Jumper - DVD-recension

JUMPER

Regi: Doug Liman

Manus: David S. Goyer, Jim Uhls, Steven Gould

Skådespelare: Hayden Christensen, Rachel Bilson, Jamie Bell, Samuel L. Jackson

Land: USA

Releasedatum: 16 juli

Betyg: **

Trailer

David Rice är en utstött 15-åring som inte har några vänner och ett hemsk liv tillsammans med sin alkoholiserade far. Hans enda ljuspunkt är skolkamraten Millie, som han är förtjust i. En dag försöker David ge en present till Millie, men en av skolans otrevliga typer för tag i gåvan och kastar ut den på den tunna isen på floden bredvid skolan. David går ut på isen för att hämta den och faller i vattnet. Den starka strömmen drar in honom under isen. I stället för att drunkna teleporterar sig David till det lokala biblioteket. Lätt chockad över att upptäcka att han kan teleportera sig dit han vill ser David chansen till ett nytt liv. Han låter folk tro att han drunknat och tar sig till New York, där han börja öva upp sin förmåga att teleportera sig. Efter att ha tagit sig in i ett bankvalv är han ekonomiskt oberoende och han början leva ett bekvämt liv. Åtta år senare lever David fortfarande lyxliv och ”hoppar” runt jorden och gör lite vad han vill. Plötsligt en dag dyker en man upp i Davids lägenhet och förklarar att han känner till Davids förmåga, och sedan attackerar David. David tar sig tillbaka till staden han rymde ifrån och letar upp sin high school-kärlek Millie. De blir flörtjusta i varandra och hon följer med på en resa till Rom. Det tar inte lång tid innan Millie märker att det är något skumt med David. I Rom träffar David på Griffin och får reda på att han inte är ensam om att vara en Jumper och att han hamnat mitt i ett krig mellan Jumpers och Paladins, en grupp religiösa fanatiker som anser att alla med Davids förmåga måste dödas.

Jumper har ett grundläggande jätteproblem och det är Hayden Christensen, som spelar huvudrollen. Han är så stel och träig att han får Keanu Reeves att framstå som Robin Williams. Christensen har två ansiktsuttryck i hela filmen. Ett när han är arg och ett i alla andra scener. Han gör det ofantligt svårt att känna någonting för filmens huvudperson. Tyvärr lider Rachel Bilson, som spelar Millie, av samma problem. Det är trist att de skådespelare som gör rollerna som huvudpersonerna i high school spelar ut betydligt mer under den korta tid de är med. Samuel L. Jackson spelar den elaka Paladinen Roland och det är en roll som han kan göra i sömnen. De enda gångerna det blir fart i filmen är när Jamie Bell dyker upp som Griffin. Bell verkar i alla fall ha kul och gör vad han kan för att lysa upp de scener där han är med.

Filmens berättande verkar helt och hållet hänga på att det ska göras en uppföljare. Flera sidohistorier lämnas bara därhän och man får en klar känsla av att dessa bara är en set-up för uppföljaren. Det gör att manuset känns väldigt ofärdigt. En Jumper 2 är planerad för 2011, men eftersom den första filmen inte direkt blev en succé är det knappast säkert att det blir någonting av med den. Sällan säger man detta, men filmen hade tjänat på att vara längre. Med endast 88 minuter blir historien och karaktärerna väldigt skissartade. De logiska hålen är dessutom jättelika. En Jumper kan bara teleportera sig till ställen han har sett med sina egna ögon. Hur och när David skulle ha varit i Tjetjenien förklaras aldrig. Dessutom måste den hoppande karaktärerna vara riktiga globetrotters eftersom de kan hoppa över hela världen. Man ställer sig också frågan hur ett gömställe i en grotta mitt ute i öknen kan ha en sådan bra tillgång på elektricitet.

Upplägget för hela filmen är riktigt bra. Det är synd att ett småtaffligt manus och dåliga skådespelare sabbar så pass mycket. Regissören Doug Liman, som har gjort höjdarfilmer som Go, The Bourne Identity och mästerverket Swingers, är en högst kompetent actionregissör, och actionscenerna är på sina ställen riktigt bra. Men när manuset är så fullt av hål och skådespelarna är så ofantligt platta, är det svårt att göra någonting riktigt minnesvärt av Jumper.

National Treasure 2 - Book of Secrets - DVD-recension

NATIONAL TREASURE 2 – BOOK OF SECRETS

Regi: Jon Turteltaub

Manus: Marianne Wibberly, Cormac Wibberly

Skådespelare: Nicolas Cage, Justin Bartha, Jon Voight, Ed Harris, Helen Mirren

Land: USA

Betyg: **

Trailer

Den kände skattletaren Ben Gates får reda på att det dykt upp bevis som visar att hans gammel-gammel-farfar var inblandad i mordet på Abraham Lincoln. Detta upprör honom mycket och han ger sig ut för att bevisa att sin förfader var oskyldig. De ledtrådar han hittar i sitt sökande visar sig även leda till den legendariska City of Gold. Till sin hjälp har Ben sin lojale sidekick Riley Poole, sin ex-flickvän Abigail och sin pappa och mamma. Men sökandet är inte utan hinder. Den skumme Mitch Wilkinson är också han ute efter att hitta Guldstaden och Wilkinson skyr inga medel för att komma dit först.

National Treasure-filmerna är en sorts kombination av Indiana Jones, Da Vinci-koden och Tomb Raider. Tyvärr är filmerna sämre än alla sina inspirationskällor. Historien i Book of Secrets är på sina bästa ställen fånig, men för det mesta bara irriterande. Svårigheter och problem existerar inte. ”– Vi måste bryta oss in i Buckingham Palace!”. Vips, så är det klart. ”– Vi måste ta oss in i Vita Huset!”. Fixat. ”– Vi måste kidnappa USAs president!”. Sagt och gjort. Dialogen är dessutom nästan plågsamt dålig på sina ställen. Speltiden på 2 timmar och 10 minuter hade kunnat klippas ner med minst 45 minuter. Om inte annat för att bespara åskådarna åtminstone en del av det som är rent trams.

Vad hände egentligen med Nicolas Cage? Han var en av de mest lovande skådespelarna i Hollywood för lite mer än 10 år sedan, och sedan…BAM. Crapskådis. Sedan Face/Off 1997 har han varit sevärd i en enda film (Adaptation) av de drygt 20 han medverkat i. I Book of Secrets är han lika under isen som han brukar vara. Hur man fått Ed Harris, Jon Voight och Helen Mirren att medverka är svårt att förstå. Harris försöker inte ens och Mirren och Voight spelar över så att det står härliga till. Att få Harvey Keitel att medverka är i och för sig inte så svårt. Om man ställer en kamera på ett stativ på en gata i Hollywood så dyker Keitel garanterat upp framför den. Ingen medverkar i fler filmer än Harvey (utom möjligen Samuel L. Jackson…). Frågan är väl bara varför man har en skådis hav Harvey Keitels kaliber i filmen och låter honom synas i knappt 4 minuter. Ingen av skådespelarna klarar i vilket fall att bära den här filmen.

Något som slår en när man ser filmen är att den känns som en direkt kopia på sin föregångare. Den avslutande actionscenen är i det närmaste exakt likadan som i första filmen. Dessutom innehåller Book of Secrets vad som kan vara den tråkigaste biljakten i amerikansk filmhistoria. Av någon anledning har båda National Treasure-filmerna dragit in ordentligt med pengar. Det gör att vi med största sannolikhet kan se fram emot minst en till skitfilm i serien.

