Filmen har nästan urskillningslöst hyllats av recensenter. Jag förstår ingenting…
Publicerad i 019, nr. 8, 2006 i kortare version
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar