Eden Lake - Biorecension

EDEN LAKE

Regi: James Watkins

Manus: James Watkins

Skådespelare: Kelly Reilly, Michael Fassbender, Jack O’Connell

Land: Storbritannien

Betyg: ****

Trailer

Den trevliga Londonparet Jenny och Steve ger sig ut på vad som är tänkt som en romantisk helgresa. Steve vill ta med sig sin flickvän och visa den idylliska sjön Eden Lake innan området byggs om till gated community. För att toppa av helgen så planerar han även att fria till Jenny. De har knappt hunnit lägga sig på stranden när de får sällskap av ett högljutt gäng ungdomar. Steve vägrar att låta den trevliga helgen bli förstörd och går över och ber ungdomarna att sänka sin musik… Ett tilltag som inte tas emot allt för väl av gänget med chavs. Detta är inledningen på en serie allt grövre trakasserier från ungdomsgänget och snart finner sig Jenny och Steve jagade genom skogen av hämndlystna tonåringar.

Eden Lake lanseras som en skräckfilm, men jag tycker att den är mer åt suspense-hållet än ren skräck. Det som gör att filmens berättande verkligen fungerar är att alla karaktärernas handlingar känns fullkomligt trovärdiga. Inga halvnakna våp som konstant gör dumma saker för att försätta sig i idiotisk fara, utan istället gör filmens karaktärer logiska val. Något som är på tok för ovanligt i skräckfilmer. Manuset är välskrivet och det ges inte många tillfällen att hämta andan när tempot, efter den inledande akten, skruvas upp till tio.

Skådespelarinsatserna är solida, framförallt hos Michael Fassbender och Kelly Reilly, som spelar Steve och Jenny, men även hos Jack O´Connell, som spelar Brett, ledaren för tonårsgänget. O´Connell lyckas, trots sin låga ålder, att vara genuint ondskefull på ett helt trovärdigt sätt. De flesta av birollsskådisarna i gänget gör mycket bra ifrån sig. De som spelar deras föräldrar gör underbara porträtt av brittisk småstads-white trash.

Debuterande regissören James Watkins har gjort en mycket lyckad skräckfilm, där spänning är viktigare än blod och gore. Även om det finns en hel del av detta också. Dessutom vill jag ge en eloge för att man inte fegar ut med filmens slut. Det är sant obehagligt och gör att filmen verkligen håller hela vägen till målsnöret. En klar 4:a.

Wendy & Lucy - biorecension

WENDY & LUCY

Regi: Kelly Reichardt
Manus: Kelly Riechardt, Jonathan Raymond
Skådespelare: Michelle Williams, Wally Dalton, Will Patton
Land: USA
Betyg: ***
Trailer

Wendy har lämnat sitt hem i Indiana för att ta sig till Alaska, där hon har hört att det ska finnas jobb. I sin skrotiga bil, med sin älskade hund Lucy, har hon tagit sig så långt som till Oregon. I en liten stad utanför Portland tar Wendys resa tvärstopp då bilen en morgon vägrar att starta. Som grädde på moset försvinner också Lucy och Wendy skrala kassa tunnas ut allt mer under hennes försök att hitta sin hund och få sin bil reparerad.

Wendy & Lucy är i grund och botten en typisk amerikansk lågbudget-indie. Regissören Kelly Reichardt håller ner filmen och använder sig av både minimalistiskt bildspråk och minimalistiskt skådespeleri. Det passar mycket väl till det lågmälda berättandet. Historien berättas mer genom bilder än genom dialog. Tyvärr är själva historien lite platt och det inga som helst överraskningar i den. Redan efter en kvart vet jag hur den ska sluta. Nu är det egentligen inte något större problem. Detta eftersom Reichardt verkligen har någonting att säga med filmen och lyckas på ett föredömligt sätt att få fram det. Små detaljer i vissa scener lyfter filmen ett litet snäpp. Will Pattons telefonsamtal, en riktigt fin dolly-tagning i en hundgård och en riktigt misslyckad god gärning är några av de delar som gör att Wendy & Lucy kommer ett litet snäpp högre än de flesta filmer i samma stil och genre.

Filmen bärs helt och hållet upp av Michelle Williams. Hon är med i varje filmruta och drar ett ofantligt lass. Reichardt ska vara lycklig att hon fick Williams att spela rollen som Wendy, för utan hennes skådespelarinsats så hade filmen förmodligen inte fungerat. Hon spelar mer på känslor och uttryck och lyckas trots en mycket sparsam dialog att få fram precis vem Wendy är, vad hon lämnat bakom sig och vad hon hoppas finna. Övriga skådespelare finns bara med i periferin, då filmen centreras totalt runt Williams. Dock är Will Oldham minnesvärd som en av de smutsigaste människorna på film i år.

Wendy & Lucy lågmälda och minimalistiska stil är behaglig men något ospännande i längden. Tur då att filmen klockar in på endast 80 minuter. Detta är åtminstone det slutgiltiga beviset på att det är just en indie-rulle. Ingen studio gör ju filmer under 100-minuterssträcket längre…. Här räcker tiden till för att inleda, berätta och avsluta historien utan att det på något sätt känns stressat. En stark 3:a

Hancock - biorecension

HANCOCK

Regi: Peter Berg

Manus: Vincent Ngo, Vince Gilligan

Skådespelare: Will Smith, Jason Bateman, Charlize Theron

Releasedatum: 18 juli

Betyg: ***

Trailer

John Hancock är en superhjälte. Han har superstyrka och kan flyga och allt sånt som gör en typisk amerikansk superhjälte. Vad som inte är helt typiskt är att Hancock dessutom är rejält på dekis och ordentligt alkoholiserad. Han sover ruset av sig på parkbänkar och klär sig som en lodis. Visst stoppar han brott och fångar kriminella, men han är otrevlig, cynisk och bryr sig inte om hur mycket materiella skador han åstadkommer när han utför sina hjältedåd. Invånarna i Los Angeles är ordentligt trötta på Hancock och den förödelse han orsakar. Själv bryr han sig inte och fortsätter att kröka och ha sönder vägar och hus. En dag råkar Hancock rädda livet på den idealistiske PR-mannen Ray. Ray ser den trasiga människan bakom den nerdekade superhjälten och bestämmer sig för att hjälpa Hancock. Han bjuder hem honom till sin familj, där det snabbt står klart att Rays fru avskyr Hancock. Ray lägger upp en PR-plan för hur Hancock ska kunna vinna tillbaka Los Angeles-bornas förtroende och bli den riktige superhjälte som han skulle kunna vara.

Hancock är årets 4th of July-blockbuster. Som brukligt är har den kostat massor med pengar, har ett par storstjärnor och flertalet rejält tilltagna actionsekvenser. Dock är det inte en vanlig superhjälterulle. Filmens historia fokuserar betydligt mer på karaktärerna än på action. Dessutom skäms den inte för att vara en action-komedi. Trevligt nog skippar man helt historien om hur Hancock fick sina krafter eller hur han dekade ner sig. Han är helt enkelt bara så när filmen börjar och filmen utgår ifrån att publiken är smarta nog att bara hänga på. Filmens första tredjedel är egentligen en typisk hjältehistoria, men sedan vrider den av åt ett annat håll. Känslor och interaktion mellan huvudpersonerna blir viktigare än att sopa på bovar. Och det är ett lyckat drag. Tyvärr tappar filmen massor på det soppiga och smetiga slutet.

Will Smith passar utmärkt som Hancock. Action-komedi är hans absolut starkaste sida och han gör inte många fel här. Möjligtvis spelar han över lite i en handfull scener. Jason Bateman spelar Ray, och det är en roll som är som klippt och skuren för honom. Han spelar i stort sett enbart roller som den här och han gör inga fel alls. Charlize Theron spelar Rays fru Mary och egentligen så ligger rollen en bra bit under vad hon är kapabel till. Hon behöver inte ens försöka för att göra en okej insats. Och hon har aldrig varit så snygg på film som i filmens sista 40 minuter. I stort sett alla övriga karaktärer är med som comic relief och dom spelar över precis så som dom förväntas.

Jumper - DVD-recension

JUMPER

Regi: Doug Liman

Manus: David S. Goyer, Jim Uhls, Steven Gould

Skådespelare: Hayden Christensen, Rachel Bilson, Jamie Bell, Samuel L. Jackson

Land: USA

Releasedatum: 16 juli

Betyg: **

Trailer

David Rice är en utstött 15-åring som inte har några vänner och ett hemsk liv tillsammans med sin alkoholiserade far. Hans enda ljuspunkt är skolkamraten Millie, som han är förtjust i. En dag försöker David ge en present till Millie, men en av skolans otrevliga typer för tag i gåvan och kastar ut den på den tunna isen på floden bredvid skolan. David går ut på isen för att hämta den och faller i vattnet. Den starka strömmen drar in honom under isen. I stället för att drunkna teleporterar sig David till det lokala biblioteket. Lätt chockad över att upptäcka att han kan teleportera sig dit han vill ser David chansen till ett nytt liv. Han låter folk tro att han drunknat och tar sig till New York, där han börja öva upp sin förmåga att teleportera sig. Efter att ha tagit sig in i ett bankvalv är han ekonomiskt oberoende och han början leva ett bekvämt liv. Åtta år senare lever David fortfarande lyxliv och ”hoppar” runt jorden och gör lite vad han vill. Plötsligt en dag dyker en man upp i Davids lägenhet och förklarar att han känner till Davids förmåga, och sedan attackerar David. David tar sig tillbaka till staden han rymde ifrån och letar upp sin high school-kärlek Millie. De blir flörtjusta i varandra och hon följer med på en resa till Rom. Det tar inte lång tid innan Millie märker att det är något skumt med David. I Rom träffar David på Griffin och får reda på att han inte är ensam om att vara en Jumper och att han hamnat mitt i ett krig mellan Jumpers och Paladins, en grupp religiösa fanatiker som anser att alla med Davids förmåga måste dödas.

Jumper har ett grundläggande jätteproblem och det är Hayden Christensen, som spelar huvudrollen. Han är så stel och träig att han får Keanu Reeves att framstå som Robin Williams. Christensen har två ansiktsuttryck i hela filmen. Ett när han är arg och ett i alla andra scener. Han gör det ofantligt svårt att känna någonting för filmens huvudperson. Tyvärr lider Rachel Bilson, som spelar Millie, av samma problem. Det är trist att de skådespelare som gör rollerna som huvudpersonerna i high school spelar ut betydligt mer under den korta tid de är med. Samuel L. Jackson spelar den elaka Paladinen Roland och det är en roll som han kan göra i sömnen. De enda gångerna det blir fart i filmen är när Jamie Bell dyker upp som Griffin. Bell verkar i alla fall ha kul och gör vad han kan för att lysa upp de scener där han är med.

Filmens berättande verkar helt och hållet hänga på att det ska göras en uppföljare. Flera sidohistorier lämnas bara därhän och man får en klar känsla av att dessa bara är en set-up för uppföljaren. Det gör att manuset känns väldigt ofärdigt. En Jumper 2 är planerad för 2011, men eftersom den första filmen inte direkt blev en succé är det knappast säkert att det blir någonting av med den. Sällan säger man detta, men filmen hade tjänat på att vara längre. Med endast 88 minuter blir historien och karaktärerna väldigt skissartade. De logiska hålen är dessutom jättelika. En Jumper kan bara teleportera sig till ställen han har sett med sina egna ögon. Hur och när David skulle ha varit i Tjetjenien förklaras aldrig. Dessutom måste den hoppande karaktärerna vara riktiga globetrotters eftersom de kan hoppa över hela världen. Man ställer sig också frågan hur ett gömställe i en grotta mitt ute i öknen kan ha en sådan bra tillgång på elektricitet.

Upplägget för hela filmen är riktigt bra. Det är synd att ett småtaffligt manus och dåliga skådespelare sabbar så pass mycket. Regissören Doug Liman, som har gjort höjdarfilmer som Go, The Bourne Identity och mästerverket Swingers, är en högst kompetent actionregissör, och actionscenerna är på sina ställen riktigt bra. Men när manuset är så fullt av hål och skådespelarna är så ofantligt platta, är det svårt att göra någonting riktigt minnesvärt av Jumper.

National Treasure 2 - Book of Secrets - DVD-recension

NATIONAL TREASURE 2 – BOOK OF SECRETS

Regi: Jon Turteltaub

Manus: Marianne Wibberly, Cormac Wibberly

Skådespelare: Nicolas Cage, Justin Bartha, Jon Voight, Ed Harris, Helen Mirren

Land: USA

Betyg: **

Trailer

Den kände skattletaren Ben Gates får reda på att det dykt upp bevis som visar att hans gammel-gammel-farfar var inblandad i mordet på Abraham Lincoln. Detta upprör honom mycket och han ger sig ut för att bevisa att sin förfader var oskyldig. De ledtrådar han hittar i sitt sökande visar sig även leda till den legendariska City of Gold. Till sin hjälp har Ben sin lojale sidekick Riley Poole, sin ex-flickvän Abigail och sin pappa och mamma. Men sökandet är inte utan hinder. Den skumme Mitch Wilkinson är också han ute efter att hitta Guldstaden och Wilkinson skyr inga medel för att komma dit först.

National Treasure-filmerna är en sorts kombination av Indiana Jones, Da Vinci-koden och Tomb Raider. Tyvärr är filmerna sämre än alla sina inspirationskällor. Historien i Book of Secrets är på sina bästa ställen fånig, men för det mesta bara irriterande. Svårigheter och problem existerar inte. ”– Vi måste bryta oss in i Buckingham Palace!”. Vips, så är det klart. ”– Vi måste ta oss in i Vita Huset!”. Fixat. ”– Vi måste kidnappa USAs president!”. Sagt och gjort. Dialogen är dessutom nästan plågsamt dålig på sina ställen. Speltiden på 2 timmar och 10 minuter hade kunnat klippas ner med minst 45 minuter. Om inte annat för att bespara åskådarna åtminstone en del av det som är rent trams.

Vad hände egentligen med Nicolas Cage? Han var en av de mest lovande skådespelarna i Hollywood för lite mer än 10 år sedan, och sedan…BAM. Crapskådis. Sedan Face/Off 1997 har han varit sevärd i en enda film (Adaptation) av de drygt 20 han medverkat i. I Book of Secrets är han lika under isen som han brukar vara. Hur man fått Ed Harris, Jon Voight och Helen Mirren att medverka är svårt att förstå. Harris försöker inte ens och Mirren och Voight spelar över så att det står härliga till. Att få Harvey Keitel att medverka är i och för sig inte så svårt. Om man ställer en kamera på ett stativ på en gata i Hollywood så dyker Keitel garanterat upp framför den. Ingen medverkar i fler filmer än Harvey (utom möjligen Samuel L. Jackson…). Frågan är väl bara varför man har en skådis hav Harvey Keitels kaliber i filmen och låter honom synas i knappt 4 minuter. Ingen av skådespelarna klarar i vilket fall att bära den här filmen.

Något som slår en när man ser filmen är att den känns som en direkt kopia på sin föregångare. Den avslutande actionscenen är i det närmaste exakt likadan som i första filmen. Dessutom innehåller Book of Secrets vad som kan vara den tråkigaste biljakten i amerikansk filmhistoria. Av någon anledning har båda National Treasure-filmerna dragit in ordentligt med pengar. Det gör att vi med största sannolikhet kan se fram emot minst en till skitfilm i serien.

Live and Become - DVD-recension

LIVE AND BECOME

Regi: Radu Mihaileanu

Manus: Radu Mihaileanu, Alain-Michel Blanc

Skådespelare: Moshe Abebe, Roni Hadar, Roschdy Zem, Yitzhak Edgar

Land: Israel/Frankrike

Releasedatum: 4 juni

Betyg: ****

Under mitten av 1980-talet så skulle Israel hjälpa 8000 etiopiska judar att emigrera till Jerusalem. Eftersom den etiopiska regeringen vägrade att låta landets judiska folkgrupp lämna Etiopien, så flydde de till fots och hamnade i flyktingläger i Sudan. Där skulle de sedan hämtas upp av israeliska agenter. Den långa vandringen var svår och det var bara runt 4000 som kom fram till Sudan. Israelerna kallade det hela "Operation Moses".

I det sudanska lägret dör en ung judisk pojke och han mor är helt förstörd. Nästa natt kommer israelerna för att hämta upp lägrets etiopiska judar. Då tar en annan mor, också hon från Etiopien, men som tillhör den kristna delen av lägrets invånare, och lämnar över sin son till den judiska modern. Hon säger att det är hennes barn och tar med den unge pojken i stället för sin döde son. När de kommer fram till "det förlovade landet" så dör även den judiska mamman och den lille pojken, som nu fått namnet Schlomo, hamnar hos en familj med fransktalande judar.

Filmen följer Schlomos uppväxt från 9 års ålder tills han är vuxen och det svåra livet som svart jude. Dessutom plågas han svårt av dels minnena av sin mamma som blev kvar i flyktinglägret och del av det faktum att han bara låtsas vara jude och de svårigheter han har att lära sig att passa in i den nya kultur som han befinner sig i.

Historien känns riktig och ärlig och filmen visar hur svårt det är för invandrande judar att accepteras och då speciellt svarta afrikaner. Live and Become är ett riktigt starkt drama som aldrig jobbar för att mjölka tårar av publiken utan i stället litar på att historien är så pass bra att det blir dramatiskt ändå.

Skådespelarna är genomgående mycket bra, speciellt Moshe Abebe, som spelar den tonårige Schlomo, Roni Hadar, som spelar hans flickvän, och Yitzhak Edgar som spelar en gammal etiopisk rabbi.

Filmen är mycket vackert filmad och är väldigt välklippt. Det välberättade dramat i Live and Become berör utanförskap på ett sätt som man sällan ser och jag rekommenderar den starkt.

Indiana Jones & The Kingdom Of The Crystal Skull - biorecension

INDIANA JONES & THE KINGDOM OF THE CRYSTAL SKULL

Regi: Steven Spielberg

Manus: David Koepp

Skådespelare: Harrison Ford, Shia LaBouf, Cate Blanchett, Ray Winstone, Karen Allen, John Hurt

Land: USA

Premiärdatum: 22 maj

Betyg: ****

Trailer

HD-Trailer

Sällan har jag varit så nervös inför en film. Tänk om dom skulle sabba den perfekta trilogin? Indiana Jones-filmerna betyder otroligt mycket för mig. Raiders är en av de första filmer som jag verkligen minns när jag såg på bio. Min bäste vän hade en cool far som tog med oss småungar på balla filmer. Nu jag bet bokstavligen på naglarna när ljuset släcktes. Så drog filmen igång och…..jag sveptes med på nästan samma sätt som för 26 år sedan.

1930-talet har blivit 1950-tal och nazister har bytts mot kommunister. Indiana Jones har spenderat världskriget inom underrättelsetjänsten och i en härlig fartfylld inledningsscen blir han förrådd av sin gamle MI5-vän Mac, som börjat arbeta för kommunisterna. Macs förräderi gör att McCarthy-erans kommunistnojjiga amerikanska underrättelsetjänst stämplar Indy som misstänkt kommunist och ser till att han förlorar sitt jobb som lärare på universitetet. När han desillusionerad sätter sig på ett tåg, för att resa till Europa för att försöka hitta ett nytt lärarjobb, dyker Mutt upp, en ung tuffing upp på motorcykel. Mutt berättar att Indys gamle vän Professor Oxley har tillfångatagits i Sydamerika, tillsammans med Mutts mamma, under sitt sökande efter den legendariska kristallskallen. Mutts mor lyckades få iväg ett brev till sin som där hon uppmanat honom att söka upp Indy, då han är den ende som kan hjälpa dom. Indiana och Mutt beger sig resolut av mot den sydamerikanska vildmarken för att rädda fångarna och förhoppningsvis hitta kristallskallen.

Det är tydligt att Steven Spielberg och Geroge Lucas har slitit för att få Crystal Skull att se ut som de tidigare filmerna i serien. Det har gått 19 år sedan Last Crusade dök upp på bio och filmhantverket har förändrats en hel del. De försöker att dölja CGI-effekterna så gott det går och även om de lyckas till stor del finns där scener som helt klart är fixade i en dator. Nu menar jag inte att det är något fel på dessa scener, snarare tvärt om, men Spielberg unnar sig lägga in några scener som knappast kan göras utan datorhjälp. Filmen som helhet följer bildmässigt de tre tidigare filmerna och känns som en helt naturlig fortsättning.

Den övergripande historien kommer att reta upp en hel del människor, som inte kommer att tycka att den passar med storyn i de tidigare filmerna. Jag säger att dessa personer har FEL. Det är tvärt om. Filmens historia passar perfekt in med de tidigare, det är bara lite svårare att se det, då många kommer att hänga upp sig på ramberättelsen. Filmen är förflyttad till 50-talet. Historien passar 100-procentigt perfekt. Det finns inga direkta lugna dialogdelar. Det dialog som krävs för att föra berättandet framåt sker allt som oftast mitt under en jakt när någon ligger på en motorhuv på en bil som kör i högsta fart. Den typiska Indiana Jones-humorn finns där konstant och det finns otaliga tillfällen att skratta. David Koepp har skrivit ett manus av klassiskt Indiana Jones-snitt, trots att en hel del måste förändras när karaktärerna flyttats runt 25 år framåt i tiden sedan den förra filmen.

Harrison Ford ÄR Indiana Jones. Period. Ford har knappt gjort någonting sevärt sedan den förra Indy-filmen, men han kliver in i karaktären och det är som han aldrig varit borta. Jag var orolig för hur Shia LeBouf skulle klara av att passa in i filmen, men han gör ett utmärkt jobb. Men det märks till och från att han befinner sig en bra bit över den division där han hör hemma, när Ford, John Hurt, Cate Blanchett och Ray Winstone står bredvid honom. Winstone är riktigt skön som den lurige Mac. Rollen passar som en handske för hans skådespelarstil. Cate Blanchett är bra som ondskefull kommunist, även om hennes roll till stor del går ut på att stå med stenansikte och bryta på ryska. John Hurt är svår att beskriva. Till och från frågar man sig varför han egentligen tog rollen. Kanske var det befriande för en stor karaktärsskådespelare att få spela sinnessjuk i två timmar. Det är kul att se Karen Allen igen. Hon plockar upp precis där Raiders avslutade och gör det med stil.

Jag känner mig rätt säker på att Indiana Jones & The Kingdom of the Crystal Skull är årets matinéfilm. Så här kul ska det vara att se en äventyrsfilm. Det finns inga som helst döda punkter eller ens scener med halvlågt tempo. Det är hög fart från början till slut. När eftertexterna rullade hade jag väl kanske inte exakt samma känsla som när jag sett den första filmen. Men det var definitivt inte långt därifrån. Jag blev lycklig av att se den här filmen.

Hitman - biorecension

HITMAN

Regi: Xavier Gens

Manus: Skip Woods

Skådespelare: Timothy Oliphant, Dougray Scott, Robert Knepper, Olga Kurylenko

Land: USA

Premiärdatum: Februari/Mars

Betyg: **

Trailer

Världen främste hitman heter Agent 47. Han är uppvuxen hos en hemlig organisation som utbildar lönnmördare från födseln, och han har genom åratal av träning blivit den bästa. 47 är ständigt jagad av Mike Whittier, polis på Interpol. Whittier har varit efter honom i över tre år och räknar med att 47 under den tiden begått runt 100 lönnmord. Nu befinner sig Agent 47 i Ryssland för att göra sin största hit hittills. Han ska ta den ryske presidenten av daga. Efter att ha dödat presidenten upptäcker Agent 47 att han inte bara har den ryska säkerhetstjänsten och Interpol efter sig. Hans egen organisation försöker också att döda honom. När han sedan får se att den man han dödat fortfarande lever så vet han att den är någonting riktigt skumt i görningen. 47 slår sig samman med presidentens flickvän Nika, som någon också är ute efter att döda, och beger sig ut för att säkra sin och Nikas överlevnad och för att hämnas på de som lagt ett kontrakt på honom.

Hitman bygger på ett datorspel med samma namn. Jag minns att jag verkligen gillade spelet när jag körde det för ett gäng år sedan, men det här var verkligen inget vidare. Datorspel som blir film är många, men de som blir LYCKADE filmer är egentligen lika med noll. Jag gillar av någon outgrundlig anledning den första Tomb Raider-filmen, men ingen kan få mig att påstå att det är en speciellt bra film. Utöver den kan jag inte komma på en enda lyckad film som bygger på ett datorspel. Hitman är visserligen inte på nivå med Uwe Bolls extremt usla spel-rullar, men den är banne mig inte speciellt bra. Filmens manus är på sina ställen nästan skrattretande. Det logiska luckorna är många och på sina ställen finns det med riktigt långa sekvenser som är minst sagt helt meningslösa ur berättarteknisk synpunkt. Min favorit bland de logiska hålen finner man i den voice-over som inleder filmen. Där berättar en röst om den organisation som utbildat Agent 47. Det är en så hemlig organisation att ingen ens vet att den existerar. Min fråga måste då bli…. Om ingen vet att den existerar, hur får de då kunder som vill ha mord utförda?

Agent 47 spelas av Timothy Oliphant, en skådespelare som jag vanligtvis gillar. Här gör han väl egentligen vad han kan, med den katastrof till manus som han måste jobba med. Det här är hans första riktiga huvudroll och man tycker att han kanske borde ha valt med lite mer omsorg. Den ryska säkerhetstjänsten representeras av Robert Knepper, som egentligen bara gör en byråkratisk version av sin roll som Prison Breaks T-Bag. Dougray Scott, som spelar Interpolpolisen, ser verkligen ut att lida. Inte bara för att han hela tiden misslyckas med att gripa 47, utan också för att hans dialog är så erbarmligt usel. Olga Kurylenko, i rollen som Nika, är under all kritik. Vem som helst som sett tillräckligt ok ut hade kunnat vara med i stället för henne.

Hitman följer i samma spår som alla andra filmer som bygger på datorspel. Det är lite synd, eftersom det här faktiskt finns en vass bakgrundshistoria, som filmen väljer att helt utelämna. Udda nog får man betydligt mycket mer bakgrundsinfo till Agent 47 om man ser filmens trailers än om man bara ser filmen. Det enda som hjälper upp filmen en liten smula är att ett par av actionscenerna är relativt välfilmade. Men tyvärr urartar de flesta efter en stund till någonting smålarvigt. Det här borde kunna göras bättre. Betydligt mycket bättre.

© Tommy Ekholm

Gone Baby Gone - biorecension

GONE BABY GONE

Regi: Ben Affleck

Manus: Ben Affleck & Aaron Stockard

Skådespelare: Casey Affleck, Ed Harris, Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Amy Ryan

Land: USA

Premiärdatum: 25 januari

Betyg: ****

Trailer

Paret Patrick Kenzie och Angie Gennaro är privatdetektiver i Boston södra delar och specialiserar sig på att hitta försvunna människor. Vanligtvis rör det sig om folk som ”försvunnit” för att slippa betala sina skulder. En morgon dyker Lionel och Beatrice McCready upp och ber om hjälp med att hitta Lionels systerdotter Amanda. Fallet skiljer sig från Vad Patrick och Angie vanligtvis jobbar med, då Amanda är ett litet barn som har kidnappats. Fallet är det som dominerar nyhetsflödet i Boston och polisen har alla tillgängliga män arbetandes med att hitta den kidnappade lilla flickan. Amandas mamma har drogproblem och verkar inte så totalt sönderriven av försvinnandet som hon kanske borde. Lionel och Beatrice vill ha hjälp från någon utanför polisen eftersom de är övertygade om att folk i det nedgångna området sitter inne med information, men att de aldrig skulle prata med polisen. Polisen är måttligt roade av att Patrick och Angie jobbar på fallet, men de tinar snart upp när Patrick snabbt hittar en viktig ledtråd. De två poliser som leder undersökningen, Bressant och Poole, låter Patrick och Angie följa med när de följer upp de ledtrådar som de båda detektiverna grävt fram. Fallet visar sig vara någonting lite mer än en bara en kidnappning och Patrick och Angie sugs in i en allt mer komplicerad utredning som oundvikligen leder rakt in i en tragedi.

Gone Baby Gone är Ben Afflecks regidebut, men det är mycket svårt att gissa sig till. Hans regi är mycket mogen och visar att han förmodligen har en större framtid bakom kameran än framför. Manuset, som Affleck skrivit tillsammans med Aaron Stockard, är mycket välskrivet och de vändningar som finns i det är väl underbyggda. Filmens tre akter låter karaktärerna växa och när de ställs inför svåra val förstår man verkligen varför de gör som de gör. Manuset bygger på en roman av Dennis Lehane, och Affleck och Stockard har verkligen utvecklat romanen till ett mycket väl fungerande filmberättande. Att Affleck kan skriva manus är inte överraskande, han fick trots allt en Oscar för Good Will Hunting för tio år sedan. Men för att vara en regidebut är detta mycket imponerande.

Lillebror Casey Affleck spelar huvudrollen, som Patrick Kenzie, och han tar här ytterligare ett steg mot storstjärnestatus. Eftersom Affleck är från Boston så sitter den genomsköna Southie-dialekten perfekt, men det beror väl mest på att Casey Affleck pratar så här även i verkligheten. Efter att nu ha gjort två storartade insatser i sina senaste filmer, den här och The Assassination of Jesse James, så börjar Casey Affleck äntligen få den uppmärksamhet han förtjänar. Om han inte fått en Oscar-nominering för The Assassination of… hade han nog fått en för Gone Baby Gone. Ed Harris är även han mycket bra som polisen Bressant. Han lyckas göra en karaktär som man aldrig riktigt vet var man har. Är han en bra polis eller är han korrupt? Harris håller oss gissande genom hela filmen och vilken man än tror, så är Bressant hela tiden en sympatisk person. Amy Ryan spelar den kidnappade flickans bittra och drogberoende mamma och gör ett väldigt starkt porträtt på den begränsade tid hon till förfogande. Hon är så pass bra att hon nominerats för en Oscar för rollen. Morgan Freeman är precis som valigt lysande, och fullkomligt spelar bort alla andra i den få scener där han medverkar. Den för mig helt okände Titus Williver gör också en mycket stark insats i rollen som Lionel, den kidnappade flickans morbror.

Filmbolaget och Ben Affleck beslöt att skjuta upp europapremiären av Gone Baby Gone på grund av Madeleine McCain-fallet. Till viss del är det förståeligt, men det känns ändå som om filmens historia och verkligheten inte ligger så där väldigt nära varandra. Nu när den äntligen har biopremiär i Europa rekommenderar jag den starkt. En tung thriller där alla delar, manus, regi och skådespeleri håller mycket hög klass bör man inte missa. Ben Affleck visar här att han kommer att bli en kraft att räkna med bakom kameran. Gör han en till film i den här klassen kommer han snart att räknas in bland Hollywoods regissörers A-lista.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD

Förhoppningar om 2008

I början av året ser det alltid ut som det kommer att bli ett fantastiskt filmår. Men oftast blir det bara någonstans mellan halvdant och mediokert. 2008 ser just nu ut att vara fyllt av jättespännande filmer. När jag sedan summerar året i december kommer jag med största sannolikhet att vara besviken, men nu är allt fine and dandy. Här är några av de filmer som jag verkligen tror och hoppas på under det kommande året.

HELLBOY II: The Golden Army

Jag är mycket förtjust i både seriealbumen och i den första filmen. Guillermo del Toro har skrivit och regisserat och skådespelarna från den första filmen är med även här. Efter att ha gjort en av 2007 års bästa filmer är del Toro tillbaka med ett riktigt serieäventyr.

Chans för besvikelse: 9 %

RAMBO

Efter tjugo år är Stallone tillbaka som John Rambo, i seriens fjärde del. Efter den sjukt oväntat lyckade Rocky-filmen känns det som om det här kan bli riktigt roligt. Jag förväntar mig inte stort skådespeleri eller briljant regi. Stallone står själv för regi och huvudroll, men nog kan det bli skön nostalgitripp.

Chans för besvikelse: 92 %

THE DARK KNIGHT

Christopher Nolans uppföljare till den fantastiska Batman Begins känns som en av årets riktigt stora filmer. De trailers som släppts spär bara på den tankegången. Den sorgligt nyligen avlidne Heath Ledger ser ut att bli den bästa Jokern hittills i Batman-franchisens historia. Utan tvekan sommarens stora bio-hit.

Chans för besvikelse: 10 %

VALKYRIE

Bryan Singers omtalade film om Claus von Stauffenberg, som planerade att mörda Hitler. En rent fantastisk rollista, med skådespelare som Tom Cruise, Stephen Fry, Kenneth Branagh, Terence Stamp, Tom Wilkinson och Bill Nighy. Med de namnen och en riktigt spännande historia borde det vara omöjligt för en bra regissör som Singer att misslyckas.

Chans för besvikelse: 19 %

LEATHERHEADS

Är vanligtvis lätt allergisk mot romantiska komedier. Men en rom-com av och med George Clooney om amerikanska fotbollsspelare på 1920-talet känns underligt nog lockande. Mest beroende på att jag älskat de två filmer som Clooney regisserat tidigare. Jag hoppas att han kan göra något riktigt intressant med den här halvdöda genren.

Chans för besvikelse: 50 %

BURN AFTER READING

Bröderna Coen med Clooney, Brad Pitt, John Malkovich, Frances McDormand och Tilda Swinton. Efter No Country For Old Men förväntar jag mig blixtrande stordåd av mina favoritbröder. Med den här uppsättningen skådisar ska det vara helt omöjligt för bröderna att missa. Det här kommer att vara sanslöst bra

Chans för besvikelse: 7 %

IRON MAN

Mer superhjältar och dessutom en Marvel-hjälte som aldrig filmats tidigare. John Favreau har i och för sig alltid varit bättre som skådis än som regissör och Robert Downey Jr. känns inte direkt som det självklara valet för rollen som Tony Stark. Men de trailers som jag sett ser lovande ut och Iron Man är en hjälte som borde fungera på film. Fast Samuel L Jackson som Nick Fury är rent skandalöst. Värsta felcastingen EVER!

Chans för besvikelse: 68 %

WHERE THE WILD THINGS ARE

Klassiska småbarnsböcker blir oftast tvärfel på vita duken. Men nu sätter guden Spike Jonez tänderna i en av de mest skruvade barnböckerna någonsin. Det här har alla chanser att bli klassiskt. Chansen att det blir en snäll barnfilm känns väldigt låg. Hur som helst kommer historien om den lilla pojken och de snälla monstren att bli en upplevelse.

Chans för besvikelse: 22 %

INDIANA JONES AND THE KINGDOM OF THE CRYSTAL SKULL

Hela mitt barnasinne SKRIKER av lycka. Måtte denna film bli så bra som jag minns de första filmerna. Årtiondets mest idiotiska tilltag, att blåsa liv i Indy-legenden igen, kan bli en rent spektakulär katastrof. Ett formidabelt misslyckande som får The Phantom Menace att framstå som Gudfadern. I djupet av min själ vill jag att Spielberg ska lyckas med att göra ett fantastiskt äventyr som får mig att bli lika överväldigande uppspelt och adrenalinrusig som jag blev när jag såg den första Indiana Jones-filmen för 26 år sedan. Men det känns inte så troligt.

Chans för besvikelse: 89 %

Det finns givetvis fler filmer som får det att suga i filmtarmen. Till exempel Southland Tales av Donnie Darko-regissören Richard Kelly, Kevin Smiths Zack and Mira Makes a Porno, Miyazakis nya Ponyo On A Cliff kommer förhoppningsvis under året, Night Watch/Day Watch-regissören Bekmambetovs Wanted och en hel massa fler rullar.

I år kommer drömmen slå in och ALLT är grymt bra. Jag bara känner det på mig.

© Tommy Ekholm

No Country for Old Men - biorecension

NO COUNTRY FOR OLD MEN

Regi & Manus: Ethan Coen, Joel Coen

Skådespelare: Josh Brolin, Tommy Lee Jones, Javier Bardem

Land: USA

Premiärdatum: 15 februari 2008

Betyg: *****

Trailer

Under en jakttur ute i ödemarken på gränsen mellan Texas och Mexico råkar Llewelyn Moss springa på en massa döda kroppar. Det är inte svårt att räkna ut vad som har hänt. Kvar på platsen finns, förutom de döda, en jätteladdning heroin och en väska innehållande två miljoner dollar. Moss tar med sig väskan med pengar och lämnar skådeplatsen för den synnerligen misslyckade knarkaffären. Han återvänder senare på natten, då han fått skuldkänslor över att ha lämnat en svårt skadad man. När han står ute i mörkret dyker plötsligt de döda männens kumpaner upp och Moss tvingas lämna kvar sin bil. Han är nu medveten om att bilens registreringsnummer leder direkt till honom och att han utan tvekan kommer att bli jagad. Vad han inte vet är att han är jagad av världens i särklass värsta psykopat. En man helt utan känslor som inte drar sig för att döda någon eller något. Moss skickar i väg sin fru, tar väskan med pengar och flyr. Under tiden undersöker den lokala polisen mordplatsen. Utredningen leds av den gamle och rutinerade sheriffen Ed Tom Bell. Han räknar snabbt ut vad som har hänt och försöker få tag i Moss för att skydda honom från den mördarmaskin som är efter honom.

Det känns inte ens som om jag sticker ut hakan när jag slår fast ett faktum…. No Country for Old Men är den bästa film som kommer att kunna ses på svenska biografer under 2008. Ingen blir lyckligare än jag om det visar sig att jag har fel, men det känns inte speciellt troligt. Bröderna Coen har varit inne i lite av en halvsvacka sedan 2000. Inte för att de filmer som de gjort under de senaste sju åren varit dåliga, bara att de inte hållit den briljanta klass som man vet att de kan nå upp till. Nu slår de tillbaka med råge. No Country for Old Men är i mina ögon bröderna Coens bästa film, och det vill inte säga lite. Manuset är grymt välskrivet. Jag har inte läst boken som filmen bygger på, men har fått höra att manuset följer boken i stort sett ord för ord. Dialogen är sparsam men knivskarp. Historien berättas på en sätt som gör att, trots att man kastas mellan tre olika karaktärer, så känns den aldrig splittrad. Den har ett driv och en otrolig stämning som gör att den är spännande från första till sista minut.

Det här är en film som handlar om hårda män. Då gäller det att man har skådespelare som kan porträttera sådana utan att det blir karikatyrer. Och det är inte helt lätt. Tommy Lee Jones är utmärkt som polisen Bell, en man som inte gillar vad samhället runt honom har blivit till. Jones gör karaktären till hård men rättvis man som det skär i hjärtat i, när han måste acceptera att det samhälle han svurit att försvara egentligen inte finns kvar längre. Josh Brolin gör sin karriärs bästa roll, som den flyende Moss. I hans händer blir Moss en smart, rutinerad och givetvis HÅRD kille. En hjälte som man inte kan låta bli att älska efter bara några minuter. Den psykotiske mördaren Chigurh spelas av Javier Bardem och jag kan inte minnas när jag senast såg en så obehaglig karaktär i en film. Bardem är bortom lysande. Hans minimalistiska skådespeleri passar perfekt med den isande dialog som karaktären har. Det här är en man som man drömmer mardrömmar om. Det luktar Oscar för åtminstone någon av dessa tre.

Det finns inga gränser för hur starkt jag vill rekommendera No Country for Old Men. En så här tung thriller dyker upp bara allt för sällan. Detta är bröderna Coens stora mästerverk och jag har svårt att se hur de ska kunna toppa något som det här. Det är lite deprimerande att veta att man redan har sett 2008 års bästa rulle. Men å andra sidan är det kul att kunna sitta ner och se en vad som kommer att bli en klassisk film. Jag kan knappt vänta till februari, när jag får gå och se No Country for Old Men igen!

© Tommy Ekholm

30 måste-filmer

På allmän begäran slänger jag upp en lista med lite allmäna filmtips. Det är helt enkelt ett gäng filmer som alla bör ta sig tid att se. Håll tillgodo herr och fru Friedmann.

Blood In, Blood Out (1993) – Den bästa gäng/fängelsefilmen i mannaminne. Tre hela timmar av stenhårda latinos bakom galler.

Big Fish (2003) – Lysande skröna om en ung mans väg mot kärlek. En av Tim Burtons bästa. En film som gör dig sagolikt lycklig.

Pusher (1996) – Realistiskt danskt drama om en knarklangare på väg utför. En av Skandinaviens mest realistiska gaturullar i modern tid.

Fletch Lives (1989) – Uppföljaren är bättre än originalet. Flest oneliners i historien. Chevy Chase bästa film.

The Warriors (1979) – Legendarisk film om ett ungdomsgäng på flykt genom New York.

Dazed And Confused (1993) – High School-filmens mästerverk. Nollning, gräs och frigörelse. Får en att önska att man gick i en amerikansk småstadsskola på 70-talet.

Clerks (1994) – Hysterisk lågbudgetkomedi. Snuskig, elak och fruktansvärt rolig. En av de filmer som startade 90-talets amerikanska indie-våg.

Dark City (1998) – Visuellt mästerverk som tyvärr försvann bakom den liknande, och lite mer kända filmen, The Matrix. ”The thinking mans The Matrix.”

The Fog Of War (2003) – Dokumentär om amerikanske försvarsministern Robert McNamara. Ett måste för alla med minsta intresse av nutidshistoria.

Fear And Loathing In Las Vegas (1998) – Grymt utflippad resa genom Las Vegas. Droger, journalistik, droger, politik, droger, motorcyklar, droger….och droger.

Three Kings (1999) – Irakkrigs-action med ett politiskt budskap. En av 90-talets mest genomtänkta och bäst skådespelade actionfilmer.

American Pie (1999) – Tramsig high school-humor? Jodå. Skitroligt och charmigt ändå? Javisst!! Snusk- och äckelhumor blir väldigt sällan så här kul.

The Killer (1989) – Anses som världens bästa actionfilm genom tiderna. Hong Kong-rulle regisserad av John Woo innan han blev förstörd av Hollywood.

De Förlorade Barnens Stad (1995) – Galen vetenskapsman kidnappar barn för att stjäla deras drömmar. Är ännu mer skruvad än den låter. Den bästa och vackraste europeiska filmen i modern tid!!

Good Will Hunting (1997) – Grym historia om vänskap mellan män. En film som får vuxna karlar att bli så rörda att de gråter floder.

Ichi The Killer (2001) – Världens sjukaste Yakuza-rulle. Total galenskap. Igensydda munnar, en miljon avlossade skott och hinkvis med blod. Och en djupt filosofisk historia.

Fast Times At Ridgemont High (1982) – Den moderna high school-filmens moder. 99 % av de andra är bleka kopior. Sean Penns stora genombrott som gräsrökande surfare.

Shadow Of The Vampire (2000) – Fiktiv historia om inspelningen av den legendariska filmen Nosferatu. Fantastiska skådespelare gör filmen till någonting riktigt speciellt.

Beyond The Mat (1999) – Gripande dokumentär om amerikanska wrestling. Väldigt starka människoporträtt som tilltalar även de som avskyr wrestling.

Almost Famous (2000) – Fantastisk självbiografisk historia om en tonårig rockjounalist ute på turné med ett band. Försök att få tag på Directors Cut-versionen (heter ”Bootleg-version”).

Pi (1998) – Svartvitt lågbudgetmästerverk om ett matematiskt geni som räknar ut guds sanna namn genom att använda sin hemmagjorda superdator.

Måndag Hela Veckan (1993) – Den moderna filmens roligaste komedi. Groundhog Day i orginal. Bill Murray upplever samma dag om och om igen. Tycker du inte att den här filmen är rolig är du förmodligen död.

Henry V (1989) – Kenneth Brannaghs regidebut. Filmatisering av Shakespears pjäs. Brannagh har aldrig varit bättre på film och flera av hans monologer är av yppersta världsklass.

The Rules Of Attraction (2002) – Collegefilm efter Brett Easton Ellis roman. Förde college-filmen in i 2000-talet. Knark, sex, självmord och massor av svart humor.

Ghost In The Shell (1995) – Animerad japansk cyberthriller. Tillsammans med Akira, den absolut bästa actionbaserade anime-filmen. Ställer tunga filosofiska frågor om vad eller vem som egentligen är levande.

Snacka Går Ju (1989) – Say Anything orginaltiteln. Obotlig optimist försöker få sin drömtjej. En av John Cusacks bästa roller. Bandspelarscenen är en modern klassiker.

Ljuva Morgondag (1997) – Stenhårt drama om trasiga människor som sörjer sina döda barn och en advokat som försöker profitera på dem. En av 90-talets bästa filmer!.

Sky Captain And The World Of Tomorrow (2004) – Hysteriskt matinéäventyr som inte ser ut som någon annan film man sett. Inspirerad av rysk 20-talsfilm och gammal science fiction.

Spirited Away (2001) – Animerad japansk jättesuccé om liten flicka som börjar jobba på ett badhus för gudar. Härlig blandning av humor, drama och saga.

This Is Spinal Tap (1984) – Underbar fejkad dokumentär om ett gammalt hårdrocksband på dekis. Den totala sågningen av rockmyten.

© Tommy Ekholm

An American Crime - biorecension

AN AMERICAN CRIME

Regi: Tommy O'Haver

Manus: Tommy O'Haver, Irene Turner

Skådespelare: Ellen Page, Catherine Keener, Ari Gaynor

Land: USA

Betyg: **

Trailer

Sylvia och Jennie Likens har precis flyttat med sina föräldrar till en nya stad. De har växt upp på kringresande nöjesfält, där deras föräldrar har arbetat. Nu tycker föräldrarna att flickorna är för gamla för det kringresande livet och borde gå i skolan på ett och samma ställe. När de får ett erbjudande om att åka iväg med ett nytt nöjesfält vet de inte riktigt vad de ska göra av sina döttrar. En dag efter kyrkan träffar Jennie och Sylvia barnen i familjen Baniszewski. Deras nya vänner bjuder över dem för att leka och de träffar då dör första gången barnens ensamstående mamma, Gertrude Baniszewski. Gertrude erbjuder flickornas föräldrar att ta hand om dem mot en betalning på 20 dollar i månaden. Sylvia och Jennies föräldrar accepterar och åker iväg på en tvåmånader tur med nöjesfältet. Det visar sig snart att Gertrude inte är speciellt psykiskt stabil och hon har mycket dåligt med pengar. Sylvia blir snabbt nära vän med den äldsta dottern i familjen, Paula. När Paula blir gravid råkar Sylvia säga något om det i fel sällskap och Paula blir mycket arg. Hon talar om för sin mamma att Sylvia sprider lögner och Gertrude straffar Sylvia hårt. Sedan eskalerar det väldigt fort. Sylvia utsätts för allt värre och plågsamma straff av Gertrude och till slut ligger hon konstant misshandlad och torterad i husets källare.

Filmen bygger på en sann historia från 60-talets Indiana. Historien bryts upp med scener från en rättssal där fallet tas upp. Det gör tyvärr att tempot påverkas på ett negativt sätt och filmen får aldrig något riktigt flyt. Det hela må vara en sann historia där alla fakta kommer ifrån rättsprotokollen, men den går inte på långa vägar nog in på djupet. Man förstår aldrig riktigt hur det hela kunde gå så långt. Gertrude mår dåligt och är elak, men regissören Tommy O´Haver låter inte filmen komma nära nog att låta åskådarna förstå riktigt varför. Hon självmedicinerar och är deprimerad, men det känns som en väldigt ytlig förklaring. För att historien verkligen ska kännas så krävs det mer än så.

Huvudrollen som Sylvia spelas av Ellen Page, som är så underbart bra i Juno. Här har hon inte speciellt mycket att jobba med och hennes skådespeleri går ut på att se uppgiven ut när hon blir oskyldigt anklagad och att skrika när hon blir torterad. Utöver det har hon inte mycket att göra. Det är riktigt synd att se hur hon slösas bort när man vet vad hon kan. Catherine Keener försöker verkligen göra Gertrude till en levande människa och det är inte hennes fel att porträttet faller kort. Det hänger på det bristfälliga manuset och den halvdanna uppbyggnaden av historien. På det hela taget blir An American Crime bara seg. Grundhistorien skulle man kunna bygga någonting fantastiskt på, men tyvärr är Tommy O´Haver inte regissör nog för att göra det till mer än en gäspning.

Fler recensioner: Sydsvenskan, DN, SVD

© Tommy Ekholm

I´m a Cyborg, But That´s OK - biorecension

I´M A CYBORG, BUT THAT´S OK

Regi: Chan-Wook Park

Manus: Chan-Wook Park, Seo-Gyeong Jeong

Skådespelare: Su-jeong Lim, Rain

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Young-Goon måste ladda sina batterier. Och eftersom hon tror att hon är en cyborg skär hon upp sin arm, sticker i en sladd och kopplar in sig i en väggkontakt. Resultatet är givetvis inte så lyckat. Hennes mor skriver in henne på ett mentalsjukhus. Young-Goon vägrar att äta, då hon vet att allt hon behöver är elström. I stället för att stoppa mat i munnen slickar hon på batterier. Det andra patienterna är riktigt knasiga karaktärer. De har alla sådana där psykiska problem som folk bara kan ha på film. En av de andra patienterna är en ung kleptoman, Il-Soon, som är övertygad om att han kan stjäla andra människors förmågor och personlighetsdrag. Medan Young-Goon glider runt och pratar med alla elektriska apparater hon möter, med hjälp av sin mormors löständer, så smyger Il-Soon runt och stjäl folks pingisservar och sångröst. När Young-Goon förstår vad Il-Soon kan göra ber hon honom att stjäla hennes känslor, så att hon kan hämnas den oförätt som drabbat hennes familj. Men Young-Wook har problem med att ladda sina batterier, det vill säga, i och med att hon inte äter håller hon på att svälta ihjäl. Il-Soon ser vad som håller på att hända och bestämmer sig för att rädda henne.

Det här är någonting HELT annat än Parks Revenge-trilogi. Den som tror att den ska få Old Boy med cyborgs kommer att bli mäkta besviken. I’m a Cyborg… är en vriden komedi och har visserligen några actionscener, men dom skrattar man mest åt. Karaktärerna är så skruvade och lustiga att det ibland blir lite löjligt. Det finns en tanke bakom historien och den är inte direkt gömd, men det blir ofta lite för flabbigt för att man ska orka följa den. Skådespelarna är det lite si och så med. Eftersom dom är patienter på ett mentalsjukhus så förväntas dom spela över något ofantligt, men vissa av dom lyckas ändå gå lite väl långt. Ibland blir det mer fånigt än roligt.

Det område där man verkligen känner igen Chan-Wook Park är i fotot och scenografin. Filmen är, precis som förväntas av sydkoreanen, minst sagt skitsnygg. Specialeffekterna är lite halvdanna på sina ställen, men helhetsintrycket av filmen är väldigt bra. Det finns så ofantligt mycket att titta på i varje scen och det händer konstant någonting i bakgrunden. Placeringen av varje sak som syns i bild är uträknad på millimetern och man får snabbt känslan av att om någonting syns i bild så är det där av en anledning. Filmens problem blir rätt så tydligt när man upptäcker att man mer tittar på bilderna än följer med i historien.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av I´m a Cyborg…, men nog hade jag väntat mig mer än så här. Mycket yta hade jag ställt in mig på, men att det skulle vara så dåligt djup i historien kom som en överaskning. Och humorn föll många gånger platt. Hur många gånger är det kul att en äldre kvinna tror att hon är en mus? Jag hoppas innerligt att nästa film från Chan-Wook Park blir betydligt svartare och mer dramatisk. Han tidigare filmer visar tydligt att det är i dom kvarteren han ska röra sig. Det är bara att hoppas att det här var någon sort mellanfilm, intryckt mellan hans riktiga projekt.

© Tommy Ekholm

Breath - biorecension

BREATH

Regi & Manus: Kim Ki-Duk

Skådespelare: Park Ji-A, Chen Chang, Ha Jung-Woo

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Jang Jin sitter i fängelse. Han är dömd till döden och sitter nu bara och väntar på att bli avrättad. Skräcken inför avrättninngen driver Jang Jin till att försöka ta sitt liv. Han hugger en slipad tandborste i sin hals, men självmordsförsöket misslyckas. Jang Jins försök att ta sitt liv blir stora nyheter och media rapporterar direkt ifrån sjukhuset. Yeon sitter hemma och blir mycket berörd när hon ser på nyheterna. Hon lever i ett dött äktenskap, där hennes enda kvarvarande band till sin man är deras dotter. När hon finner bevis för att hennes make är otrogen åker hon ifrån huset. Hon vet inte var hon ska ta vägen, men hamnar slutligen framför fängelset där Jang Jin sitter inspärrad. Yeon utger sig för att vara hans ex-flickvän och får träffa honom. Trots att Jang Jin inte kan tala efter att ha huggit sig i halsen förstår de båda varandra och finner en speciell kontakt. Yeon återvänder senare för att besöka honom igen. Hon dekorerar cellen där de får träffas och talar med honom, något som hon inte längre gör med sin familj. Snart börjar Yeons man att ana oråd och bestämmer sig för att följa efter henne för att se vad det är hon har för sig.

Det här är inte en helt lätt film, men det är sällan Kim Ki-Duks filmer. Precis som i The Bow, som gick på festivalen för ett par år sedan, har Breath väldigt lite dialog. Den ena huvudpersonen talar faktiskt inte alls och den andra pratar inte i mer än en handfull scener. Ändå skapar Ki-Duk en mycket stämningsfull film. Han är också de små utrymmenas mästare. Han får ett trångt mötesrum att kännas jättelikt, bara med hjälp av lite tapeter och får Jang Jins lilla cell att kännas som en stor sal där man aldrig riktigt vet vad som händer i den andra änden.

Skådespelarna är ok. Det är svårt att sträcka sig längre då det hela går ut på att de ska spela så tillbakadraget som möjligt. Det gör att de få gånger som verklig hetta dyker upp till ytan så blir det så mycket starkare. Tyvärr räcker inte filmens historia riktigt till. Ki-Duk lyckas tyvärr inte göra det riktigt intressant. Det är snyggt och bra spelat, men den fångar mig inte riktigt. Inte i närheten av hur jag sögs in i Ki-Duks tidigare filmer The Bow och The Isle. Vid några tillfällen blir det lite konstigt där regissören verkar gå för skratt i stället för att fokusera på de dramatiska sidorna. Filmen klockar in på under en och en halv timme och det känns som om det hade varit okej att ge karaktärerna lite mer utrymme och förklarat deras situation lite djupare. Framför allt gäller det förhållandet mellan Yeon och hennes man.

Jag håller Ki-Duks tidigare filmer 3-Iron, The Isle och The Bow mycket högt. Jag hade till och med The Bow som en av det årets bästa filmer. Därför blev jag lätt besviken på Breath. Jag hade hoppats på verkliga stordåd från Ki-Duk och det här blev bara lite tamt och saknar nästan helt den råa styrka som funnit i hans tidigare filmer.

© Tommy Ekholm

The Assassination of Jesse James By the Coward Robert Ford - biorecension

THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD

Regi & Manus: Andrew Dominik

Skådespelare: Brad Pitt, Casey Affleck, Sam Rockwell

Land: USA

Betyg: ****

Trailer

Filmen med 2007 års längsta titel inleds 1881, när Jesse James och hans bror ska föra sitt sista tågrån. Hela deras gamla gäng är döda eller i fängelse, så de har slagit sig ihop med några av traktens kriminella som de känner sedan tidigare. Bland dessa finns bröderna Ford. Den yngsta av dessa är Robert ”Bobby” Ford, en knappt 20-årig man som har haft Jesse James som sin stora idol sedan barnsben. Efter att de genomfört tågrånet stannar Bobby kvar hemma hos Jesse James i ett par dagar. Jesse gillar den unge mannens idoldyrkan. Men efter ett tag blir det lite för påfrestande och Bobby skickas hem till sin familjegård. Jesse är eftersökt i hela USA och det faktum gör honom allt mer lynnig och paranoid. Han känner det som om alla han känner är en potentiell Judas och han rider mest runt för att hålla koll på männen han känner som mest misstänkta. Bobby retas oavbrutet av sina bröder för hans hjältedyrkan av Jesse. Detta plus den behandling han får utstå av Jesse själv, gör att Bobbys beundrande tankar om Jesse snart börjar förbytas mot ett svart hat.

Brad Pitt kommer att synas på alla affischer för The Assassination… och den kommer att behandlas som ”en Brad Pitt-film”. Pitt fick till och med skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig. Men den här filmen tillhör inte Pitt. Filmens stora stjärna är Casey Affleck, i rollen som Robert Ford. Här är det slutgiltiga beviset för att det må vara så att storebror Affleck är superstjärnan, men att det utan tvekan är Casey som är skådespelaren i familjen. Brad Pitt är även han bra som Jesse James, men lyser egentligen inte riktigt upp förrän under filmens sista 45 minuter. Det beror visserligen till viss del på att hans riktigt stora scener alla ligger där. Affleck är dock PÅ rakt igenom alla filmens 160 minuter. Birollsinnehavarna täcker upp bra bakom de två huvudrollerna. De får till och med tid att verkligen utveckla sina karaktärer. Fast det borde de ju få i en film som är så här pass lång. Men det är närapå en skandal att man bara ger Sam Shepard några ynka minuter på duken.

Det finns pengar bakom den här produktionen, och det syns verkligen. Med Pitt själv och Tony och Ridley Scott som producenter bör det knappast varit problem att skrapa ihop pengar. Själv anser jag att regissören Andrew Dominiks debutfilm Chopper är en smula överskattad. Här visar han dock på att han definitivt är ett man att hålla ögonen på. Fotot är riktigt snyggt, men det SKA det nästan vara i en storproduktion som det här. Filmen är väldigt lång, men det finns inga riktigt slöa punkter i den. Den håller jämt, om än ganska lågt, tempo och tar sig verkligen tid att berätta historien om Jesse och Bobby, från den första gång de möttes till historiens verkliga slutpunkt.

The Assassination… är en storslagen, men tystlåten film, som handlar mer om känslor och roten till människors handlande än om colt-viftande cowboys. Andrew Dominik kommer att bli någonting riktigt stort i Hollywood, det är helt säkert. Och nu bara måste alla som ser den här filmen hålla med mig i det jag har sagt i massor med år: Casey Affleck är GUD.

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan

© Tommy Ekholm

Aleksandra - biorecension

ALEKSANDRA

Regi & Manus: Aleksandr Sokurov

Skådespelare: Galina Vishnevskaya, Vasily Shevtsov, Raisa Gichaeva

Land: Ryssland

Betyg: ****

Aleksandra är en gammal kvinna som reser för att hälsa på sitt barnbarn. Hennes älskade barnbarn är kapten i de ryska styrkorna i Tjetjenien och han har lyckats se till att hon fått tillstånd att besöka honom på den militärbas där han är stationerad. När Aleksandra kommer dit blir hon chockad över hur nedgånget, spartanskt och smutsigt lägret är. Hon ser också hur mycket hennes kära barnbarn har förändrats av sina år i krigets Tjetjenien. När hon vandrar ut från basen och in i den närbelägna byn får hon med egna ögon se hur lokalbefolkningen har drabbats av kriget. Aleksandra får en klar och otrevlig ny syn på omvärlden och vad som händer med ett folk som lever i ett ständigt krig.

Aleksandr Sokurov är förmodligen Rysslands största, nu levande, regissör. Han är en rätt så klassisk regissör, vars filmer tar upp tunga och filosofiska ämnen. Aleksandra tar upp krigets idioti och hur det bryter sönder människor, både militärer och civila. Med långa, långsamma tagningar skapar Sokurov vackra och storslagna scener av dystra ödelandskap. Filmens karaktärer sitter ofta ansikte mot ansikte och talar och diskuterar. Men att kalla det för en dialogdriven film känns fel. Filmen drivs i stället av de långa tysta scenerna där ansiktsuttryck och små gester från skådespelarna säger mer än tusen ord.

Aleksandra spelas av Galina Vishnevskaya. Hon lyckas förmedla så väldigt många känslor bara genom ögonkast och små förändringar i sitt ansikte. Hennes barnbarn spelas av Vasily Shevtsov och han använder sig av ungefär samma skådespelarstil. Scenerna mellan dessa två är magiska. Unga regissörer låter sällan sina skådespelare bara sitta tysta på det här sättet. Filmen är väldigt stämningsfull och slutet är väldigt gripande, utan att någonting överraskande egentligen händer. Det är bara två människor som mött varandra och förstår varandra som skiljs åt. Så simpelt och så djupt rörande.

Det här är en film för människor som verkligen orkar med ett långsamt tempo. Filmen flyter bara sakta på och slår verkligen in det den vill säga utan skrika ut det eller skriva någon på näsan. Filmer om krig blir sällan poetiska på det här viset. Aleksandra är en mycket stark film av den sort som nu för tiden nästan enbart kommer ifrån östländer. Sokurov behåller sin position som en av världens främsta regissörer.

© Tommy Ekholm

The Darjeeling Limited - biorecension

THE DARJEELING LIMITED

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson, Jason Schwartzman, Roman Coppola

Skådespelare: Jason Schwartzman, Owen Wilson, Adrien Brody

Land: USA

Premiärdatum: 25 december

Betyg: ****

Trailer

Tre bröder möter upp varandra på ett tåg genom Indien. Deras pappa dog för ett år sedan och de har inte hört av varandra sedan dess. Den äldste brodern, Francis, Har övertalat de andra att följa med på resan. Han vill att det ska bli en djupt spirituell resa som ska föra dem närmare varandra som bröder. Bröderna faller snabbt in de roller som de alltid har haft tillsammans och ingen av dem litar riktigt på varandra. Medan tåget skakar fram genom Indien och bröderna besöker olika tempel och marknader hamnar de i många konfrontationer med varandra, både om situationer som de hamnar i och sådant som hänt i svunnen tid. Men frågan är om de kommer varandra närmare eller slit isär ännu mer.

Jag är en stor Wes Anderson-fan. Det finns inte en enda av hans filmer som jag inte älskar, eller åtminstone är mycket förtjust i. The Darjeeling Limited har allt av det som gör Andersons filmer så storartade. Ofantligt snyggt foto, en ruskigt bra manus, skådespelarinsatser av yppersta klass och regi och klippning i världsklass. Filmen är så snygg och så välkomponerad att den på det området slår allt som Anderson tidigare gjort. Det finns liksom en tanke bakom varenda liten pryl som syns i bild. Historien har ett högt tempo som dock aldrig blir stressat och dialogen är, som i alla Anderson-filmer, hur bra som helst.