Directors commentary: ON / OFF

Något av det bästa med DVD-formatet är givetvis extramaterialet. Det var vad som gjorde att jag själv köpte en DVD-spelare för nästan 10 år sedan. Då fick man gå till en specialbutik för att köpa spelaren och ville man ha vettiga utgåvor av filmerna var man tvungen att beställa från USA. De svenska skivorna innehöll allt som oftast enbart filmen och ingenting annat. På region 1-utgåvorna fanns det däremot i regel rätt så gott om extramaterial, så en mycket stor del av min DVD-samling är köpt från USA.

Det som för mig känns som det viktigaste när man petar ihop extramaterial är att lägga på ett kommentarspår. Ett riktigt bra kommentarspår kan göra hela filmen bättre. Jag älskar att få en inblick i hur filmen blev till och höra anekdoter från inspelningen. Det ger mig en bättre inblick i filmskapandet och så fort jag får en ny DVD med kommentarer på så ser jag först filmen och sedan direkt efter kör igenom filmen igen med kommentarspåret på.

Jag har några personliga favoriter när det kommer till kommentarspår och jag tänkte dela med mig av dom. Det som gör det flesta av dessa så bra är att filmerna betyder väldigt mycket för dom som kommenterar. Ofta är det personliga filmer som har starka anknytningar till filmskaparens egen person. Men det finns även undantag från detta också. Ett par som helt enkelt bara är skitroliga att lyssna på.

”FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS”
På det utmärkta Criterion-utgåvan av filmen finns det tre bra kommentarspår. Ett med regissören Terry Gilliam, ett med Johnny Depp, Benicio del Toro och producenten och sedan slutligen det spår jag vill rekommendera. På det sista spåret sitter författaren till den legendariska boken som filmen bygger på och pratar, skriker och för ett allmänt jäkla liv. Den briljanta journalisten Hunter S. Thompson (för övrigt min personliga gud, när det gäller skriven text) sitter tillsammans några vänner och folk inblandade i filmen och diskuterar en fantastik mänga saker, både som rör filmen och sådant som bara rör Thompson i största allmänhet. En höjdpunkt är när Thompson ringer till Johnny Depp och skriker otidigheter på hans telefonsvarare. Hela kommentarspåret är humor av världsklass.

”MALLRATS”
Jag har Collectors Edition-utgåvan, men jag tror att kommentarspåret är med på alla utgåvor av filmen. Regissören Kevin Smiths kommentarspår är alltid av absolut högsta klass. Här sitter Smith tillsammans med skådespelarna Jason Lee, Ben Affleck och Jason Mewes, producenten Scott Mosier och Vincent Pereira från Smiths produktionsbolag. Stämningen skulle kunna kallas ”rå men hjärtlig”, men egentligen är den nästan bara rå. Det märks klart och tydligt att det är sex stycken mycket goda vänner som sitter och pratar och de tar varje chans som dyker upp att tracka varandra. Och såga kvaliteten på filmen… Sjuka anekdoter från inspelningen blandas med förklaringar till varför filmen totalfloppade på biograferna. Det här är både informativt och fruktansvärt roligt. Kommentarspåren till Kevin Smiths filmer ”Clerks”, ”Dogma” och framför allt ”Chasing Amy” är också värda att kolla upp.

”FIGHT CLUB”
På min Collectors Edition finns det ett par kommentarspår. De flesta är rätt trista, men ett av dem är riktigt bra. Medverkar gör regissören David Fincher och huvudrollsinnehavarna Edward Norton och Brad Pitt. Helena Bonham Carter finns med på spåret, men hon sitter själv och klipps bara in då och då. Pitt och Norton pratar något rent ofantligt mycket. Det är knappt att Fincher får en syl i vädret. Det diskuterar allt mellan manusarbetet i specifika scener, de sociala frågor som filmen och boken tar upp, anledningarna till varför filmen hyllades i Europa medan den sågades av många amerikanska kritiker och varför den amerikanska publiken svek. Det är lätt att uppfatta hur mycket de tre älskar den film de gjort och hur mycket den betyder för dem personligen. Norton gör ett småbittert utfall mot en känd amerikansk filmkritiker och det går inte att missta sig på hur illa han tycker om henne. Kommentarspårets enda bom är att så fort som Bonham Carter klipps in så sitter man och undrar vad man missar i grabbarnas diskussion. Det här kommentarspåret ger en nästan unik inblick i filmarbetet och gör filmen till en ännu större upplevelse när man ser den igen.

”ALMOST FAMOUS”
På filmens Directors Cut-utgåva, som kallas ”The bootleg cut” för att följa filmens tema, finns ett fantastiskt kommentarspår. ”Almost Famous” är en extremt självbiografisk film där regissören och manusförfattaren Cameron Crowe utlämnar mycket av sin uppväxt och sina första stapplande steg som musikjournalist. På kommentarspåret sitter Crowe, tillsammans med sin mamma som i filmen spelas av Frances McDormand, och berättar om sin uppväxt och vilka riktiga händelser som nästan varenda scen bygger på. Crowes mor är egentligen spårets stora stjärna och det är underbart när hon blir småupprörd när Crowe berättar att vissa scener faktiskt hänt på riktigt. Hon blir helt mållös när Crowe berättar att sättet som filmens huvudperson mister oskulden på faktiskt hände honom på riktigt. Det här är ett sådant där kommentarspår som gör att man verkligen vill se filmen igen direkt efteråt och man får en djupare förståelse för filmen karaktärer.

Dessa hör till min absoluta favoriter. Det finns fler som är värda att nämnas:

”This is Spinal Tap” har ett sjukt udda kommentarspår där skådespelarna kommenterar denna legendariska mockymentary som sina karaktärer. Bandet Spinal Tap kommenterar filmen om Spinal Tap. Stor humor.
Den klassiska skruv-komedin ”Top Secret” har ett hysteriskt kommentarspår där regissörerna Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker egentligen bara sitter och gapskrattar åt sin egen film.
På South Park-snubbarna Trey Parker och Matt Stones mindre kända, men väldigt roliga film ”Cannibal! The Musical” finns ett kommentarspår där de sitter helt dyngraka, tillsammans med några inbjudna vänner, och mer eller mindre glömmer bort att prata om filmen.

© Tommy Ekholm

I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.

Jag är mycket förtjust i specialutgåvor av DVD-filmer. Tyvärr har livet som studerande småbarnsförälder gjort att inköpen blivit väldigt få under de senaste åren. Extended-versionerna av ”Lord of the Rings” och Criterion-utgåvan av Gilliams briljanta ”Fear and Loathing in Las Vegas” är väl de enda som jag kommit hem med under en lång tid.

I december kommer dock en specialutgåva som jag är beredd att tälta utanför butiken för att få tag i. En så rejält tilltagen box att jag blir helt knäsvag. Filmen i fråga är en av de rullar som gjorde mig till filmnörd. Jag har sett den otaliga gånger och tröttnar aldrig på den. Det är filmen som gör att jag alltid kommer att förlåta Ridley Scott för ”Thelma & Louise”, ”Black Rain” och ”G.I. Jane”. Filmen som för mig gjorde mer för Harrison Ford än till och med ”Star Wars”. Toppen av Rutger Hauers karriär. Fast det sista säger kanske inte så mycket.

”Blade Runner”

När det kommer till dystopiska framtidsskildringar finns det INGET som slår detta mästerverk. Allt är helt perfekt. Varje gång jag ser den blir jag lika betagen av de fantastiska miljöerna. Varje gång får jag en jättelik klump i halsen när Roy Batty håller sin monolog innan han dör. Nu kommer jag att låsa in mig och se filmen löjligt många gånger.

Utgåvan som släpps den 5:e december kallas Blade Runner: Final Cut – Collectors Edition och innehåller hela FEM skivor. Man får otroligt nog FYRA versioner av filmen. Originalet från 1982, Directors Cut från 1992, Final Cut från 2007 och en workprint av originalutgåvan. Till allt detta får man en skiva fylld med extramaterial och en dokumentär om filmen. Och är det någon film som förtjänar en dokumentär så är det ”Blade Runner”. Det har faktiskt skrivits flera böcker om strulet runt rättigheterna till filmen och så vitt jag vet är allt inte löst än i dag.

Final Cut-version från i år har gjorts för att fira filmens 25-årsjubileum och den innehåller förlängda scener och förbättrade specialeffekter. Dessutom ingår flera nya kommentarspår.

Det preliminära priset på denna gudomliga box ligger på ca. 500 kronor. Jag hade med glädje och utan att blinka betalat det dubbla. Det sitter ett stort kryss på den 5:e december i min almanacka.

” I've... seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.

All those.... moments will be lost.... in time... like... tears... in rain.

Time to die.”

© Tommy Ekholm

300 - DVD-recension

300

Regi: Zack Snyder

Manus: Zack Snyder, Kurt Johnstad, Michael Gordon

Skådespelare: Gerard Butler, David Wenham, Dominic West, Lena Heady

Releasedatum: 22 augusti

Betyg: ***

Trailer

Frank Miller var en av de som på tidigt 80-tal sparkade liv i de tecknade serierna och skapade de moderna vuxenserierna. På senare år har Hollywood på allvar börjat göra film av bra seriealbum och då har Millers verk blivit det som studiorna slåss om. Frank Miller har en mycket distinkt tecknarstil vilket gör att både ”300” och ”Sin City”, som också bygger på Millers serier, fått mycket liknande drag i sin visuella stil.

Filmen väver sin historia runt det mytomspunna slaget vid Thermopyle, 480 f. Kr. Där ställdes 300 krigare från Sparta mot en persisk armé som var ofantligt mycket större. Historiker lägger persernas siffror mellan 150000 och 200000. Filmen spär på det hela och sätter den persiska arméns storlek till runt 1 miljon man. Perserna, under ledning av sin kung, Xerxes, drar in över Europa och lägger under sig allt land som kommer i deras väg. Till kungariket Sparta kommer en budbärare som erbjuder spartanernas kung Leonidas fred, så länge som han erkänner Xerxes som sin härskare. Men Sparta är en nation av krigare och givetvis vägrar Leonidas att vika sig. En förrädare inom den spartanska senaten ser till att kungen inte får tillstånd att dra ut med sin armé. Leonidas drar då ihop 300 frivilliga och beger sig ut för att, mot till synes omöjliga odds, försvara sitt land mot de invaderande perserna. Medan Leonidas själv handgripligen slåss mot invasionsarmén, är hans drottning hemma i Sparta och slåss mot de förrädare som verkar för att Leonidas inte skall överleva.

När jag såg den första trailern för ”300” som släpptes på nätet blev jag helt mållös. Sällan, om någonsin, har jag blivit så ofantligt sugen på en film av att bara se en trailer. Nu är filmen inte fullt så bra som trailern fick den att se ut. Tempot och stämningen håller inte riktigt genom hela filmen. Skådespelarna spelar dessutom ofta över å det grövsta. Visserligen passar ett visst mån av överspel in i en sådan här handling, men det tas ut lite väl vida svängar. Det som verkligen bär och lyfter filmen är filmens look. Den är helt enkelt rasande snygg. Regissören Zack Snyder har, precis som Robert Rodriguez gjorde med ”Sin City”, siktat på att göra Frank Millers bilder levande. Snyder har i de flesta scener utgått från Millers teckningar och sedan spelat upp dem mer eller mindre exakt som de ser ut i seriealbumet. Han lyckas många gånger i det närmaste perfekt med att återskapa Millers bilder. En serietidningsjunkie och Miller-fantast som mig själv blir allt som oftast helt tagen av hur perfekt allt ser ut. Det gör att man glömmer bort att nästan allt bortom det rent visuella är en bra bit från perfekt.

Gerard Butler spelar huvudrollen som Leonidas och han är den som kör hårdast vad gäller överspel. Han kommer dock undan med det i de flesta fall. Under en stor del av filmen är allt hans karaktär gör att ge storslagna ”Braveheart-tal” om mod, stolthet och döden. Då är det svårt att hålla tillbaka de stora gesterna utan att den blir vekt. Egentligen är det bara Butler och Lena Heady, som spelar hans drottning, som är minnesvärda. Övriga är mest uppumpade kroppar som svingar svärd och man minns inte ens deras ansikten.

Det har gnällts en hel del på ”300” för att den är historiskt felaktig. Den kritiken tycker jag är bortom fånig. Snyder/Miller spinner en historia runt en verklig händelse, men har spätt på den för att göra något som mer liknar fantasy. Det är som att gnälla på att Spiderman är overklig. Historiker gnäller på att filmen överdriver antalet invaderande perser och hur Xerxes framställs, men har inga invändningar mot att det förekommer demoner och mytiska varelser. ”300” är ett äventyr, inte en dokumentär.

Trots att filmen är så väldigt snygg så faller den lite på skådespelarinsatser och att berättandet inte är riktigt stabilt. Betyget hade blivit högre om man inte lagt allt krut på att få Frank Miller-älskare att dregla över hur sjukt cool den ser ut.

©Tommy Ekholm

Letters From Iwo Jima - DVD-recension

LETTERS FROM IWO JIMA

Regi: Clint Eastwood

Manus: Iris Yamashita

Skådespelare: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Shido Nakamura

Releasedatum: 29 juni

Betyg: ****

Trailer

När de amerikanska styrkorna rör sig allt närmare Japan, under andra världskrigets slutskede ser den japanska militären hur strategiskt viktig ön Iwo Jima kommer att bli. De skickar dit soldater för att befästa ön ordentligt inför den amerikanska attack som oundvikligen kommer att komma. General Kuribayashi skickas till Iwo Jima för att leda styrkorna och se till att arbetet går som det ska. Han upptäcker snabbat att det råder brist på nästan allt. Då det är väldigt dåligt med vatten, mat, ammunition och manskap genomför generalen en hel del strategiska förändringar för att göra det lättare att försvara ön. När väl det amerikanska anfallet kommer blir det en hård strid på liv och död mot de numerärt överlägsna amerikanska soldaterna.

”Letters From Iwo Jima” är en mycket annorlunda amerikansk krigsfilm eftersom den berättar hela sin historia ur japanernas synvinkel. Regissör Clint Eastwood gjorde också ”Flags of our Fathers” ett knappt år tidigare, som utgår från Iwo Jima sett från den amerikanska sidan. Filmens tempo skiljer den också från de första andra filmer i genren. Den fokuserar betydligt mycket mer på karaktärerna än på krigsscener, även om dessa är mycket starka. Filmens foto är vackert. Färgerna har blekts ner så att nästan ser svartvit ut och det ger en känsla av klassisk krigsfilm. I rollen som general Kuribayashi gör Ken Watanabe ett av sina starkaste porträtt i karriären. Utan tvekan hans bästa i Hollywood. Värd att nämnas är också den japanska sångstjärnan Kazunari Ninomiya, i rollen som soldaten Sagio. ”Letters From Iwo Jima” är en film som bryter mot krigsfilmens konventioner och det gör att den sticker ut från mängden på ett förtjänstfullt sätt.

© Tommy Ekholm

Bobby - DVD-recension

BOBBY

Regi & Manus: Emilio Estevez

Medverkande: William H. Macy, Anthony Hopkins, Demi Moore, Christian Slater

Releasedatum: 20 juni

Betyg: ***

Trailer

Den 6:e juli 1968 blir Robert F Kennedy mördad på Ambassador Hotel i Los Angeles. Han har precis vunnit det kaliforniska primärvalet och ser ut att bli det demokratiska partiets presidentkandidat. Hotellet inhyser Kennedys kampanjhögkvarter och är fyllt med folk som är där både på grund av valet och för att dom jobbar där. Filmen handlar egentligen inte om Kennedy själv utan om alla de människor som av olika anledningar befinner sig på hotellet under den aktuella dagen. Vi får följa massor av karaktärer, från Kennedys kampanjchefer till kökspersonalen och hotellets pensionerade dörrvaktmästare, från tidig morgon fram till kvällens tragiska mord.

Den gamle Brat Packern Emilio Estevez har fått ihop en imponerande samling bra och rutinerade skådespelare. Tyvärr är de så många att det inte går att hitta någon som spelar huvudrollen. I stället är alla karaktärer en sorts biroller till varandra. Hade Estevez kapat antalet roller hade filmen fått en betydligt klarare struktur. Nu känns det som om han tappar bort en del intressanta upplägg till förmån för betydligt mindre fängslande sidohistorier. I vilket fall som helst är ”Bobby” en sevärd film. Skådespelarna gör sitt yttersta med den begränsade tid de får och starka scener är det gott om. Något överraskande står Sharon Stone och Demi Moore för filmens bästa scen. Andra som är värda att nämnas är Cristian Slater, Freddy Rodriguez och till min stora förvåning Lindsay Lohan och en hysteriskt rolig Ashton Kutcher.

”Bobby” har en klar politisk agenda och gör inga som helst försöka att dölja dom. Och alla som ser och hör Bobby Kennedys inklippta tal kan nog hålla med om att världen förmodligen hade sett betydligt bättre ut idag om inte Robert Kennedy hade mördats.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 1, 2007

Det Levande Slottet - DVD-recension

DET LEVANDE SLOTTET

Regi & manus: Hayao Miyazaki

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

För fem år sedan var japanska animefilmer något som i stort sett ingen utanför vissa subkulturer någonsin tittat på. Sedan kom Hayao Miyazakis förra film, ”Spirited Away” och slog sönder alla kända barriärer. Filmen blev en stor succé, både bland biobesökare och bland filmkritiker. Hans senaste film, Det Levande Slottet, fick inte riktigt den uppmärksamhet som den borde ha fått, så den försvann lite för fort från biograferna.

Filmens historia rör sig runt 18-årige Sophie. Hon blir förbannad av en elak häxa och förvandlas till en 80-årig gammal tant. Som tur är stöter hon på den legendariske trollkarlen Howl. Trollkarlen bor i ett fantastiskt slott som vandrar omkring. Sophie möter där elddemonen Calcifer och han lovar att lösa hennes förbannelse om hon i gengäld hjälper honom att bli fri från hans egen överenskommelse med Howl.

Det Levande Slottet har inte mycket gemensamt med amerikansk animerad film. Historien är mycket mer komplex än någonting som Disney eller Pixar gjort och samtidigt är den väldigt vacker. Karaktärerna har ett större djup och berättandet riktar inte i första hand in sig på barn. Här och var blir det lite flamsigt men det är inte svårt att ha överseende med. De japanska rösterna är att föredra framför de amerikanska, trots en del stjärnor bland röstskådespelarna, eftersom många av amerikanerna låter förvånansvärt platta och oengagerade. Det är drygt två år sedan filmen gick på svenska biografer och under den tiden har det inte dykt upp någonting som ens är i närheten av att spela i samma klass. Den är visserligen inte lika bra som Spirited Away, men för att få se en animerad film som slår det mästerverket är vi nog tvungna att vänta på Miyazakis nästa film.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 5, 2006

Jindabyne - DVD-recension

JINDABYNE

Regi: Ray Lawrence

Manus: Beatrix Christian

Skådespelare: Gabriel Byrne, Laura Linney, Chris Haywood

Releasedatum: Ute nu

Betyg: **

Trailer

I de mer öde delarna av Australien ligger den lilla staden Jindabyne. Här bor Stewart med sin familj. Varje år åker Stewart och 3 av hans vänner på en fiskeresa till en liten gömd flod mitt ute i vildmarken. Det är årets stora händelse och något som de alla ser väldigt mycket fram mot. Årets resa börjar precis lika trevligt som alla andra år. Efter en hel dags vandring genom snårskogen kommer till sin lägerplats och gör natt. När de sedan ger sig ut för att fiska den följande morgonen möts de av en obehaglig överraskning. I floden hittar de att dumpat, naket lik efter en ung kvinna. De blir givetvis väldigt chockade. Männen spenderar dagen med att diskutera hur de ska hantera situationen och tar ett udda beslut. De stannar nämligen kvar och fiskar även nästföljande dag. Morgonen efter så bryter de upp och vandrar den långa vägen mot sin bil för att ta sig till ett område där de har täckning på sin mobiltelefon och kontaktar polisen. Männens beslut får förödande konsekvenser för dem och deras familjer. Att de stannade kvar och fortsatte att fiska möts med totalt oförstående från både deras familjer, offrets familj, media och de övriga som bor i staden. Familjerna börjar slitas isär och deras sammanhållning sätts på stora prov.

Jag gillade regissören Ray Lawrence förra film "Lantana". Så när han teamar upp med skådisar som Gabriel Byrne och Laura Linney hoppades jag på det bästa. Tyvärr så är resultatet mest...tja...tråkigt. Med sina 2 timmar är filmen för lång. Under långa stunder så händer ingenting och det pyttelilla tempo som finns stannar av helt och hållet. Dessutom finns en massa små sidohistorier som lämnas helt oavslutade. "Jindabye" blir aldrig gripande, spännande eller rolig. Den är bara trist. Gabriel Byrne sliter och försöker, men med ett så torrt manus trampar han bara vatten och kommer ingen vart. Laura Linney, som spelar han fru är bara enerverande och framåt filmens slut tycker man genuint illa om både henne och hennes konstiga karaktär. Historien lyckas inte med att skapa något intresse för dess karaktärer och man bryr sig inte det minsta om hur det går för dom. Dessutom borde man ha sparkat filmens fotograf. Jag har sett snyggare foto i nobudget-filmer. Skarpa bilder blandas med grynigt DV-foto på ett sätt som jag bara inte kan förstå. Ray Lawrence har gjort en ointressant och tråkig film som ingen med filmintresse har något utbyte av.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

The Fountain - DVD-recension

THE FOUNTAIN

Regi & manus: Darren Aronofsky

Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weiz, Ellen Burstyn

Releasedatum: 30 maj

Betyg: *****

Trailer

De senaste 6 åren har Darren Aronofsky slitit för att förverkliga "The Fountain". För ett par år sedan började inspelningarna med bland annat Brad Pitt i huvudrollen. Det visade sig att Pitt och Aronofsky inte kunde komma överens om någonting, vilket ledde till att Pitt hoppade av. Aronofsky bestämde sig för att kapa filmens budget till knappt hälften, skriva om manuset, börja om och "go indie".

"The Fountain" är i grunden tre historier, som till en början inte verkar hänga ihop, men som fram mot slutet är tätt hopbundna. Filmens huvudhistoria handlar om läkaren Tom Creo, som forskar runt tumörer i hjärnan. Han arbetar under tidspress sedan hans fru Izzy har fått en tumör som sakta men säkert håller på att ta livet av henne. Izzy skriver på en bok och bokens berättelse står för en annan av filmens historier. Här handlar det om Spanien under inkvisitionen och en conquistodores sökande efter en religiös artefakt i den sydamerikanska djungeln. Den tredje historien är mer skruvad och rör sig runt en man som, tillsammans med ett träd, svävar i en bubbla genom rymden. Dessa tre historier visar sig vara tätt sammanbundna och tillsammans skapar de en storartat välbyggd berättelse.

"The Fountain" är det bästa Aronofsky gjort hittills!! I grunden är det både ett intressant drama och en djupt filosofisk film om liv, död och mänskligheten i stort. Den är också så fantastiskt snygg att man tappar andan i nästan varenda scen. Här och var påminner det om Takashi Miike, i hans allra mest filosofiska stunder. Fast utan 100-tals liter med blod. Aronofsky har gått ifrån den "hip-hop editing", som präglat hans två första filmer och istället satsat allt krut på fantastiska kompositioner och makalösa specialeffekter. Effekterna är inte CGI, utan i stället har Aronofsky, genom mikroskop, filmat kemiska reaktioner. De skådespelare som medverkar ser ut att helt ha förstått vad det är som Aronofsky är ute efter och agerar med en säkerhet och självklarhet som gör att filmens något splittrade historia känns sammanbunden och självklar. Hugh Jackman spelar huvudrollen, och får här visa att han är långt mycket mer än bara en actionskådis. Rachel Weiz, som spelar hans fru, har på senare år klivit fram som ett stort framtidsnamn och gör här ingenting för att sänka sitt värde. Aronofskys "The Fountain" är ett mästerverk på alla sätt. Välskriven, välspelad, välregisserad och visuellt är det fullkomligen storartat!

© Tommy Ekholm

De Förlorade Barnens Stad - DVD-recension

DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Regi: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro

Manus: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro, Gilles Adrien

Skådespelare: Ron Perlman, Daniel Emilfork, Judith Vittet

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Den franske regissören Jean-Pierre Jeunet slog igenom för den stora massan 2001, med sin ofantliga världssuccé ”Amelie” och fortsatte med ”En långvarig förlovning”, en av årets bästa filmer 2004, som även den blev en publikframgång i hela Europa. Jeunets riktigt stora mästerverk kom dock ut redan 1995. ”De förlorade barnens stad”, som han samregisserade med sin då gode vän Marc Caro, är en surrealistisk vansinnesfärd i en dystopisk science fiction-värld.

Den galne vetenskapsmannen Krank stjäl små barn för att stjäla deras drömmar, eftersom han själv är oförmögen att drömma. Till sin hjälp har han sex identiska kloner, en dvärg och en hjärna i en tank. One är en stor och stark man som ger sig i väg från cirkusen han arbetar på när hans lillebror bli kidnappad av Krank. För att hitta honom tar han hjälp av en mycket ung och väldigt streetsmart flicka, vid namn Miette. Flickan är del av ett gäng tjuvar som arbetar för två riktigt onda siamesiska tvillingar. One och Miette ger sig ut i den underliga staden för att hitta den försvunne brodern och slutligen hämnas på Krank.

Den här filmen har mer galna karaktärer per minut än någon annan film i historien, men det är egentligen inte det som gör filmen till ett mästerverk. Filmen är istället något av det vackraste och mest genomtänkta som över huvud taget går att se. Varenda skådespelare är helt briljant och till och med till de allra sjukaste karaktärerna tar skådespelarna sitt arbete på fullaste allvar. Jeunet och Caro har skapat en helt unik film, som går att se om och om igen eftersom man hittar nya små saker varje gång man ser den. Filmen har varit i stort sett omöjlig att få tag på med svensk text, men för inte så länge sedan kom det äntligen en fin svensk DVD-utgåva och det är något som alla filmälskare bör vara omåttligt lyckliga över!

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 3, 2006

Infödd Soldat - DVD-recension

INFÖDD SOLDAT

Regi: Rachid Bouchareb

Manus: Rachid Bouchareb, Olivier Lorelle

Skådespelare: Jamel Debbouze, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Samy Naceri

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

Infödd Soldat tar sin början i frankrikes afrikanska kolonier under 1943. Mängder av unga män lyssnar till franska värvares rop om att "moderlandet" behöver deras hjälp. De sänds iväg på lastbilsflak och får en ytterst sparsam utbildning innan de sänds ut för att slåss mot den tyska Afrikakåren. Bland de 233 000 som 1943 ansluter till de "nordafrikanska" franska förbanden finns algerierna Said, Abdelkader och Messaoud, samt de marockanska bröderna Yassir och Larbi. Redan vi deras första strid står det klart att de infödda soldaterna behandlas annorlunda än de franska. Trots att de är starkt patriotiska och minst lika bra i strid som de helfranska förbanden får de se sig användas som kanonmat och när de är framgångsrika så är det bara de franska soldaterna som får beröm och belönas.

De afrikanska förbanden sänds in i Italien och slår sig, via bland annat Monte Casino, in mot den franska gränsen. Korpralen Abdelkader är en bra soldat och en duktig ledare, men han blir allt mer desillusionerad när han hela tiden får se hur den befordran som rättmätigen är hans går till franska soldater. Ju längre in i Frankrike som trupperna kommer, dess då mer känner de infödda soldaterna att de diskrimineras och att det Moderland som de slåss för inte bryr sig ett dugg om dem.

Infödd soldat är en krigsfilm där striderna mot fienden inte har någon egentlig betydelse för filmens historia. Berättelsen förs framåt i lägren och kasernerna där trupperna tillbringar sin tid mellan slagen. Det är knappast någon tvekan om vilken sida filmen står på och inte heller slutet känns speciellt överraskande. Ändå är det spännande in i det sista.

Det känns som om jag väldigt snart tömt ut alla superlativ jag kan komma på vad det gäller skådespeleri, men även i denna film är huvudrollsinnehavarna av yppersta världsklass. Den enda av dem som jag kan dra mig till minnes att jag sett tidigare är Jamel Debbouze, som spelar Said. Om jag inte minns fel har han medverkat i Amelie och möjligtvis någon annan film av min personlige gud Jean-Pierre Jeunet. Roschdy Zem och Sami Bouajila, som spelar Messaoud respektive Abdelkadar finner ett djup i sina karaktärer som gör de känns som äkta och högst levande människor. Samy Naceri, i rollen som Yassir, har en fantastisk minimalistisk skådespelarstil. Han har väldigt få repliker, men har ett minspel och ett sätt att slänga blickar omkring sig som säger mer än ord någonsin kan. Runt dessa fyra finns en mängd birollsinnehavare som alla gör ett grymt jobb och jag kan inte hitta någon som drar ner betyget. Det märks klart och tydligt att filmen verkligen betyder någonting för skådespelarna och alla presterar långt över 100 %.

Regissören Rachid Bouchareb och hans fotograf Patrick Blossier har hittat ett i det närmaste perfekt bildspråk, där närbilderna är precis lika storslagna som de svepande vyerna över slagfälten. Infödd Soldat är en film som är snygg, har ett mycket bra manus och skådespelarinsatser som är top of the line. Det finns inte mycket mer man kan begära. De lite mer än 2 timmarna bara flyger förbi och man sitter och kommer på sig själv med att vilja ha minst lika mycket till.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Road to Guantanamo - DVD-recension

ROAD TO GUANTANAMO

Regi: Michael Winterbottom

Skådespelare: Rizwan Ahmed, Farhad Harun, Waqar Siddiqui, Arfan Usman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Medhi Ghezali har genom kvällstidningarna blivit känd som ”Guantanamosvensken”, då han satt inlåst på det amerikanska militärfängelset i flera år. Väl hemkommen vägrade han länge att tala om sina upplevelser i fångenskap och vad han fick utstå i fängelset. Tre unga män från England satt också inspärrade i Guantanamobasens ”Camp Delta”. Efter drygt 3 år släpptes de och de har valt att gå ut med sin historia och hjälpt till att göra en film om vad som hände dem.

19-årige Asif Iqbal ska åka från sitt hem i England till sin släkts hemby i Pakistan för att gifta sig. Han bjuder med 3 av sina vänner, även de av pakistansk börd, och i september 2001 reser de 4 unga vännerna från Tipton i engelska Midlands till Pakistan. De fördriver någon vecka med att åka runt i Karachi. På bilder och tv ser grabbarna hur folket lider i Afghanistan och bestämmer sig för att åka dit och se hur det är med egna ögon och förhoppningsvis, som goda muslimer, hjälpa befolkningen på något sätt. Utan några större problem skaffar de sig skjuts mot gränsen till grannlandet och lämnar den relativa säkerheten i Pakistan bakom sig. De fyra vännerna tar sig över Afghanistans gräns och hamnar mitt i USAs första bombräder mot landet. Nu gäller det att försöka fly undan de amerikanska bomberna och Norra Alliansens styrkor. De fyra gör allt mer desperata försök att ta sig tillbaka mot gränsen till Pakistan. Eftersom de inte talar samma språk i Pakistan och Afghanistan uppstår viss språkförbistring och grabbarna hamnar i en liten håla alldeles i närheten av de mest intensiva krigszonerna. I ett intensivt bombanfall försvinner en av dem och den följande morgonen så grips de tre kvarvarande av Norra Alliansens trupper. Efter en sväng i ett överfyllt afghanskt fängelse så överlämnas de till amerikanerna, som utgår ifrån att de är medlemmar av Al-Qaeda. De hålls fångna på en amerikansk bas under hemska förhållanden och får utstå mycket hårda och förnedrande förhör. Efter flera månader transporteras de vidare och hamnar till slut i Camp Delta på Guantanamo. ”The Tipton Three”, som de kom att kallas, hölls fångna i över två år utan rättegång, innan de släpptes 2004.

Regissören Michael Winterbottom har gjort en mycket gripande dramadokumentär om de tre vännernas öde. Deras historia berättas med hjälp av skådespelare och scenerna bryts av med intervjuer med de riktiga personerna. De berättar på ett rakt och klart sätt om det hemska livet i amerikansk fångenskap, om de hårda förhören, den tortyr de fick utstå och sveket från den brittiska staten. Greppet att blanda dokumentära intervjuer med skådepelade scener fungerar här utmärkt. Historien som de unga männen berättar är tillräckligt stark för att den inte ska tappa något tempo mellan scenerna.

”Road to Guantanamo” är en av de här VIKTIGA filmerna som man verkligen bör se för att få en bättre bild av hur världen runt oss faktiskt fungerar. Den är stundtals så stark att den nästan är svår att titta på, men den för fram ett viktigt budskap om att allt inte är antingen svart eller vitt.

© Tommy Ekholm

The Piano Tuner of Earthquakes - DVD-recension

THE PIANO TUNER OF EARTHQUAKES

Regi och manus: Stephen Quay, Timothy Quay

Skådespelare: Cesar Saracho, Amira Casar, Gottfried John

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

"The Piano Tuner of Earthquakes" är den senaste filmen av de identiska tvillingbröderna Quay. Först och främst ska jag villigt medge att den här filmen nog inte är för alla. Förmodligen är det en extremt cineastnördig arty-pryl som alla andra människor kommer att hata... Hur som helst...filmens historia rör sig runt Malvina, en berömd operasångerska, som på sin bröllopsdag kidnappas av den underliga Dr. Droz. Doktorn för henne till ett skruvat ställe någonstans vid en mycket bergig kust. Sedan kallar doktorn en känd pianostämmare till sin skumma villa där hans arbete kommer att bestå i att stämma ljudet i doktorns egenhändigt byggda musikmaskiner, kallade "automatons". Pianostämmaren blir snart påverkad av de underliga automatonerna och sången från den vackra Malvina. Han får reda på att doktorn tänker sätta upp en vansinnig opera och bestämmer sig för att rädda den vackra operasångerskan.

Låter det underligt? You don´t know the half of it! Filmen är seriöst konstig och skruvad och det finns inte en tillstymmelse till verklighetsförankring i den. Flera scener är vackra och annorlunda animeringar och det är inte svårt att förstå varför bröderna Quay är Gilliams favoritanimatörer. Bröderna har tittat väldigt mycket på gammal film och inspirationen till "The Piano Tuner..." går att hitta i filmer från främst 1920- och 30-talen. Filmens första 45 minuter är så underbart expressionistiska att ingenting liknande har setts till sedan mitten av 20-talet. F.W. Murnau skulle gråta av lycka! Ljussättningen, skådespeleriet, estetiken, ja allt, bara skriker Expressionism. Sedan glider filmen över till att vara starkt impressionistisk, med klara drag av franska 20-talsmästare som Jean Epstein och Abel Gance. Långa drömlika sekvenser där man aldrig vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Färgerna är mattade på ett sätt för tankarna till tintade gamla stumfilmer och det passar givetvis perfekt i den här filmen. Bröderna Quay har gjort en helt unik film och jag är tveksam till om jag någonsin sett någonting liknande. För någon som mig, som har snöat in på europeisk 20-talsfilm, så är det här bara ren och skär lycka! Filmen må inte vara för alla, men jag råder varje person med genuint filmintresse att jaga rätt på en DVD med "The Piano Tuner of Earthquakes". Även om ni hatar den så är det en upplevelse. Jag är överlycklig.

Ingen svensk DVD-utgåva finns, men det finns en mycket fin amerikansk utgåva som är värd att leta reda på.

© Tommy Ekholm

Paradise Now - DVD-recension

PARADISE NOW

Regi: Hany Abu-Assad

Manus: Hany Abu-Assad, Bero Beyer

Skådespelare: Kais Neshif, Lubna Azabal, Ali Suliman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Den palestinska konflikten är en av den moderna världens djupaste och svåraste konflikter och som verkar vara helt omöjlig att lösa. Sedan 1940-talet har det rått ett mer eller mindre aktivt krigstillstånd mellan palestinska grupper och den israeliska staten. Konflikten har inte skildrats nämnvärt mycket på film. I alla fall inte om man bortser från ren propaganda, från folk som stöder konfliktens olika sidor. Paradise Now är en palestinsk film som har sitt centrum runt två självmordsbombare, men lyckas med att föra fram någonting större än bara ett budskap om att våld är dumt.

Palestinsk film hör inte till vanligheterna på svenska biografdukar. Vid närmare eftertanke kan man slå fast att palestinsk film inte hör till vanligheterna någonstans. Nu är inte Paradise Now en helt och hållet palestinsk film, då regissören och några många av skådespelarna antingen är palestinier som är födda eller lever sedan länge utanför de palestinska områdena. Men då filmen till största del är inspelad i det palestinska flyktinglägret Nablus och av människor som i alla fall har en stark anknytning till situationen på de palestinska områdena så känns det helt rätt att klassa Paradise Now som en palestinsk film.

De unga barndomsvännerna Said och Khaled jobbar som bilmekaniker i flyktinglägret Nablus på Västbanken. Det repetitiva och instängda livet har gjort dom fruktansvärt uttråkade och det verkar som om de varken tar sitt arbete eller livet i allmänhet på speciellt stort allvar. Ingenting kan vara mer fel. En kväll när Said kommer hem så möts han av en vän som meddelar honom att han och Khalid utvalts till att bli självmordbombare och att de, enligt sina egna önskemål, ska utföra självmordsattacken tillsammans. De båda vännerna får tillbringa en sista kväll tillsammans med sina familjer, men har inte tillåtelse att berätta vad de ska göra eller säga farväl. Dagen efter förs de till den radikala gruppen huvudkvarter och får sprängmedel fastsurrat på sina kroppar. Planen går ut på att de ska resa till Tel Aviv och där ska först den ena av dem spränga sig själv i en folksamling. När polis, sjukvårdare och militär anländer en kvart senare ska den andra av dem spränga sin bomb och ta så många av polis och militär som möjligt med sig i döden. Efter att ha ätit gott och spelat in videofilmer där de förklarar att de begår dådet som en protest mot Israels ockupation så åker de till gränsen för att göra verklighet av planen. Men någonting går fel vid gränsen. Israeliska gränsvakter dyker upp och Said och Khaled splittras upp när de flyr undan vakterna. Nu står de plötsligt ensamma, med bomber fasttejpade på sina kroppar, och måste var för sig konfrontera sina öden och övertygelser.

Trots att huvudpersonerna i Paradise Now är självmordsbombare och hela filmen har en ytterst palestinsk bild av världen så är det en stark antivålds-film. Det finns starka anledningar till varför Said och Khaled vill spränga sig själva och så många israeler som möjligt. Filmen vill belysa vad det är som driver unga människor att bli självmordsbombare och visar upp och utforskar hur det är leva med desperata omständigheter som vardag. Regissören Hany Abu-Assad vågar visa att det finns en personlig berättelse bakom varenda en av dessa människor. Även om filmen visar upp de argument som gör att huvudpersonerna rättfärdigar sitt självmordsattentat så är de starkaste argumenten som filmen för fram klart bundna till antivåld och att i stället för blodiga terrorhandlingar försöka finna en fredlig väg att lösa ockupationen och misären.

De båda huvudrollsinnehavarna, Kais Neshif som Said och Ali Suliman som Khaled, är mycket bra. De är helt övertygande i sina roller som uttråkade och arga unga män, som ser terror som det enda militära svar som Palestina har mot den betydligt starkare israeliska militärapparaten. Lubna Azabal spelar Suha, en ung kvinna som arbetar i en människorättsrörelse i Nablus och hon är filmens starkaste röst för icke-våld. Trots att hon står som en klar motpol mot de båda männen så blir hennes karaktär aldrig mästrande eller predikande, något som de flesta brukar misslyckas med.

Paradise Now är till största del inspelad på plats i Nablus, men inspelningen under slutskedet flyttas till Nasaret efter att våldet mellan palestinier och israelisk militär ökade och kom allt för nära inspelningsplatserna. Att man verkligen filmat med Nablus som bakgrund gör väldigt mycket för att filmen ska kännas äkta och verklig. Fattigdomen och misären i den nedgångna staden öppnar upp ytterligare en dimension och gör det mycket enklare att förstå varför huvudpersonerna tänker och handlar som dom gör.

Paradise Now är en film som berör ett ständigt aktuellt ämne och rör sig bortom de vanligaste skildringarna av terrorister och självmordsbombare. Det är en mycket välgjord, välskriven och välspelad film som verkligen försöker att gå in djupare på vad det är som driver unga män att begå självmordattacker. Vågar man slita sig från de allt mer standardiserade filmer som Hollywood pumpar ur sig så är Paradise Now någonting som verkligen är värt att se.

© Tommy Ekholm

Publicerad på Benzo.nu och i kort form i 019, nr. 3, 2006

Jackass-Number 2 - DVD-recension

JACKASS – NUMBER 2

Regi: Jeff Tremain

Medverkande: Johnny Knoxville, Bam Margera, Steve-O, Ryan Dunn

Releasedatum: 25 april

Betyg: ***

Trailer

Antingen älskar man det eller så hatar man det. Jag har aldrig stött på någon som inte har någon av dessa två åsikter när det kommer till Jackass. Nu kommer i alla fall tokdårarnas senaste äckel- och vansinnes-orgie på DVD. ”Jackass – Number 2” är inte på något vis nyskapande eller ens särskilt speciell. Det är helt enkelt en en och en halv timme lång reklamfri version av tv-seriens avsnitt. De har bara tagit i lite extra i några av de sjuka stunts som utförs. Det enda som kan kallas någorlunda nytt är att de nästan verkar sätta livet på spel vid några tillfällen. Att se Steve-O simma blödande bland hungriga hajar blir inte speciellt kul, bara obehagligt. För att inte tala om när Dave England för en så hård smäll i huvudet att han helt tappar fattningen och uppvisar den klaraste hjärnskakning jag någonsin sett utanför en hockeymatch. Sådant är helt enkelt inte roligt. Inte ens för ett Jackass-fan. Meningen är ju att dom ska slå sig lite lagom. Förmodligen ligger dessa segment, åtminstone hjärnskakningen, kvar bara för att visa idioter till åskådare att dom inte bör försöka sig på detta hemma.

Filmen är mycket upp och ner skrattmässigt. Men när det verkligen börjar ta fart slänger de av någon outgrundlig anledning hela tiden in långa segment där Spike Jonez eller Johnny Knoxville är utklädda till gamla människor och går omkring på stan. Tempot blir minst sagt ryckigt och man sitter bara och väntar på att få se någon göra sig illa. Filmens riktigt stora nummer är överraskande bra uppbyggt. Ehren McGhehey ska skrämma en taxichaffis, men blir själv skrämd helt från vettet när chaffisen (som självklart är med på det hela) sliter fram en pistol och tvingar ner den stackars Ehren i bilens baklucka. Men i sann Jackass-anda blir Ehren givetvis mest arg över att det hår som använts som lösskägg och har klistrats fast i hans ansikte som maskering, visar sig vara alla de andra grabbarnas könshår…

Barnsligt? Ja. Småsjukt? Det med. Äckligt? Väldigt. Kul? Oh, ja. Gillar man tv-serien och den första filmen kommer man garanterat att skratta sig fördärvad åt vissa delar av ”Jackass – Number 2”.

© Tommy Ekholm

Shortbus - DVD-recension

SHORTBUS

Regi och manus: John Cameron Mitchell

Skådespelare: Sook-Yin Lee, Paul Dawson, Lindsay Beamish

Releasedatum: 25 april

Betyg: *

Trailer

Filmen följer ett antal New York-bor vilka alla presenteras i filmens inledning genom smått chockerande närgångna sexscener. Sofia är en sexterapist som aldrig haft en orgasm. Hon presenteras genom en vildsint sexakt med sin man där de rena penetreringbilderna är många. Severin är en ung dominatrix som tycker illa om män. Hon presenteras med en scen där hon piskar en rik pojkspoling. James och Jamie är ett homosexuellt par som funderar på att ta in en tredje part för sex. De presenteras med en utdragen scen där James, i närbild, suger av sig själv, sprutar i sin egen mun och sedan gråter. Dessa vilsna människor samlas sedan på klubben Shortbus, ett ställe där allt är tillåtet, för att ragga eller bara prata om sina respektive problem.

Låter det intressant? Nej, inte särskilt. Det finns en mjuk humor i filmen som räddar den från att bli en total katastrof. Regissören John Cameron Mitchells förra film, ”Hedwig and the Angry Inch” hade i alla fall någonting att säga och var betydligt roligare. ”Shortbus” är bara tom. Visst skrattar jag ordentligt i bögtrekants-scenen, när en av deltagarna sjunger The Starspangled Banner in i en annan mans anus, men det håller inte i längden. Folk mår dåligt men det förklaras inte riktigt varför. En av karaktärerna drömmer sig tillbaka till den underbara tid då han sålde sin kropp till andra män, för att i scenen efteråt vara ofantligt deprimerad och försöka ta livet av sig. Huh? En annan hatar sitt riktiga namn så mycket att hon börjar gråta och blir deprimerad. Dagens I-landproblem? Skådespelarna är också ett stort problem. De är helt enkelt inte något vidare bra. Det känns som om de blivit castade enbart på grund av att de var villiga att delta i explicita sexscener. Det som räddar Shortbus från ett bottenbetyg är de korta stunderna av riktigt rolig humor, några verkligt snygga animerade scener och den förvånansvärt medryckande, om än rätt så töntiga, slutscenen. Filmen har nästan urskillningslöst hyllats av recensenter. Jag förstår ingenting…

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 8, 2006 i kortare version

The Wicker Man - DVD-recension

WICKER MAN

Regi: Robin Hardy

Manus: Anthony Shaffer

Skådespelare: Christopher Lee, Edward Woodward, Britt Ekland

Releasedatum: ute nu

Betyg: *****

Jag avskyr musikaler. Så enkelt är det. Jag klarar inte av när folk i filmer helt omotiverat bryter ut i sång. ”Wicker Man” är det enda undantaget. Filmen har klivit fram som en av de största kultfilmerna från engelskt 70-tal och den bör ses, även om man som jag inte uppskattar sjungande skådespelare. Polismannen Howie kommer till en avlägsen ö utanför den skotska kusten efter att han fått ett anonymt brev som talar om att en liten flicka på ön försvunnit. Lokalbefolkningen spelar helt ovetande om händelsen och Howie anar snabbt ugglor i mossen. Ön styrs av den udda Lord Summerisle och den djupt kristne Howie blir svårt chockad när han upptäcker att öns invånare förkastat kristendomen och i stället ägnar sig åt hedniska naturriter. När polismannen gräver djupare i fallet med den försvunna flickan märker han att det verkar som om hon lever, men skall offras till öbornas hedninska gudar.

”Wicker Man” är en riktigt annorlunda blandning av musikal, detektivfilm och skräck och hur konstigt det än låter så fungerar det riktigt bra. Sångerna är töntiga och det finns en del omotiverad nakenhet, men det går att ha överseende med. En sådan här film står och faller med sina skådespelare och som tur är klassen här förhållandevis hög. Edward Woodward tar rollen som Howie på största allvar och tillsammans med Christopher Lee, som spelar Summerisle, ser han till att filmen aldrig, trots sin udda utformning, blir löjlig. Slutscenen är så obehaglig att det är få filmer som lyckas toppa den. Christopher Lee anser att ”Wicker Man” är den bästa film han har medverkat i, och det vill inte säga lite. På senare år har filmen fått ett välförtjänt kultrykte och det är kul att se att den ges ut på DVD i Sverige så att alla får chansen att se denna unika film.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 2, 2006 och i långt format på www.benzo.nu

Little Miss Sunshine - DVD-recension

LITTLE MISS SUNSHINE

Regi: Jonathan Dayton, Valerie Faris

Manus: Michael Arndt

Skådespelare: Greg Kinnear, Alan Arkin, Steve Carell, Abigail Breslin

Releasedatum: 18 april

Betyg: ****

Trailer

Familjen Hoover är svårt dysfunktionell. Pappa Richard är en misslyckad förläsare i ämnet självhjälp och man blir en vinnare. Mamma Sheryl är svårt frusterarad med sin familj och sitt liv i allmänhet. 16-årige sonen Dwayne har tagit ett tystnadslöfte tills han kommer in på flygvapnets pilotskola och har nu inte sagt ett ord på 9 månader. Den mulliga och inte speciellt talangfulla 7-åriga dottern Olive drömmer om att bli skönhetsdrottning. Farfar Ed har blivit utsparkad från äldreboendet eftersom han börjat snorta heroin och bor nu hos familjen. Till denna brokiga skara tillkommer i filmens början Sheryls bror Frank. Han är landets främsta Proust-professor och har precis försökt ta livet av sig efter ett misslyckat kärleksförhållande till en av sina studenter. Olive har tidigare kommit på andra plats i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine i hemstaden. Nu har vinnaren diskats på grund av en incident med bantningspiller och Olive är uttagen till att tävla i den stora Little Miss Sunshine-finalen i Kalifornien. Hela familjen trycker in sig i sin gamla risiga folkabuss och beger sig mot tävlingen.

"Little Miss Sunshine" är en småsvart komedi som är mycket svår att inte tycka om. Skådespelarna är perfekta i sina roller och det syns att de verkligen gillar att jobba med det närapå lysande manuset. Filmen är mycket rolig, även om några scener på slutet bygger på nästan smärtsam pinsamhetshumor så skrattar man så att man tappar luften. Alla skådespelare är som sagt bra, men jag ger extra höga betyg till Steve Carell, från "40-year old virgin", som Frank, Greg Kinnear som Richard och Alan Arkin som farfar. Regissörerna Dayton och Faris har gjort en film som är omöjlig att inte tycka om. Sådant kan vara mycket svårt när man har en stor uppsättning i grunden trasiga karaktärer. För att tidigare i stort sett enbart ha arbetat med musikvideos så känns regissörsparet mycket kompetenta och de har verkligen lyckats att krama ut allt som går från både manus och skådespelare. Filmen mottog fyra Oscarsnomineringar, där Arkin vann bästa biroll och Michael Arndt för bästa manus.

© Tommy Ekholm

The Science of Sleep - DVD-recension

SCIENCE OF SLEEP

Regi och manus: Michel Gondry

Skådespelare: Gael Garcia Bernal, Charlotte Gainsbourg, Alain Chabat

Releasedatum: 18 april

Betyg: ****

Trailer

Den blyga och tillbakadragna Stephane övertalas av sin mamma att återvända till barndomshemmet i Frankrike, där hon har skaffat honom ett kul och kreativt jobb som illustratör. Hans glädje grumlas omedelbart när det visar sig att arbetet är fruktansvärt tråkigt och inte innehåller någon form av illustration. Stephane har ett svårt fantasifullt drömliv som ofta hotar att ta överhanden över verkligheten. Många gånger är han plötsligt tveksam till om han drömmer eller är vaken. Besvikelsen över jobbet försvinner när han träffar sin nyinflyttade granne Stephanie. När de först träffas misstar hon honom för en flyttjobbare och Stephane är för blyg för att rätta henne. Det leder till att han måste låtsas att han inte alls bor i dörren bredvid för att kunna utveckla vänskapen med Stephanie. Snart inser Stephan att hans granne är något av en tvillingsjäl med en fantasi som nästan matchar hans egen. Hon uppskattar hans ofantligt coola uppfinningar, som en-sekunds-tidsmaskinen och glasögon för att göra den vanliga världen till 3-D. De börjar arbeta på projekt tillsammans och snart börjar Stephanie att charmas av sin blyge granne. När så allt plötsligt slår in och Stephane blir både framgångsrik på jobbet och får sina drömmars kvinna så börjar hans osäkerhet och livliga fantasi att sakta bryta ner honom. Han slits mellan sin fantasivärld och verkligheten och vet inte riktigt hur han ska hantera situationerna som uppstår.

Michel Gondry gjorde sig ett namn genom att göra grymma musikvideos med artister som Rolling Stones, Beck, Chemical Bros och framför allt Björk. Som långfilmsregissör slog han igenom med den storartade Eternal Sunshine of the Spotless Mind för två år sedan. Nu är han alltså tillbaka med en ny film, den här gången utan manus från guden Charlie Kaufmann. Filmen är rejält surrealistisk då man många gånger inte riktigt vet om Stephane drömmer eller inte. Mycket av filmen, och då framför allt alla drömsekvenser är till stor del animerade. Sådant kan sabba den mest välplanerade film, men som tur är har Gondry en bra fingertoppskänsla och animationerna passar mycket väl in i hela konceptet. Dialogen blir i bland lite irriterande då franska, spanska och engelska blandas genom hela filmen, men man kommer undan med det eftersom dialogen är mycket välskriven. Gael Garcia Bernal fungerar bra i huvudrollen. Han klarar av att kasta sig handlöst mellan seriösa scener och vansinniga drömsekvenser. Hade inte det fungerat hade hela filmen fallit platt. Charlotte Gainsbourge, som spelar Stephanie, gör mycket av en roll där hon egentligen mest ska spela straightman till Stephanes glada vansinne. Alain Chabat är också värd att nämnas för hans underbart roliga roll som Stephanes sexfixerade arbetskamrat. Filmen glider obehindrat mellan ren komedi, romcom och drama utan att det känns spilttrat. Gondry visar här igen att han är en mycket spännande regissör.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 8, 2006