Bröderna, som spelas av Jason Schwartzman, Adrien Brody och Owen Wilson, är precis så bra som skådespelare i Wes Andersons filmer förväntas vara. Brody är den enda som inte arbetat med Anderson tidigare, men det är inget som märks. De är så naturliga i sina roller att man helt glömmer bort att se dem som skådespelare. De ÄR bröderna. Birollsinnehavarna gör solida insatser, men man minns dom inte riktigt efteråt. Möjligtvis med undantag av Anjelica Huston, som är otroligt intensiv i den få minuter hon är med. Efter de tre bröderna får man nog säga att deras sanslöst coola Luis Vuitton-bagage har den största rollen. Dom är också bra.

The Darjeeling Limited är en mycket rolig film. När man inte skrattar rakt ut, så småler man. Och det gör man genom i stort sett hela filmen. Så fort någonting mörkare kommer in, så finns det en humoristisk underton som gör att man inte direkt blir tungsint. Filmen är också en hyllning till Indien. Den har lånat en del i sitt bildspråk från indisk film, men inte mer än att den fortfarande ser ut som man förväntar sig att en film av Wes Anderson ska göra. Det här är inte Wes Andersons bästa film. Den kommer inte riktigt upp på samma nivå som The Royal Tenenbaums, men det skiljer inte mycket. Däremot tycker jag nog att det är den snyggaste filmen i Andersons karriär, och det vill inte säga lite.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad,

Outlaw - biorecension

OUTLAW

Regi & Manus: Nick Love

Skådespelare: Sean Bean, Danny Dyer, Bob Hoskins, Lenny James

Land: Storbritannien

Betyg: **

Trailer

Bryant är en soldat som kommer tillbaka från Irak och ser hur England har förändrats. Ungdomsgäng misshandlar folk på gatan, kriminella gör precis vad dom vill och vanliga människor är helt enkelt inte säkra. Cedric är en åklagare i ett mål mot en gangsterkung. När rättegången ska börja dyker det upp en man och hotar att döda Cedrics fru om han inte ser till att gangstern går fri. Gene är en vanlig kontorsråtta, som dagligen mobbas av en arbetskamrat. När Gene misshandlas efter att ha krockat med sin bil börjar han se sig om efter ett sätt att ge tillbaka. Sandy är en ung student som misshandlats grovt av en grupp ungdomar, som bara fick korta straff i domstolen. Simon är en tanig väktare som tröttnat på hur brottslingar kommer undan med vad som helst och han för samman Gene, Cedric och Bryant. Tillsammans ger dom sig ut på Londons gator för att ge tillbaka.

Outlaw har ett bra upplägg, ett fullt fungerande manus och riktigt bra skådisar. Ändå är filmen till och från en pina att titta på. Varför? Eftersom Football Factory-regissören Nick Love bestämt sig för att filma hela filmen med handhållen kamera. Bilden skakar och far runt precis hela tiden. Det är nästan värre än Blair Witch Project. Kameran skakar, svänger och rycker så att man nästan blir illamående av åksjuka. Och det är riktigt synd eftersom man vet att det bakom det spastiska kameraarbetet finns en bra film. Men det går inte att ta den till sig som man borde.

Sean Bean och Bob Hoskins är givetvis mycket bra. Bean är ett i det närmaste perfekt val för rollen som Bryant. Danny Dyer håller också, som vanligt hög klass. Här får han dessutom spela en mes, vilket inte direkt hör till vanligheterna. Lenny James och Sean Harris har svårt att matcha de tre andra, men gör fullgoda insatser.

Bra skådisar och en bra berättad historia. Men så är det det här med kameran. Det går inte att komma förbi. Jag vill så gärna att det här ska vara bra, men det är omöjligt att riktigt komma in i filmen när allt man kan tänka på är att hålla inne ett desperat skrik: HÅLL KAMERAN STILLA! Jag vet inte riktigt vad Love hoppats få ut av de handhållna bilderna, men vad det än är så misslyckas det. Helst av allt skulle jag vilja att han fick stålar för att skjuta filmen igen. Gör om, gör rätt.

© Tommy Ekholm

The Nines - biorecension

THE NINES

Regi & Manus: John August

Skådespelare: Ryan Reynolds, Hope Davis, Melissa McCarthy

Land: USA

Betyg: *

Trailer

The Nines är tre historier som vävs samman. Först följer filmen en skådespelare som dömts till husarrest. Han är uttråkad av sin brist på kontakt med omvärlden tills han upptäcker att det verkar spöka i huset och han träffar sin heta granne. Nästa del följer en manusförfattare som jobbar med att få sin tv-serie upplockad av ett tv-bolag. Filmen avslutas med att följa en tv-spelsdesigner som fastnar med sin familj ute i skogen.

De tre historierna hör ihop och sammanbinds på lite udda sätt. Varje del har tre huvudpersoner och de spelas alla av samma tre skådespelare, vilket gör det hela än knepigare att komma in i. Den första historien är den klart bästa även om den slutar på tok för abrupt. Här lyckas regissör och manusförfattare John August bygga upp någonting obehaglig och riktigt spännande. Men så slängs det in en snabb och konstig avslutning och det är dags för nästa del. Manuset som helhet är väldigt långt ifrån att fungera. Det blir osammanhängande och dumt. Och upplösningen sedan. Vilket jävla TRAMS! The Nines har utan tvekan ett av de sämsta slut jag sett i en film. När förklaringen till det hela börjar att uppdagas blev jag så irriterad över den totala idiotin att jag var på väg att storma ut ur salongen.

Jag hade rätt så höga förväntningar på filmen eftersom John August har skrivit manus till de flesta av Tim Burtons senaste filmer. Jag hade kunnat ursäkta halvdan regi, men inte att manuset är så ofantligt dåligt och ogenomtänkt. Det är sorgligt att den här filmen får en plats i festivalens tävlingskategori. John August borde skämmas för att han i sin debutfilm inte använder ett manus som ens verkar det minsta genomarbetat. Karln har skrivit Big Fish och använder ett skitmanus som det här när han själv ska regissera. Måtte denna film aldrig få distribution i Sverige. Skräp.

© Tommy Ekholm

Juno - biorecension

JUNO

Regi: Jason Reitman

Manus: Diablo Cody

Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, J.K. Simmons, Jennifer Garner

Land: USA

Premiärdatum: 25 januari

Betyg: ****

Trailer

Juno är en kul, charmig och snabbpratande 16-åring med ett problem. Hon har precis upptäckt att hon är gravid. Far till barnet är hennes nära vän Paulie. Juno vet att hon knappast är mogen för att bli mamma och hon har verkligen ingen lust att stoppa hela sitt liv för att bli förälder. Paulie instämmer när hon berättar för honom och Juno bokar tid för en abort. Väl på kliniken klarar hon inte av att genomföra det, så hon är tvungen att komma på en annan utväg. Hon bestämmer sig för att adoptera bort barnet och tillsammans med sin bästa vän hittar hon ett par som längtar efter tillökning. Paret, Mark och Vanessa, blir lyckliga över att äntligen ha funnit någon som vill adoptera till dem och Juno är glad över att ha funnit en lösning på sin situation. Vanessa är urtypen för en hönsmamma och Juno finner henne lite påfrestande. Mark däremot, är en gitarrspelande rockälskare, som fortfarande när rockstar-drömmar. Juno tycker att de verkar vara det perfekta paret att ta hand om barnet. Hela processen börjar efter ett tag att knaka i fogarna när det visar sig att parets förhållande kanske inte är så perfekt.

Juno känns för mig som årets bästa feel good-rulle. Den är rolig, charmig, smart, hip och tar sig själv på lagom stort allvar för att inte bli larvig eller fånig. Dialogen är mycket bra. På sina ställen helt briljant. Alla samtal låter helt naturliga, även när det är kompisar som pratar egenpåhittad slang. Hela manuset är i det närmaste perfekt uppbyggt. Manuset behandlar karaktärerna på ett sätt som får dom att kännas äkta och filmens händelser och twists känns fullt trovärdiga. Snygg är filmen också. Det är ju visserligen inte någon egentlig independentfilm, men få av festivalens filmer kommer att vara så här snyggt fotade.

Varenda roll är besatt av lysande skådespelare! Och Jennifer Garner. Tur då att Garner gör sin bästa roll hittills i karriären. Juno spelas av Ellen Page och hon är så bra att man blir mållös. Hon är i stort sett med i varenda scen i filmen och jag hade inte gnällt om hon hade spelat helt ensam. Nu är hon uppbackad av en mängd fantastiska birollsinnehavare. Blivande megastjärnan Michael Cera som Paulie, Allison Janney som Junos styvmor, den alltid lika bra Jason Bateman som Mark och Olivia Thirlby som Junos bästa kompis. Men bäst av dem alla är J.K. Simmons som Junos underbara pappa. Simmons är väl mest känd som Schillinger i OZ, men han är en ytterst kompetent komediskådespelare. Scenerna mellan Juno och hennes pappa är ett under av timing och varm humor. Regissören Jason Reitman, som senast gjorde den lysande Thank You For Smoking, har fått det mesta som går ur sin extremt talangfulla ensemble.

Det här är en film som gör att man går ut från biografen med ett jättelikt leende på läpparna. Man mår helt enkelt skitbra. Juno är mycket rolig och när det kommer en svartare svängning i filmen känns det ändå naturligt och lägger bara på ett extra djup i filmen. Jag är övertygad om att det här är en av festivalens absoluta toppar.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan