Eden Lake - Biorecension

EDEN LAKE

Regi: James Watkins

Manus: James Watkins

Skådespelare: Kelly Reilly, Michael Fassbender, Jack O’Connell

Land: Storbritannien

Betyg: ****

Trailer

Den trevliga Londonparet Jenny och Steve ger sig ut på vad som är tänkt som en romantisk helgresa. Steve vill ta med sig sin flickvän och visa den idylliska sjön Eden Lake innan området byggs om till gated community. För att toppa av helgen så planerar han även att fria till Jenny. De har knappt hunnit lägga sig på stranden när de får sällskap av ett högljutt gäng ungdomar. Steve vägrar att låta den trevliga helgen bli förstörd och går över och ber ungdomarna att sänka sin musik… Ett tilltag som inte tas emot allt för väl av gänget med chavs. Detta är inledningen på en serie allt grövre trakasserier från ungdomsgänget och snart finner sig Jenny och Steve jagade genom skogen av hämndlystna tonåringar.

Eden Lake lanseras som en skräckfilm, men jag tycker att den är mer åt suspense-hållet än ren skräck. Det som gör att filmens berättande verkligen fungerar är att alla karaktärernas handlingar känns fullkomligt trovärdiga. Inga halvnakna våp som konstant gör dumma saker för att försätta sig i idiotisk fara, utan istället gör filmens karaktärer logiska val. Något som är på tok för ovanligt i skräckfilmer. Manuset är välskrivet och det ges inte många tillfällen att hämta andan när tempot, efter den inledande akten, skruvas upp till tio.

Skådespelarinsatserna är solida, framförallt hos Michael Fassbender och Kelly Reilly, som spelar Steve och Jenny, men även hos Jack O´Connell, som spelar Brett, ledaren för tonårsgänget. O´Connell lyckas, trots sin låga ålder, att vara genuint ondskefull på ett helt trovärdigt sätt. De flesta av birollsskådisarna i gänget gör mycket bra ifrån sig. De som spelar deras föräldrar gör underbara porträtt av brittisk småstads-white trash.

Debuterande regissören James Watkins har gjort en mycket lyckad skräckfilm, där spänning är viktigare än blod och gore. Även om det finns en hel del av detta också. Dessutom vill jag ge en eloge för att man inte fegar ut med filmens slut. Det är sant obehagligt och gör att filmen verkligen håller hela vägen till målsnöret. En klar 4:a.

Wendy & Lucy - biorecension

WENDY & LUCY

Regi: Kelly Reichardt
Manus: Kelly Riechardt, Jonathan Raymond
Skådespelare: Michelle Williams, Wally Dalton, Will Patton
Land: USA
Betyg: ***
Trailer

Wendy har lämnat sitt hem i Indiana för att ta sig till Alaska, där hon har hört att det ska finnas jobb. I sin skrotiga bil, med sin älskade hund Lucy, har hon tagit sig så långt som till Oregon. I en liten stad utanför Portland tar Wendys resa tvärstopp då bilen en morgon vägrar att starta. Som grädde på moset försvinner också Lucy och Wendy skrala kassa tunnas ut allt mer under hennes försök att hitta sin hund och få sin bil reparerad.

Wendy & Lucy är i grund och botten en typisk amerikansk lågbudget-indie. Regissören Kelly Reichardt håller ner filmen och använder sig av både minimalistiskt bildspråk och minimalistiskt skådespeleri. Det passar mycket väl till det lågmälda berättandet. Historien berättas mer genom bilder än genom dialog. Tyvärr är själva historien lite platt och det inga som helst överraskningar i den. Redan efter en kvart vet jag hur den ska sluta. Nu är det egentligen inte något större problem. Detta eftersom Reichardt verkligen har någonting att säga med filmen och lyckas på ett föredömligt sätt att få fram det. Små detaljer i vissa scener lyfter filmen ett litet snäpp. Will Pattons telefonsamtal, en riktigt fin dolly-tagning i en hundgård och en riktigt misslyckad god gärning är några av de delar som gör att Wendy & Lucy kommer ett litet snäpp högre än de flesta filmer i samma stil och genre.

Filmen bärs helt och hållet upp av Michelle Williams. Hon är med i varje filmruta och drar ett ofantligt lass. Reichardt ska vara lycklig att hon fick Williams att spela rollen som Wendy, för utan hennes skådespelarinsats så hade filmen förmodligen inte fungerat. Hon spelar mer på känslor och uttryck och lyckas trots en mycket sparsam dialog att få fram precis vem Wendy är, vad hon lämnat bakom sig och vad hon hoppas finna. Övriga skådespelare finns bara med i periferin, då filmen centreras totalt runt Williams. Dock är Will Oldham minnesvärd som en av de smutsigaste människorna på film i år.

Wendy & Lucy lågmälda och minimalistiska stil är behaglig men något ospännande i längden. Tur då att filmen klockar in på endast 80 minuter. Detta är åtminstone det slutgiltiga beviset på att det är just en indie-rulle. Ingen studio gör ju filmer under 100-minuterssträcket längre…. Här räcker tiden till för att inleda, berätta och avsluta historien utan att det på något sätt känns stressat. En stark 3:a

Hancock - biorecension

HANCOCK

Regi: Peter Berg

Manus: Vincent Ngo, Vince Gilligan

Skådespelare: Will Smith, Jason Bateman, Charlize Theron

Releasedatum: 18 juli

Betyg: ***

Trailer

John Hancock är en superhjälte. Han har superstyrka och kan flyga och allt sånt som gör en typisk amerikansk superhjälte. Vad som inte är helt typiskt är att Hancock dessutom är rejält på dekis och ordentligt alkoholiserad. Han sover ruset av sig på parkbänkar och klär sig som en lodis. Visst stoppar han brott och fångar kriminella, men han är otrevlig, cynisk och bryr sig inte om hur mycket materiella skador han åstadkommer när han utför sina hjältedåd. Invånarna i Los Angeles är ordentligt trötta på Hancock och den förödelse han orsakar. Själv bryr han sig inte och fortsätter att kröka och ha sönder vägar och hus. En dag råkar Hancock rädda livet på den idealistiske PR-mannen Ray. Ray ser den trasiga människan bakom den nerdekade superhjälten och bestämmer sig för att hjälpa Hancock. Han bjuder hem honom till sin familj, där det snabbt står klart att Rays fru avskyr Hancock. Ray lägger upp en PR-plan för hur Hancock ska kunna vinna tillbaka Los Angeles-bornas förtroende och bli den riktige superhjälte som han skulle kunna vara.

Hancock är årets 4th of July-blockbuster. Som brukligt är har den kostat massor med pengar, har ett par storstjärnor och flertalet rejält tilltagna actionsekvenser. Dock är det inte en vanlig superhjälterulle. Filmens historia fokuserar betydligt mer på karaktärerna än på action. Dessutom skäms den inte för att vara en action-komedi. Trevligt nog skippar man helt historien om hur Hancock fick sina krafter eller hur han dekade ner sig. Han är helt enkelt bara så när filmen börjar och filmen utgår ifrån att publiken är smarta nog att bara hänga på. Filmens första tredjedel är egentligen en typisk hjältehistoria, men sedan vrider den av åt ett annat håll. Känslor och interaktion mellan huvudpersonerna blir viktigare än att sopa på bovar. Och det är ett lyckat drag. Tyvärr tappar filmen massor på det soppiga och smetiga slutet.

Will Smith passar utmärkt som Hancock. Action-komedi är hans absolut starkaste sida och han gör inte många fel här. Möjligtvis spelar han över lite i en handfull scener. Jason Bateman spelar Ray, och det är en roll som är som klippt och skuren för honom. Han spelar i stort sett enbart roller som den här och han gör inga fel alls. Charlize Theron spelar Rays fru Mary och egentligen så ligger rollen en bra bit under vad hon är kapabel till. Hon behöver inte ens försöka för att göra en okej insats. Och hon har aldrig varit så snygg på film som i filmens sista 40 minuter. I stort sett alla övriga karaktärer är med som comic relief och dom spelar över precis så som dom förväntas.

Hancock är en högst kompetent tuggummirulle. Varken mer eller mindre. Den är underhållande och även om de dramatiska scenerna inte blir speciellt dramatiska så stör det inte filmens flyt. Den är dock nästan chockerande kort. Jag kan inte minnas när jag senast såg en storfilm som den här som klockade in på precis under en och en halv timme. Filmen kommer med största sannolikhet att försvinna bakom nästa superhjältefilm, The Dark Knight, som har premiär veckan efteråt, men är biljetterna slut för att se Batman så är Hancock ett ok val.

Jumper - DVD-recension

JUMPER

Regi: Doug Liman

Manus: David S. Goyer, Jim Uhls, Steven Gould

Skådespelare: Hayden Christensen, Rachel Bilson, Jamie Bell, Samuel L. Jackson

Land: USA

Releasedatum: 16 juli

Betyg: **

Trailer

David Rice är en utstött 15-åring som inte har några vänner och ett hemsk liv tillsammans med sin alkoholiserade far. Hans enda ljuspunkt är skolkamraten Millie, som han är förtjust i. En dag försöker David ge en present till Millie, men en av skolans otrevliga typer för tag i gåvan och kastar ut den på den tunna isen på floden bredvid skolan. David går ut på isen för att hämta den och faller i vattnet. Den starka strömmen drar in honom under isen. I stället för att drunkna teleporterar sig David till det lokala biblioteket. Lätt chockad över att upptäcka att han kan teleportera sig dit han vill ser David chansen till ett nytt liv. Han låter folk tro att han drunknat och tar sig till New York, där han börja öva upp sin förmåga att teleportera sig. Efter att ha tagit sig in i ett bankvalv är han ekonomiskt oberoende och han början leva ett bekvämt liv. Åtta år senare lever David fortfarande lyxliv och ”hoppar” runt jorden och gör lite vad han vill. Plötsligt en dag dyker en man upp i Davids lägenhet och förklarar att han känner till Davids förmåga, och sedan attackerar David. David tar sig tillbaka till staden han rymde ifrån och letar upp sin high school-kärlek Millie. De blir flörtjusta i varandra och hon följer med på en resa till Rom. Det tar inte lång tid innan Millie märker att det är något skumt med David. I Rom träffar David på Griffin och får reda på att han inte är ensam om att vara en Jumper och att han hamnat mitt i ett krig mellan Jumpers och Paladins, en grupp religiösa fanatiker som anser att alla med Davids förmåga måste dödas.

Jumper har ett grundläggande jätteproblem och det är Hayden Christensen, som spelar huvudrollen. Han är så stel och träig att han får Keanu Reeves att framstå som Robin Williams. Christensen har två ansiktsuttryck i hela filmen. Ett när han är arg och ett i alla andra scener. Han gör det ofantligt svårt att känna någonting för filmens huvudperson. Tyvärr lider Rachel Bilson, som spelar Millie, av samma problem. Det är trist att de skådespelare som gör rollerna som huvudpersonerna i high school spelar ut betydligt mer under den korta tid de är med. Samuel L. Jackson spelar den elaka Paladinen Roland och det är en roll som han kan göra i sömnen. De enda gångerna det blir fart i filmen är när Jamie Bell dyker upp som Griffin. Bell verkar i alla fall ha kul och gör vad han kan för att lysa upp de scener där han är med.

Filmens berättande verkar helt och hållet hänga på att det ska göras en uppföljare. Flera sidohistorier lämnas bara därhän och man får en klar känsla av att dessa bara är en set-up för uppföljaren. Det gör att manuset känns väldigt ofärdigt. En Jumper 2 är planerad för 2011, men eftersom den första filmen inte direkt blev en succé är det knappast säkert att det blir någonting av med den. Sällan säger man detta, men filmen hade tjänat på att vara längre. Med endast 88 minuter blir historien och karaktärerna väldigt skissartade. De logiska hålen är dessutom jättelika. En Jumper kan bara teleportera sig till ställen han har sett med sina egna ögon. Hur och när David skulle ha varit i Tjetjenien förklaras aldrig. Dessutom måste den hoppande karaktärerna vara riktiga globetrotters eftersom de kan hoppa över hela världen. Man ställer sig också frågan hur ett gömställe i en grotta mitt ute i öknen kan ha en sådan bra tillgång på elektricitet.

Upplägget för hela filmen är riktigt bra. Det är synd att ett småtaffligt manus och dåliga skådespelare sabbar så pass mycket. Regissören Doug Liman, som har gjort höjdarfilmer som Go, The Bourne Identity och mästerverket Swingers, är en högst kompetent actionregissör, och actionscenerna är på sina ställen riktigt bra. Men när manuset är så fullt av hål och skådespelarna är så ofantligt platta, är det svårt att göra någonting riktigt minnesvärt av Jumper.

National Treasure 2 - Book of Secrets - DVD-recension

NATIONAL TREASURE 2 – BOOK OF SECRETS

Regi: Jon Turteltaub

Manus: Marianne Wibberly, Cormac Wibberly

Skådespelare: Nicolas Cage, Justin Bartha, Jon Voight, Ed Harris, Helen Mirren

Land: USA

Betyg: **

Trailer

Den kände skattletaren Ben Gates får reda på att det dykt upp bevis som visar att hans gammel-gammel-farfar var inblandad i mordet på Abraham Lincoln. Detta upprör honom mycket och han ger sig ut för att bevisa att sin förfader var oskyldig. De ledtrådar han hittar i sitt sökande visar sig även leda till den legendariska City of Gold. Till sin hjälp har Ben sin lojale sidekick Riley Poole, sin ex-flickvän Abigail och sin pappa och mamma. Men sökandet är inte utan hinder. Den skumme Mitch Wilkinson är också han ute efter att hitta Guldstaden och Wilkinson skyr inga medel för att komma dit först.

National Treasure-filmerna är en sorts kombination av Indiana Jones, Da Vinci-koden och Tomb Raider. Tyvärr är filmerna sämre än alla sina inspirationskällor. Historien i Book of Secrets är på sina bästa ställen fånig, men för det mesta bara irriterande. Svårigheter och problem existerar inte. ”– Vi måste bryta oss in i Buckingham Palace!”. Vips, så är det klart. ”– Vi måste ta oss in i Vita Huset!”. Fixat. ”– Vi måste kidnappa USAs president!”. Sagt och gjort. Dialogen är dessutom nästan plågsamt dålig på sina ställen. Speltiden på 2 timmar och 10 minuter hade kunnat klippas ner med minst 45 minuter. Om inte annat för att bespara åskådarna åtminstone en del av det som är rent trams.

Vad hände egentligen med Nicolas Cage? Han var en av de mest lovande skådespelarna i Hollywood för lite mer än 10 år sedan, och sedan…BAM. Crapskådis. Sedan Face/Off 1997 har han varit sevärd i en enda film (Adaptation) av de drygt 20 han medverkat i. I Book of Secrets är han lika under isen som han brukar vara. Hur man fått Ed Harris, Jon Voight och Helen Mirren att medverka är svårt att förstå. Harris försöker inte ens och Mirren och Voight spelar över så att det står härliga till. Att få Harvey Keitel att medverka är i och för sig inte så svårt. Om man ställer en kamera på ett stativ på en gata i Hollywood så dyker Keitel garanterat upp framför den. Ingen medverkar i fler filmer än Harvey (utom möjligen Samuel L. Jackson…). Frågan är väl bara varför man har en skådis hav Harvey Keitels kaliber i filmen och låter honom synas i knappt 4 minuter. Ingen av skådespelarna klarar i vilket fall att bära den här filmen.

Något som slår en när man ser filmen är att den känns som en direkt kopia på sin föregångare. Den avslutande actionscenen är i det närmaste exakt likadan som i första filmen. Dessutom innehåller Book of Secrets vad som kan vara den tråkigaste biljakten i amerikansk filmhistoria. Av någon anledning har båda National Treasure-filmerna dragit in ordentligt med pengar. Det gör att vi med största sannolikhet kan se fram emot minst en till skitfilm i serien.

Live and Become - DVD-recension

LIVE AND BECOME

Regi: Radu Mihaileanu

Manus: Radu Mihaileanu, Alain-Michel Blanc

Skådespelare: Moshe Abebe, Roni Hadar, Roschdy Zem, Yitzhak Edgar

Land: Israel/Frankrike

Releasedatum: 4 juni

Betyg: ****

Under mitten av 1980-talet så skulle Israel hjälpa 8000 etiopiska judar att emigrera till Jerusalem. Eftersom den etiopiska regeringen vägrade att låta landets judiska folkgrupp lämna Etiopien, så flydde de till fots och hamnade i flyktingläger i Sudan. Där skulle de sedan hämtas upp av israeliska agenter. Den långa vandringen var svår och det var bara runt 4000 som kom fram till Sudan. Israelerna kallade det hela "Operation Moses".

I det sudanska lägret dör en ung judisk pojke och han mor är helt förstörd. Nästa natt kommer israelerna för att hämta upp lägrets etiopiska judar. Då tar en annan mor, också hon från Etiopien, men som tillhör den kristna delen av lägrets invånare, och lämnar över sin son till den judiska modern. Hon säger att det är hennes barn och tar med den unge pojken i stället för sin döde son. När de kommer fram till "det förlovade landet" så dör även den judiska mamman och den lille pojken, som nu fått namnet Schlomo, hamnar hos en familj med fransktalande judar.

Filmen följer Schlomos uppväxt från 9 års ålder tills han är vuxen och det svåra livet som svart jude. Dessutom plågas han svårt av dels minnena av sin mamma som blev kvar i flyktinglägret och del av det faktum att han bara låtsas vara jude och de svårigheter han har att lära sig att passa in i den nya kultur som han befinner sig i.

Historien känns riktig och ärlig och filmen visar hur svårt det är för invandrande judar att accepteras och då speciellt svarta afrikaner. Live and Become är ett riktigt starkt drama som aldrig jobbar för att mjölka tårar av publiken utan i stället litar på att historien är så pass bra att det blir dramatiskt ändå.

Skådespelarna är genomgående mycket bra, speciellt Moshe Abebe, som spelar den tonårige Schlomo, Roni Hadar, som spelar hans flickvän, och Yitzhak Edgar som spelar en gammal etiopisk rabbi.

Filmen är mycket vackert filmad och är väldigt välklippt. Det välberättade dramat i Live and Become berör utanförskap på ett sätt som man sällan ser och jag rekommenderar den starkt.

Indiana Jones & The Kingdom Of The Crystal Skull - biorecension

INDIANA JONES & THE KINGDOM OF THE CRYSTAL SKULL

Regi: Steven Spielberg

Manus: David Koepp

Skådespelare: Harrison Ford, Shia LaBouf, Cate Blanchett, Ray Winstone, Karen Allen, John Hurt

Land: USA

Premiärdatum: 22 maj

Betyg: ****

Trailer

HD-Trailer

Sällan har jag varit så nervös inför en film. Tänk om dom skulle sabba den perfekta trilogin? Indiana Jones-filmerna betyder otroligt mycket för mig. Raiders är en av de första filmer som jag verkligen minns när jag såg på bio. Min bäste vän hade en cool far som tog med oss småungar på balla filmer. Nu jag bet bokstavligen på naglarna när ljuset släcktes. Så drog filmen igång och…..jag sveptes med på nästan samma sätt som för 26 år sedan.

1930-talet har blivit 1950-tal och nazister har bytts mot kommunister. Indiana Jones har spenderat världskriget inom underrättelsetjänsten och i en härlig fartfylld inledningsscen blir han förrådd av sin gamle MI5-vän Mac, som börjat arbeta för kommunisterna. Macs förräderi gör att McCarthy-erans kommunistnojjiga amerikanska underrättelsetjänst stämplar Indy som misstänkt kommunist och ser till att han förlorar sitt jobb som lärare på universitetet. När han desillusionerad sätter sig på ett tåg, för att resa till Europa för att försöka hitta ett nytt lärarjobb, dyker Mutt upp, en ung tuffing upp på motorcykel. Mutt berättar att Indys gamle vän Professor Oxley har tillfångatagits i Sydamerika, tillsammans med Mutts mamma, under sitt sökande efter den legendariska kristallskallen. Mutts mor lyckades få iväg ett brev till sin som där hon uppmanat honom att söka upp Indy, då han är den ende som kan hjälpa dom. Indiana och Mutt beger sig resolut av mot den sydamerikanska vildmarken för att rädda fångarna och förhoppningsvis hitta kristallskallen.

Det är tydligt att Steven Spielberg och Geroge Lucas har slitit för att få Crystal Skull att se ut som de tidigare filmerna i serien. Det har gått 19 år sedan Last Crusade dök upp på bio och filmhantverket har förändrats en hel del. De försöker att dölja CGI-effekterna så gott det går och även om de lyckas till stor del finns där scener som helt klart är fixade i en dator. Nu menar jag inte att det är något fel på dessa scener, snarare tvärt om, men Spielberg unnar sig lägga in några scener som knappast kan göras utan datorhjälp. Filmen som helhet följer bildmässigt de tre tidigare filmerna och känns som en helt naturlig fortsättning.

Den övergripande historien kommer att reta upp en hel del människor, som inte kommer att tycka att den passar med storyn i de tidigare filmerna. Jag säger att dessa personer har FEL. Det är tvärt om. Filmens historia passar perfekt in med de tidigare, det är bara lite svårare att se det, då många kommer att hänga upp sig på ramberättelsen. Filmen är förflyttad till 50-talet. Historien passar 100-procentigt perfekt. Det finns inga direkta lugna dialogdelar. Det dialog som krävs för att föra berättandet framåt sker allt som oftast mitt under en jakt när någon ligger på en motorhuv på en bil som kör i högsta fart. Den typiska Indiana Jones-humorn finns där konstant och det finns otaliga tillfällen att skratta. David Koepp har skrivit ett manus av klassiskt Indiana Jones-snitt, trots att en hel del måste förändras när karaktärerna flyttats runt 25 år framåt i tiden sedan den förra filmen.

Harrison Ford ÄR Indiana Jones. Period. Ford har knappt gjort någonting sevärt sedan den förra Indy-filmen, men han kliver in i karaktären och det är som han aldrig varit borta. Jag var orolig för hur Shia LeBouf skulle klara av att passa in i filmen, men han gör ett utmärkt jobb. Men det märks till och från att han befinner sig en bra bit över den division där han hör hemma, när Ford, John Hurt, Cate Blanchett och Ray Winstone står bredvid honom. Winstone är riktigt skön som den lurige Mac. Rollen passar som en handske för hans skådespelarstil. Cate Blanchett är bra som ondskefull kommunist, även om hennes roll till stor del går ut på att stå med stenansikte och bryta på ryska. John Hurt är svår att beskriva. Till och från frågar man sig varför han egentligen tog rollen. Kanske var det befriande för en stor karaktärsskådespelare att få spela sinnessjuk i två timmar. Det är kul att se Karen Allen igen. Hon plockar upp precis där Raiders avslutade och gör det med stil.

Jag känner mig rätt säker på att Indiana Jones & The Kingdom of the Crystal Skull är årets matinéfilm. Så här kul ska det vara att se en äventyrsfilm. Det finns inga som helst döda punkter eller ens scener med halvlågt tempo. Det är hög fart från början till slut. När eftertexterna rullade hade jag väl kanske inte exakt samma känsla som när jag sett den första filmen. Men det var definitivt inte långt därifrån. Jag blev lycklig av att se den här filmen.

Hitman - biorecension

HITMAN

Regi: Xavier Gens

Manus: Skip Woods

Skådespelare: Timothy Oliphant, Dougray Scott, Robert Knepper, Olga Kurylenko

Land: USA

Premiärdatum: Februari/Mars

Betyg: **

Trailer

Världen främste hitman heter Agent 47. Han är uppvuxen hos en hemlig organisation som utbildar lönnmördare från födseln, och han har genom åratal av träning blivit den bästa. 47 är ständigt jagad av Mike Whittier, polis på Interpol. Whittier har varit efter honom i över tre år och räknar med att 47 under den tiden begått runt 100 lönnmord. Nu befinner sig Agent 47 i Ryssland för att göra sin största hit hittills. Han ska ta den ryske presidenten av daga. Efter att ha dödat presidenten upptäcker Agent 47 att han inte bara har den ryska säkerhetstjänsten och Interpol efter sig. Hans egen organisation försöker också att döda honom. När han sedan får se att den man han dödat fortfarande lever så vet han att den är någonting riktigt skumt i görningen. 47 slår sig samman med presidentens flickvän Nika, som någon också är ute efter att döda, och beger sig ut för att säkra sin och Nikas överlevnad och för att hämnas på de som lagt ett kontrakt på honom.

Hitman bygger på ett datorspel med samma namn. Jag minns att jag verkligen gillade spelet när jag körde det för ett gäng år sedan, men det här var verkligen inget vidare. Datorspel som blir film är många, men de som blir LYCKADE filmer är egentligen lika med noll. Jag gillar av någon outgrundlig anledning den första Tomb Raider-filmen, men ingen kan få mig att påstå att det är en speciellt bra film. Utöver den kan jag inte komma på en enda lyckad film som bygger på ett datorspel. Hitman är visserligen inte på nivå med Uwe Bolls extremt usla spel-rullar, men den är banne mig inte speciellt bra. Filmens manus är på sina ställen nästan skrattretande. Det logiska luckorna är många och på sina ställen finns det med riktigt långa sekvenser som är minst sagt helt meningslösa ur berättarteknisk synpunkt. Min favorit bland de logiska hålen finner man i den voice-over som inleder filmen. Där berättar en röst om den organisation som utbildat Agent 47. Det är en så hemlig organisation att ingen ens vet att den existerar. Min fråga måste då bli…. Om ingen vet att den existerar, hur får de då kunder som vill ha mord utförda?

Agent 47 spelas av Timothy Oliphant, en skådespelare som jag vanligtvis gillar. Här gör han väl egentligen vad han kan, med den katastrof till manus som han måste jobba med. Det här är hans första riktiga huvudroll och man tycker att han kanske borde ha valt med lite mer omsorg. Den ryska säkerhetstjänsten representeras av Robert Knepper, som egentligen bara gör en byråkratisk version av sin roll som Prison Breaks T-Bag. Dougray Scott, som spelar Interpolpolisen, ser verkligen ut att lida. Inte bara för att han hela tiden misslyckas med att gripa 47, utan också för att hans dialog är så erbarmligt usel. Olga Kurylenko, i rollen som Nika, är under all kritik. Vem som helst som sett tillräckligt ok ut hade kunnat vara med i stället för henne.

Hitman följer i samma spår som alla andra filmer som bygger på datorspel. Det är lite synd, eftersom det här faktiskt finns en vass bakgrundshistoria, som filmen väljer att helt utelämna. Udda nog får man betydligt mycket mer bakgrundsinfo till Agent 47 om man ser filmens trailers än om man bara ser filmen. Det enda som hjälper upp filmen en liten smula är att ett par av actionscenerna är relativt välfilmade. Men tyvärr urartar de flesta efter en stund till någonting smålarvigt. Det här borde kunna göras bättre. Betydligt mycket bättre.

© Tommy Ekholm

Gone Baby Gone - biorecension

GONE BABY GONE

Regi: Ben Affleck

Manus: Ben Affleck & Aaron Stockard

Skådespelare: Casey Affleck, Ed Harris, Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Amy Ryan

Land: USA

Premiärdatum: 25 januari

Betyg: ****

Trailer

Paret Patrick Kenzie och Angie Gennaro är privatdetektiver i Boston södra delar och specialiserar sig på att hitta försvunna människor. Vanligtvis rör det sig om folk som ”försvunnit” för att slippa betala sina skulder. En morgon dyker Lionel och Beatrice McCready upp och ber om hjälp med att hitta Lionels systerdotter Amanda. Fallet skiljer sig från Vad Patrick och Angie vanligtvis jobbar med, då Amanda är ett litet barn som har kidnappats. Fallet är det som dominerar nyhetsflödet i Boston och polisen har alla tillgängliga män arbetandes med att hitta den kidnappade lilla flickan. Amandas mamma har drogproblem och verkar inte så totalt sönderriven av försvinnandet som hon kanske borde. Lionel och Beatrice vill ha hjälp från någon utanför polisen eftersom de är övertygade om att folk i det nedgångna området sitter inne med information, men att de aldrig skulle prata med polisen. Polisen är måttligt roade av att Patrick och Angie jobbar på fallet, men de tinar snart upp när Patrick snabbt hittar en viktig ledtråd. De två poliser som leder undersökningen, Bressant och Poole, låter Patrick och Angie följa med när de följer upp de ledtrådar som de båda detektiverna grävt fram. Fallet visar sig vara någonting lite mer än en bara en kidnappning och Patrick och Angie sugs in i en allt mer komplicerad utredning som oundvikligen leder rakt in i en tragedi.

Gone Baby Gone är Ben Afflecks regidebut, men det är mycket svårt att gissa sig till. Hans regi är mycket mogen och visar att han förmodligen har en större framtid bakom kameran än framför. Manuset, som Affleck skrivit tillsammans med Aaron Stockard, är mycket välskrivet och de vändningar som finns i det är väl underbyggda. Filmens tre akter låter karaktärerna växa och när de ställs inför svåra val förstår man verkligen varför de gör som de gör. Manuset bygger på en roman av Dennis Lehane, och Affleck och Stockard har verkligen utvecklat romanen till ett mycket väl fungerande filmberättande. Att Affleck kan skriva manus är inte överraskande, han fick trots allt en Oscar för Good Will Hunting för tio år sedan. Men för att vara en regidebut är detta mycket imponerande.

Lillebror Casey Affleck spelar huvudrollen, som Patrick Kenzie, och han tar här ytterligare ett steg mot storstjärnestatus. Eftersom Affleck är från Boston så sitter den genomsköna Southie-dialekten perfekt, men det beror väl mest på att Casey Affleck pratar så här även i verkligheten. Efter att nu ha gjort två storartade insatser i sina senaste filmer, den här och The Assassination of Jesse James, så börjar Casey Affleck äntligen få den uppmärksamhet han förtjänar. Om han inte fått en Oscar-nominering för The Assassination of… hade han nog fått en för Gone Baby Gone. Ed Harris är även han mycket bra som polisen Bressant. Han lyckas göra en karaktär som man aldrig riktigt vet var man har. Är han en bra polis eller är han korrupt? Harris håller oss gissande genom hela filmen och vilken man än tror, så är Bressant hela tiden en sympatisk person. Amy Ryan spelar den kidnappade flickans bittra och drogberoende mamma och gör ett väldigt starkt porträtt på den begränsade tid hon till förfogande. Hon är så pass bra att hon nominerats för en Oscar för rollen. Morgan Freeman är precis som valigt lysande, och fullkomligt spelar bort alla andra i den få scener där han medverkar. Den för mig helt okände Titus Williver gör också en mycket stark insats i rollen som Lionel, den kidnappade flickans morbror.

Filmbolaget och Ben Affleck beslöt att skjuta upp europapremiären av Gone Baby Gone på grund av Madeleine McCain-fallet. Till viss del är det förståeligt, men det känns ändå som om filmens historia och verkligheten inte ligger så där väldigt nära varandra. Nu när den äntligen har biopremiär i Europa rekommenderar jag den starkt. En tung thriller där alla delar, manus, regi och skådespeleri håller mycket hög klass bör man inte missa. Ben Affleck visar här att han kommer att bli en kraft att räkna med bakom kameran. Gör han en till film i den här klassen kommer han snart att räknas in bland Hollywoods regissörers A-lista.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD

Förhoppningar om 2008

I början av året ser det alltid ut som det kommer att bli ett fantastiskt filmår. Men oftast blir det bara någonstans mellan halvdant och mediokert. 2008 ser just nu ut att vara fyllt av jättespännande filmer. När jag sedan summerar året i december kommer jag med största sannolikhet att vara besviken, men nu är allt fine and dandy. Här är några av de filmer som jag verkligen tror och hoppas på under det kommande året.

HELLBOY II: The Golden Army

Jag är mycket förtjust i både seriealbumen och i den första filmen. Guillermo del Toro har skrivit och regisserat och skådespelarna från den första filmen är med även här. Efter att ha gjort en av 2007 års bästa filmer är del Toro tillbaka med ett riktigt serieäventyr.

Chans för besvikelse: 9 %

RAMBO

Efter tjugo år är Stallone tillbaka som John Rambo, i seriens fjärde del. Efter den sjukt oväntat lyckade Rocky-filmen känns det som om det här kan bli riktigt roligt. Jag förväntar mig inte stort skådespeleri eller briljant regi. Stallone står själv för regi och huvudroll, men nog kan det bli skön nostalgitripp.

Chans för besvikelse: 92 %

THE DARK KNIGHT

Christopher Nolans uppföljare till den fantastiska Batman Begins känns som en av årets riktigt stora filmer. De trailers som släppts spär bara på den tankegången. Den sorgligt nyligen avlidne Heath Ledger ser ut att bli den bästa Jokern hittills i Batman-franchisens historia. Utan tvekan sommarens stora bio-hit.

Chans för besvikelse: 10 %

VALKYRIE

Bryan Singers omtalade film om Claus von Stauffenberg, som planerade att mörda Hitler. En rent fantastisk rollista, med skådespelare som Tom Cruise, Stephen Fry, Kenneth Branagh, Terence Stamp, Tom Wilkinson och Bill Nighy. Med de namnen och en riktigt spännande historia borde det vara omöjligt för en bra regissör som Singer att misslyckas.

Chans för besvikelse: 19 %

LEATHERHEADS

Är vanligtvis lätt allergisk mot romantiska komedier. Men en rom-com av och med George Clooney om amerikanska fotbollsspelare på 1920-talet känns underligt nog lockande. Mest beroende på att jag älskat de två filmer som Clooney regisserat tidigare. Jag hoppas att han kan göra något riktigt intressant med den här halvdöda genren.

Chans för besvikelse: 50 %

BURN AFTER READING

Bröderna Coen med Clooney, Brad Pitt, John Malkovich, Frances McDormand och Tilda Swinton. Efter No Country For Old Men förväntar jag mig blixtrande stordåd av mina favoritbröder. Med den här uppsättningen skådisar ska det vara helt omöjligt för bröderna att missa. Det här kommer att vara sanslöst bra

Chans för besvikelse: 7 %

IRON MAN

Mer superhjältar och dessutom en Marvel-hjälte som aldrig filmats tidigare. John Favreau har i och för sig alltid varit bättre som skådis än som regissör och Robert Downey Jr. känns inte direkt som det självklara valet för rollen som Tony Stark. Men de trailers som jag sett ser lovande ut och Iron Man är en hjälte som borde fungera på film. Fast Samuel L Jackson som Nick Fury är rent skandalöst. Värsta felcastingen EVER!

Chans för besvikelse: 68 %

WHERE THE WILD THINGS ARE

Klassiska småbarnsböcker blir oftast tvärfel på vita duken. Men nu sätter guden Spike Jonez tänderna i en av de mest skruvade barnböckerna någonsin. Det här har alla chanser att bli klassiskt. Chansen att det blir en snäll barnfilm känns väldigt låg. Hur som helst kommer historien om den lilla pojken och de snälla monstren att bli en upplevelse.

Chans för besvikelse: 22 %

INDIANA JONES AND THE KINGDOM OF THE CRYSTAL SKULL

Hela mitt barnasinne SKRIKER av lycka. Måtte denna film bli så bra som jag minns de första filmerna. Årtiondets mest idiotiska tilltag, att blåsa liv i Indy-legenden igen, kan bli en rent spektakulär katastrof. Ett formidabelt misslyckande som får The Phantom Menace att framstå som Gudfadern. I djupet av min själ vill jag att Spielberg ska lyckas med att göra ett fantastiskt äventyr som får mig att bli lika överväldigande uppspelt och adrenalinrusig som jag blev när jag såg den första Indiana Jones-filmen för 26 år sedan. Men det känns inte så troligt.

Chans för besvikelse: 89 %

Det finns givetvis fler filmer som får det att suga i filmtarmen. Till exempel Southland Tales av Donnie Darko-regissören Richard Kelly, Kevin Smiths Zack and Mira Makes a Porno, Miyazakis nya Ponyo On A Cliff kommer förhoppningsvis under året, Night Watch/Day Watch-regissören Bekmambetovs Wanted och en hel massa fler rullar.

I år kommer drömmen slå in och ALLT är grymt bra. Jag bara känner det på mig.

© Tommy Ekholm

No Country for Old Men - biorecension

NO COUNTRY FOR OLD MEN

Regi & Manus: Ethan Coen, Joel Coen

Skådespelare: Josh Brolin, Tommy Lee Jones, Javier Bardem

Land: USA

Premiärdatum: 15 februari 2008

Betyg: *****

Trailer

Under en jakttur ute i ödemarken på gränsen mellan Texas och Mexico råkar Llewelyn Moss springa på en massa döda kroppar. Det är inte svårt att räkna ut vad som har hänt. Kvar på platsen finns, förutom de döda, en jätteladdning heroin och en väska innehållande två miljoner dollar. Moss tar med sig väskan med pengar och lämnar skådeplatsen för den synnerligen misslyckade knarkaffären. Han återvänder senare på natten, då han fått skuldkänslor över att ha lämnat en svårt skadad man. När han står ute i mörkret dyker plötsligt de döda männens kumpaner upp och Moss tvingas lämna kvar sin bil. Han är nu medveten om att bilens registreringsnummer leder direkt till honom och att han utan tvekan kommer att bli jagad. Vad han inte vet är att han är jagad av världens i särklass värsta psykopat. En man helt utan känslor som inte drar sig för att döda någon eller något. Moss skickar i väg sin fru, tar väskan med pengar och flyr. Under tiden undersöker den lokala polisen mordplatsen. Utredningen leds av den gamle och rutinerade sheriffen Ed Tom Bell. Han räknar snabbt ut vad som har hänt och försöker få tag i Moss för att skydda honom från den mördarmaskin som är efter honom.

Det känns inte ens som om jag sticker ut hakan när jag slår fast ett faktum…. No Country for Old Men är den bästa film som kommer att kunna ses på svenska biografer under 2008. Ingen blir lyckligare än jag om det visar sig att jag har fel, men det känns inte speciellt troligt. Bröderna Coen har varit inne i lite av en halvsvacka sedan 2000. Inte för att de filmer som de gjort under de senaste sju åren varit dåliga, bara att de inte hållit den briljanta klass som man vet att de kan nå upp till. Nu slår de tillbaka med råge. No Country for Old Men är i mina ögon bröderna Coens bästa film, och det vill inte säga lite. Manuset är grymt välskrivet. Jag har inte läst boken som filmen bygger på, men har fått höra att manuset följer boken i stort sett ord för ord. Dialogen är sparsam men knivskarp. Historien berättas på en sätt som gör att, trots att man kastas mellan tre olika karaktärer, så känns den aldrig splittrad. Den har ett driv och en otrolig stämning som gör att den är spännande från första till sista minut.

Det här är en film som handlar om hårda män. Då gäller det att man har skådespelare som kan porträttera sådana utan att det blir karikatyrer. Och det är inte helt lätt. Tommy Lee Jones är utmärkt som polisen Bell, en man som inte gillar vad samhället runt honom har blivit till. Jones gör karaktären till hård men rättvis man som det skär i hjärtat i, när han måste acceptera att det samhälle han svurit att försvara egentligen inte finns kvar längre. Josh Brolin gör sin karriärs bästa roll, som den flyende Moss. I hans händer blir Moss en smart, rutinerad och givetvis HÅRD kille. En hjälte som man inte kan låta bli att älska efter bara några minuter. Den psykotiske mördaren Chigurh spelas av Javier Bardem och jag kan inte minnas när jag senast såg en så obehaglig karaktär i en film. Bardem är bortom lysande. Hans minimalistiska skådespeleri passar perfekt med den isande dialog som karaktären har. Det här är en man som man drömmer mardrömmar om. Det luktar Oscar för åtminstone någon av dessa tre.

Det finns inga gränser för hur starkt jag vill rekommendera No Country for Old Men. En så här tung thriller dyker upp bara allt för sällan. Detta är bröderna Coens stora mästerverk och jag har svårt att se hur de ska kunna toppa något som det här. Det är lite deprimerande att veta att man redan har sett 2008 års bästa rulle. Men å andra sidan är det kul att kunna sitta ner och se en vad som kommer att bli en klassisk film. Jag kan knappt vänta till februari, när jag får gå och se No Country for Old Men igen!

© Tommy Ekholm

30 måste-filmer

På allmän begäran slänger jag upp en lista med lite allmäna filmtips. Det är helt enkelt ett gäng filmer som alla bör ta sig tid att se. Håll tillgodo herr och fru Friedmann.

Blood In, Blood Out (1993) – Den bästa gäng/fängelsefilmen i mannaminne. Tre hela timmar av stenhårda latinos bakom galler.

Big Fish (2003) – Lysande skröna om en ung mans väg mot kärlek. En av Tim Burtons bästa. En film som gör dig sagolikt lycklig.

Pusher (1996) – Realistiskt danskt drama om en knarklangare på väg utför. En av Skandinaviens mest realistiska gaturullar i modern tid.

Fletch Lives (1989) – Uppföljaren är bättre än originalet. Flest oneliners i historien. Chevy Chase bästa film.

The Warriors (1979) – Legendarisk film om ett ungdomsgäng på flykt genom New York.

Dazed And Confused (1993) – High School-filmens mästerverk. Nollning, gräs och frigörelse. Får en att önska att man gick i en amerikansk småstadsskola på 70-talet.

Clerks (1994) – Hysterisk lågbudgetkomedi. Snuskig, elak och fruktansvärt rolig. En av de filmer som startade 90-talets amerikanska indie-våg.

Dark City (1998) – Visuellt mästerverk som tyvärr försvann bakom den liknande, och lite mer kända filmen, The Matrix. ”The thinking mans The Matrix.”

The Fog Of War (2003) – Dokumentär om amerikanske försvarsministern Robert McNamara. Ett måste för alla med minsta intresse av nutidshistoria.

Fear And Loathing In Las Vegas (1998) – Grymt utflippad resa genom Las Vegas. Droger, journalistik, droger, politik, droger, motorcyklar, droger….och droger.

Three Kings (1999) – Irakkrigs-action med ett politiskt budskap. En av 90-talets mest genomtänkta och bäst skådespelade actionfilmer.

American Pie (1999) – Tramsig high school-humor? Jodå. Skitroligt och charmigt ändå? Javisst!! Snusk- och äckelhumor blir väldigt sällan så här kul.

The Killer (1989) – Anses som världens bästa actionfilm genom tiderna. Hong Kong-rulle regisserad av John Woo innan han blev förstörd av Hollywood.

De Förlorade Barnens Stad (1995) – Galen vetenskapsman kidnappar barn för att stjäla deras drömmar. Är ännu mer skruvad än den låter. Den bästa och vackraste europeiska filmen i modern tid!!

Good Will Hunting (1997) – Grym historia om vänskap mellan män. En film som får vuxna karlar att bli så rörda att de gråter floder.

Ichi The Killer (2001) – Världens sjukaste Yakuza-rulle. Total galenskap. Igensydda munnar, en miljon avlossade skott och hinkvis med blod. Och en djupt filosofisk historia.

Fast Times At Ridgemont High (1982) – Den moderna high school-filmens moder. 99 % av de andra är bleka kopior. Sean Penns stora genombrott som gräsrökande surfare.

Shadow Of The Vampire (2000) – Fiktiv historia om inspelningen av den legendariska filmen Nosferatu. Fantastiska skådespelare gör filmen till någonting riktigt speciellt.

Beyond The Mat (1999) – Gripande dokumentär om amerikanska wrestling. Väldigt starka människoporträtt som tilltalar även de som avskyr wrestling.

Almost Famous (2000) – Fantastisk självbiografisk historia om en tonårig rockjounalist ute på turné med ett band. Försök att få tag på Directors Cut-versionen (heter ”Bootleg-version”).

Pi (1998) – Svartvitt lågbudgetmästerverk om ett matematiskt geni som räknar ut guds sanna namn genom att använda sin hemmagjorda superdator.

Måndag Hela Veckan (1993) – Den moderna filmens roligaste komedi. Groundhog Day i orginal. Bill Murray upplever samma dag om och om igen. Tycker du inte att den här filmen är rolig är du förmodligen död.

Henry V (1989) – Kenneth Brannaghs regidebut. Filmatisering av Shakespears pjäs. Brannagh har aldrig varit bättre på film och flera av hans monologer är av yppersta världsklass.

The Rules Of Attraction (2002) – Collegefilm efter Brett Easton Ellis roman. Förde college-filmen in i 2000-talet. Knark, sex, självmord och massor av svart humor.

Ghost In The Shell (1995) – Animerad japansk cyberthriller. Tillsammans med Akira, den absolut bästa actionbaserade anime-filmen. Ställer tunga filosofiska frågor om vad eller vem som egentligen är levande.

Snacka Går Ju (1989) – Say Anything orginaltiteln. Obotlig optimist försöker få sin drömtjej. En av John Cusacks bästa roller. Bandspelarscenen är en modern klassiker.

Ljuva Morgondag (1997) – Stenhårt drama om trasiga människor som sörjer sina döda barn och en advokat som försöker profitera på dem. En av 90-talets bästa filmer!.

Sky Captain And The World Of Tomorrow (2004) – Hysteriskt matinéäventyr som inte ser ut som någon annan film man sett. Inspirerad av rysk 20-talsfilm och gammal science fiction.

Spirited Away (2001) – Animerad japansk jättesuccé om liten flicka som börjar jobba på ett badhus för gudar. Härlig blandning av humor, drama och saga.

This Is Spinal Tap (1984) – Underbar fejkad dokumentär om ett gammalt hårdrocksband på dekis. Den totala sågningen av rockmyten.

© Tommy Ekholm

An American Crime - biorecension

AN AMERICAN CRIME

Regi: Tommy O'Haver

Manus: Tommy O'Haver, Irene Turner

Skådespelare: Ellen Page, Catherine Keener, Ari Gaynor

Land: USA

Betyg: **

Trailer

Sylvia och Jennie Likens har precis flyttat med sina föräldrar till en nya stad. De har växt upp på kringresande nöjesfält, där deras föräldrar har arbetat. Nu tycker föräldrarna att flickorna är för gamla för det kringresande livet och borde gå i skolan på ett och samma ställe. När de får ett erbjudande om att åka iväg med ett nytt nöjesfält vet de inte riktigt vad de ska göra av sina döttrar. En dag efter kyrkan träffar Jennie och Sylvia barnen i familjen Baniszewski. Deras nya vänner bjuder över dem för att leka och de träffar då dör första gången barnens ensamstående mamma, Gertrude Baniszewski. Gertrude erbjuder flickornas föräldrar att ta hand om dem mot en betalning på 20 dollar i månaden. Sylvia och Jennies föräldrar accepterar och åker iväg på en tvåmånader tur med nöjesfältet. Det visar sig snart att Gertrude inte är speciellt psykiskt stabil och hon har mycket dåligt med pengar. Sylvia blir snabbt nära vän med den äldsta dottern i familjen, Paula. När Paula blir gravid råkar Sylvia säga något om det i fel sällskap och Paula blir mycket arg. Hon talar om för sin mamma att Sylvia sprider lögner och Gertrude straffar Sylvia hårt. Sedan eskalerar det väldigt fort. Sylvia utsätts för allt värre och plågsamma straff av Gertrude och till slut ligger hon konstant misshandlad och torterad i husets källare.

Filmen bygger på en sann historia från 60-talets Indiana. Historien bryts upp med scener från en rättssal där fallet tas upp. Det gör tyvärr att tempot påverkas på ett negativt sätt och filmen får aldrig något riktigt flyt. Det hela må vara en sann historia där alla fakta kommer ifrån rättsprotokollen, men den går inte på långa vägar nog in på djupet. Man förstår aldrig riktigt hur det hela kunde gå så långt. Gertrude mår dåligt och är elak, men regissören Tommy O´Haver låter inte filmen komma nära nog att låta åskådarna förstå riktigt varför. Hon självmedicinerar och är deprimerad, men det känns som en väldigt ytlig förklaring. För att historien verkligen ska kännas så krävs det mer än så.

Huvudrollen som Sylvia spelas av Ellen Page, som är så underbart bra i Juno. Här har hon inte speciellt mycket att jobba med och hennes skådespeleri går ut på att se uppgiven ut när hon blir oskyldigt anklagad och att skrika när hon blir torterad. Utöver det har hon inte mycket att göra. Det är riktigt synd att se hur hon slösas bort när man vet vad hon kan. Catherine Keener försöker verkligen göra Gertrude till en levande människa och det är inte hennes fel att porträttet faller kort. Det hänger på det bristfälliga manuset och den halvdanna uppbyggnaden av historien. På det hela taget blir An American Crime bara seg. Grundhistorien skulle man kunna bygga någonting fantastiskt på, men tyvärr är Tommy O´Haver inte regissör nog för att göra det till mer än en gäspning.

Fler recensioner: Sydsvenskan, DN, SVD

© Tommy Ekholm

I´m a Cyborg, But That´s OK - biorecension

I´M A CYBORG, BUT THAT´S OK

Regi: Chan-Wook Park

Manus: Chan-Wook Park, Seo-Gyeong Jeong

Skådespelare: Su-jeong Lim, Rain

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Young-Goon måste ladda sina batterier. Och eftersom hon tror att hon är en cyborg skär hon upp sin arm, sticker i en sladd och kopplar in sig i en väggkontakt. Resultatet är givetvis inte så lyckat. Hennes mor skriver in henne på ett mentalsjukhus. Young-Goon vägrar att äta, då hon vet att allt hon behöver är elström. I stället för att stoppa mat i munnen slickar hon på batterier. Det andra patienterna är riktigt knasiga karaktärer. De har alla sådana där psykiska problem som folk bara kan ha på film. En av de andra patienterna är en ung kleptoman, Il-Soon, som är övertygad om att han kan stjäla andra människors förmågor och personlighetsdrag. Medan Young-Goon glider runt och pratar med alla elektriska apparater hon möter, med hjälp av sin mormors löständer, så smyger Il-Soon runt och stjäl folks pingisservar och sångröst. När Young-Goon förstår vad Il-Soon kan göra ber hon honom att stjäla hennes känslor, så att hon kan hämnas den oförätt som drabbat hennes familj. Men Young-Wook har problem med att ladda sina batterier, det vill säga, i och med att hon inte äter håller hon på att svälta ihjäl. Il-Soon ser vad som håller på att hända och bestämmer sig för att rädda henne.

Det här är någonting HELT annat än Parks Revenge-trilogi. Den som tror att den ska få Old Boy med cyborgs kommer att bli mäkta besviken. I’m a Cyborg… är en vriden komedi och har visserligen några actionscener, men dom skrattar man mest åt. Karaktärerna är så skruvade och lustiga att det ibland blir lite löjligt. Det finns en tanke bakom historien och den är inte direkt gömd, men det blir ofta lite för flabbigt för att man ska orka följa den. Skådespelarna är det lite si och så med. Eftersom dom är patienter på ett mentalsjukhus så förväntas dom spela över något ofantligt, men vissa av dom lyckas ändå gå lite väl långt. Ibland blir det mer fånigt än roligt.

Det område där man verkligen känner igen Chan-Wook Park är i fotot och scenografin. Filmen är, precis som förväntas av sydkoreanen, minst sagt skitsnygg. Specialeffekterna är lite halvdanna på sina ställen, men helhetsintrycket av filmen är väldigt bra. Det finns så ofantligt mycket att titta på i varje scen och det händer konstant någonting i bakgrunden. Placeringen av varje sak som syns i bild är uträknad på millimetern och man får snabbt känslan av att om någonting syns i bild så är det där av en anledning. Filmens problem blir rätt så tydligt när man upptäcker att man mer tittar på bilderna än följer med i historien.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av I´m a Cyborg…, men nog hade jag väntat mig mer än så här. Mycket yta hade jag ställt in mig på, men att det skulle vara så dåligt djup i historien kom som en överaskning. Och humorn föll många gånger platt. Hur många gånger är det kul att en äldre kvinna tror att hon är en mus? Jag hoppas innerligt att nästa film från Chan-Wook Park blir betydligt svartare och mer dramatisk. Han tidigare filmer visar tydligt att det är i dom kvarteren han ska röra sig. Det är bara att hoppas att det här var någon sort mellanfilm, intryckt mellan hans riktiga projekt.

© Tommy Ekholm

Breath - biorecension

BREATH

Regi & Manus: Kim Ki-Duk

Skådespelare: Park Ji-A, Chen Chang, Ha Jung-Woo

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Jang Jin sitter i fängelse. Han är dömd till döden och sitter nu bara och väntar på att bli avrättad. Skräcken inför avrättninngen driver Jang Jin till att försöka ta sitt liv. Han hugger en slipad tandborste i sin hals, men självmordsförsöket misslyckas. Jang Jins försök att ta sitt liv blir stora nyheter och media rapporterar direkt ifrån sjukhuset. Yeon sitter hemma och blir mycket berörd när hon ser på nyheterna. Hon lever i ett dött äktenskap, där hennes enda kvarvarande band till sin man är deras dotter. När hon finner bevis för att hennes make är otrogen åker hon ifrån huset. Hon vet inte var hon ska ta vägen, men hamnar slutligen framför fängelset där Jang Jin sitter inspärrad. Yeon utger sig för att vara hans ex-flickvän och får träffa honom. Trots att Jang Jin inte kan tala efter att ha huggit sig i halsen förstår de båda varandra och finner en speciell kontakt. Yeon återvänder senare för att besöka honom igen. Hon dekorerar cellen där de får träffas och talar med honom, något som hon inte längre gör med sin familj. Snart börjar Yeons man att ana oråd och bestämmer sig för att följa efter henne för att se vad det är hon har för sig.

Det här är inte en helt lätt film, men det är sällan Kim Ki-Duks filmer. Precis som i The Bow, som gick på festivalen för ett par år sedan, har Breath väldigt lite dialog. Den ena huvudpersonen talar faktiskt inte alls och den andra pratar inte i mer än en handfull scener. Ändå skapar Ki-Duk en mycket stämningsfull film. Han är också de små utrymmenas mästare. Han får ett trångt mötesrum att kännas jättelikt, bara med hjälp av lite tapeter och får Jang Jins lilla cell att kännas som en stor sal där man aldrig riktigt vet vad som händer i den andra änden.

Skådespelarna är ok. Det är svårt att sträcka sig längre då det hela går ut på att de ska spela så tillbakadraget som möjligt. Det gör att de få gånger som verklig hetta dyker upp till ytan så blir det så mycket starkare. Tyvärr räcker inte filmens historia riktigt till. Ki-Duk lyckas tyvärr inte göra det riktigt intressant. Det är snyggt och bra spelat, men den fångar mig inte riktigt. Inte i närheten av hur jag sögs in i Ki-Duks tidigare filmer The Bow och The Isle. Vid några tillfällen blir det lite konstigt där regissören verkar gå för skratt i stället för att fokusera på de dramatiska sidorna. Filmen klockar in på under en och en halv timme och det känns som om det hade varit okej att ge karaktärerna lite mer utrymme och förklarat deras situation lite djupare. Framför allt gäller det förhållandet mellan Yeon och hennes man.

Jag håller Ki-Duks tidigare filmer 3-Iron, The Isle och The Bow mycket högt. Jag hade till och med The Bow som en av det årets bästa filmer. Därför blev jag lätt besviken på Breath. Jag hade hoppats på verkliga stordåd från Ki-Duk och det här blev bara lite tamt och saknar nästan helt den råa styrka som funnit i hans tidigare filmer.

© Tommy Ekholm

The Assassination of Jesse James By the Coward Robert Ford - biorecension

THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD

Regi & Manus: Andrew Dominik

Skådespelare: Brad Pitt, Casey Affleck, Sam Rockwell

Land: USA

Betyg: ****

Trailer

Filmen med 2007 års längsta titel inleds 1881, när Jesse James och hans bror ska föra sitt sista tågrån. Hela deras gamla gäng är döda eller i fängelse, så de har slagit sig ihop med några av traktens kriminella som de känner sedan tidigare. Bland dessa finns bröderna Ford. Den yngsta av dessa är Robert ”Bobby” Ford, en knappt 20-årig man som har haft Jesse James som sin stora idol sedan barnsben. Efter att de genomfört tågrånet stannar Bobby kvar hemma hos Jesse James i ett par dagar. Jesse gillar den unge mannens idoldyrkan. Men efter ett tag blir det lite för påfrestande och Bobby skickas hem till sin familjegård. Jesse är eftersökt i hela USA och det faktum gör honom allt mer lynnig och paranoid. Han känner det som om alla han känner är en potentiell Judas och han rider mest runt för att hålla koll på männen han känner som mest misstänkta. Bobby retas oavbrutet av sina bröder för hans hjältedyrkan av Jesse. Detta plus den behandling han får utstå av Jesse själv, gör att Bobbys beundrande tankar om Jesse snart börjar förbytas mot ett svart hat.

Brad Pitt kommer att synas på alla affischer för The Assassination… och den kommer att behandlas som ”en Brad Pitt-film”. Pitt fick till och med skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig. Men den här filmen tillhör inte Pitt. Filmens stora stjärna är Casey Affleck, i rollen som Robert Ford. Här är det slutgiltiga beviset för att det må vara så att storebror Affleck är superstjärnan, men att det utan tvekan är Casey som är skådespelaren i familjen. Brad Pitt är även han bra som Jesse James, men lyser egentligen inte riktigt upp förrän under filmens sista 45 minuter. Det beror visserligen till viss del på att hans riktigt stora scener alla ligger där. Affleck är dock PÅ rakt igenom alla filmens 160 minuter. Birollsinnehavarna täcker upp bra bakom de två huvudrollerna. De får till och med tid att verkligen utveckla sina karaktärer. Fast det borde de ju få i en film som är så här pass lång. Men det är närapå en skandal att man bara ger Sam Shepard några ynka minuter på duken.

Det finns pengar bakom den här produktionen, och det syns verkligen. Med Pitt själv och Tony och Ridley Scott som producenter bör det knappast varit problem att skrapa ihop pengar. Själv anser jag att regissören Andrew Dominiks debutfilm Chopper är en smula överskattad. Här visar han dock på att han definitivt är ett man att hålla ögonen på. Fotot är riktigt snyggt, men det SKA det nästan vara i en storproduktion som det här. Filmen är väldigt lång, men det finns inga riktigt slöa punkter i den. Den håller jämt, om än ganska lågt, tempo och tar sig verkligen tid att berätta historien om Jesse och Bobby, från den första gång de möttes till historiens verkliga slutpunkt.

The Assassination… är en storslagen, men tystlåten film, som handlar mer om känslor och roten till människors handlande än om colt-viftande cowboys. Andrew Dominik kommer att bli någonting riktigt stort i Hollywood, det är helt säkert. Och nu bara måste alla som ser den här filmen hålla med mig i det jag har sagt i massor med år: Casey Affleck är GUD.

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan

© Tommy Ekholm

Aleksandra - biorecension

ALEKSANDRA

Regi & Manus: Aleksandr Sokurov

Skådespelare: Galina Vishnevskaya, Vasily Shevtsov, Raisa Gichaeva

Land: Ryssland

Betyg: ****

Aleksandra är en gammal kvinna som reser för att hälsa på sitt barnbarn. Hennes älskade barnbarn är kapten i de ryska styrkorna i Tjetjenien och han har lyckats se till att hon fått tillstånd att besöka honom på den militärbas där han är stationerad. När Aleksandra kommer dit blir hon chockad över hur nedgånget, spartanskt och smutsigt lägret är. Hon ser också hur mycket hennes kära barnbarn har förändrats av sina år i krigets Tjetjenien. När hon vandrar ut från basen och in i den närbelägna byn får hon med egna ögon se hur lokalbefolkningen har drabbats av kriget. Aleksandra får en klar och otrevlig ny syn på omvärlden och vad som händer med ett folk som lever i ett ständigt krig.

Aleksandr Sokurov är förmodligen Rysslands största, nu levande, regissör. Han är en rätt så klassisk regissör, vars filmer tar upp tunga och filosofiska ämnen. Aleksandra tar upp krigets idioti och hur det bryter sönder människor, både militärer och civila. Med långa, långsamma tagningar skapar Sokurov vackra och storslagna scener av dystra ödelandskap. Filmens karaktärer sitter ofta ansikte mot ansikte och talar och diskuterar. Men att kalla det för en dialogdriven film känns fel. Filmen drivs i stället av de långa tysta scenerna där ansiktsuttryck och små gester från skådespelarna säger mer än tusen ord.

Aleksandra spelas av Galina Vishnevskaya. Hon lyckas förmedla så väldigt många känslor bara genom ögonkast och små förändringar i sitt ansikte. Hennes barnbarn spelas av Vasily Shevtsov och han använder sig av ungefär samma skådespelarstil. Scenerna mellan dessa två är magiska. Unga regissörer låter sällan sina skådespelare bara sitta tysta på det här sättet. Filmen är väldigt stämningsfull och slutet är väldigt gripande, utan att någonting överraskande egentligen händer. Det är bara två människor som mött varandra och förstår varandra som skiljs åt. Så simpelt och så djupt rörande.

Det här är en film för människor som verkligen orkar med ett långsamt tempo. Filmen flyter bara sakta på och slår verkligen in det den vill säga utan skrika ut det eller skriva någon på näsan. Filmer om krig blir sällan poetiska på det här viset. Aleksandra är en mycket stark film av den sort som nu för tiden nästan enbart kommer ifrån östländer. Sokurov behåller sin position som en av världens främsta regissörer.

© Tommy Ekholm

The Darjeeling Limited - biorecension

THE DARJEELING LIMITED

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson, Jason Schwartzman, Roman Coppola

Skådespelare: Jason Schwartzman, Owen Wilson, Adrien Brody

Land: USA

Premiärdatum: 25 december

Betyg: ****

Trailer

Tre bröder möter upp varandra på ett tåg genom Indien. Deras pappa dog för ett år sedan och de har inte hört av varandra sedan dess. Den äldste brodern, Francis, Har övertalat de andra att följa med på resan. Han vill att det ska bli en djupt spirituell resa som ska föra dem närmare varandra som bröder. Bröderna faller snabbt in de roller som de alltid har haft tillsammans och ingen av dem litar riktigt på varandra. Medan tåget skakar fram genom Indien och bröderna besöker olika tempel och marknader hamnar de i många konfrontationer med varandra, både om situationer som de hamnar i och sådant som hänt i svunnen tid. Men frågan är om de kommer varandra närmare eller slit isär ännu mer.

Jag är en stor Wes Anderson-fan. Det finns inte en enda av hans filmer som jag inte älskar, eller åtminstone är mycket förtjust i. The Darjeeling Limited har allt av det som gör Andersons filmer så storartade. Ofantligt snyggt foto, en ruskigt bra manus, skådespelarinsatser av yppersta klass och regi och klippning i världsklass. Filmen är så snygg och så välkomponerad att den på det området slår allt som Anderson tidigare gjort. Det finns liksom en tanke bakom varenda liten pryl som syns i bild. Historien har ett högt tempo som dock aldrig blir stressat och dialogen är, som i alla Anderson-filmer, hur bra som helst.

Bröderna, som spelas av Jason Schwartzman, Adrien Brody och Owen Wilson, är precis så bra som skådespelare i Wes Andersons filmer förväntas vara. Brody är den enda som inte arbetat med Anderson tidigare, men det är inget som märks. De är så naturliga i sina roller att man helt glömmer bort att se dem som skådespelare. De ÄR bröderna. Birollsinnehavarna gör solida insatser, men man minns dom inte riktigt efteråt. Möjligtvis med undantag av Anjelica Huston, som är otroligt intensiv i den få minuter hon är med. Efter de tre bröderna får man nog säga att deras sanslöst coola Luis Vuitton-bagage har den största rollen. Dom är också bra.

The Darjeeling Limited är en mycket rolig film. När man inte skrattar rakt ut, så småler man. Och det gör man genom i stort sett hela filmen. Så fort någonting mörkare kommer in, så finns det en humoristisk underton som gör att man inte direkt blir tungsint. Filmen är också en hyllning till Indien. Den har lånat en del i sitt bildspråk från indisk film, men inte mer än att den fortfarande ser ut som man förväntar sig att en film av Wes Anderson ska göra. Det här är inte Wes Andersons bästa film. Den kommer inte riktigt upp på samma nivå som The Royal Tenenbaums, men det skiljer inte mycket. Däremot tycker jag nog att det är den snyggaste filmen i Andersons karriär, och det vill inte säga lite.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad,

Outlaw - biorecension

OUTLAW

Regi & Manus: Nick Love

Skådespelare: Sean Bean, Danny Dyer, Bob Hoskins, Lenny James

Land: Storbritannien

Betyg: **

Trailer

Bryant är en soldat som kommer tillbaka från Irak och ser hur England har förändrats. Ungdomsgäng misshandlar folk på gatan, kriminella gör precis vad dom vill och vanliga människor är helt enkelt inte säkra. Cedric är en åklagare i ett mål mot en gangsterkung. När rättegången ska börja dyker det upp en man och hotar att döda Cedrics fru om han inte ser till att gangstern går fri. Gene är en vanlig kontorsråtta, som dagligen mobbas av en arbetskamrat. När Gene misshandlas efter att ha krockat med sin bil börjar han se sig om efter ett sätt att ge tillbaka. Sandy är en ung student som misshandlats grovt av en grupp ungdomar, som bara fick korta straff i domstolen. Simon är en tanig väktare som tröttnat på hur brottslingar kommer undan med vad som helst och han för samman Gene, Cedric och Bryant. Tillsammans ger dom sig ut på Londons gator för att ge tillbaka.

Outlaw har ett bra upplägg, ett fullt fungerande manus och riktigt bra skådisar. Ändå är filmen till och från en pina att titta på. Varför? Eftersom Football Factory-regissören Nick Love bestämt sig för att filma hela filmen med handhållen kamera. Bilden skakar och far runt precis hela tiden. Det är nästan värre än Blair Witch Project. Kameran skakar, svänger och rycker så att man nästan blir illamående av åksjuka. Och det är riktigt synd eftersom man vet att det bakom det spastiska kameraarbetet finns en bra film. Men det går inte att ta den till sig som man borde.

Sean Bean och Bob Hoskins är givetvis mycket bra. Bean är ett i det närmaste perfekt val för rollen som Bryant. Danny Dyer håller också, som vanligt hög klass. Här får han dessutom spela en mes, vilket inte direkt hör till vanligheterna. Lenny James och Sean Harris har svårt att matcha de tre andra, men gör fullgoda insatser.

Bra skådisar och en bra berättad historia. Men så är det det här med kameran. Det går inte att komma förbi. Jag vill så gärna att det här ska vara bra, men det är omöjligt att riktigt komma in i filmen när allt man kan tänka på är att hålla inne ett desperat skrik: HÅLL KAMERAN STILLA! Jag vet inte riktigt vad Love hoppats få ut av de handhållna bilderna, men vad det än är så misslyckas det. Helst av allt skulle jag vilja att han fick stålar för att skjuta filmen igen. Gör om, gör rätt.

© Tommy Ekholm

The Nines - biorecension

THE NINES

Regi & Manus: John August

Skådespelare: Ryan Reynolds, Hope Davis, Melissa McCarthy

Land: USA

Betyg: *

Trailer

The Nines är tre historier som vävs samman. Först följer filmen en skådespelare som dömts till husarrest. Han är uttråkad av sin brist på kontakt med omvärlden tills han upptäcker att det verkar spöka i huset och han träffar sin heta granne. Nästa del följer en manusförfattare som jobbar med att få sin tv-serie upplockad av ett tv-bolag. Filmen avslutas med att följa en tv-spelsdesigner som fastnar med sin familj ute i skogen.

De tre historierna hör ihop och sammanbinds på lite udda sätt. Varje del har tre huvudpersoner och de spelas alla av samma tre skådespelare, vilket gör det hela än knepigare att komma in i. Den första historien är den klart bästa även om den slutar på tok för abrupt. Här lyckas regissör och manusförfattare John August bygga upp någonting obehaglig och riktigt spännande. Men så slängs det in en snabb och konstig avslutning och det är dags för nästa del. Manuset som helhet är väldigt långt ifrån att fungera. Det blir osammanhängande och dumt. Och upplösningen sedan. Vilket jävla TRAMS! The Nines har utan tvekan ett av de sämsta slut jag sett i en film. När förklaringen till det hela börjar att uppdagas blev jag så irriterad över den totala idiotin att jag var på väg att storma ut ur salongen.

Jag hade rätt så höga förväntningar på filmen eftersom John August har skrivit manus till de flesta av Tim Burtons senaste filmer. Jag hade kunnat ursäkta halvdan regi, men inte att manuset är så ofantligt dåligt och ogenomtänkt. Det är sorgligt att den här filmen får en plats i festivalens tävlingskategori. John August borde skämmas för att han i sin debutfilm inte använder ett manus som ens verkar det minsta genomarbetat. Karln har skrivit Big Fish och använder ett skitmanus som det här när han själv ska regissera. Måtte denna film aldrig få distribution i Sverige. Skräp.

© Tommy Ekholm

Juno - biorecension

JUNO

Regi: Jason Reitman

Manus: Diablo Cody

Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, J.K. Simmons, Jennifer Garner

Land: USA

Premiärdatum: 25 januari

Betyg: ****

Trailer

Juno är en kul, charmig och snabbpratande 16-åring med ett problem. Hon har precis upptäckt att hon är gravid. Far till barnet är hennes nära vän Paulie. Juno vet att hon knappast är mogen för att bli mamma och hon har verkligen ingen lust att stoppa hela sitt liv för att bli förälder. Paulie instämmer när hon berättar för honom och Juno bokar tid för en abort. Väl på kliniken klarar hon inte av att genomföra det, så hon är tvungen att komma på en annan utväg. Hon bestämmer sig för att adoptera bort barnet och tillsammans med sin bästa vän hittar hon ett par som längtar efter tillökning. Paret, Mark och Vanessa, blir lyckliga över att äntligen ha funnit någon som vill adoptera till dem och Juno är glad över att ha funnit en lösning på sin situation. Vanessa är urtypen för en hönsmamma och Juno finner henne lite påfrestande. Mark däremot, är en gitarrspelande rockälskare, som fortfarande när rockstar-drömmar. Juno tycker att de verkar vara det perfekta paret att ta hand om barnet. Hela processen börjar efter ett tag att knaka i fogarna när det visar sig att parets förhållande kanske inte är så perfekt.

Juno känns för mig som årets bästa feel good-rulle. Den är rolig, charmig, smart, hip och tar sig själv på lagom stort allvar för att inte bli larvig eller fånig. Dialogen är mycket bra. På sina ställen helt briljant. Alla samtal låter helt naturliga, även när det är kompisar som pratar egenpåhittad slang. Hela manuset är i det närmaste perfekt uppbyggt. Manuset behandlar karaktärerna på ett sätt som får dom att kännas äkta och filmens händelser och twists känns fullt trovärdiga. Snygg är filmen också. Det är ju visserligen inte någon egentlig independentfilm, men få av festivalens filmer kommer att vara så här snyggt fotade.

Varenda roll är besatt av lysande skådespelare! Och Jennifer Garner. Tur då att Garner gör sin bästa roll hittills i karriären. Juno spelas av Ellen Page och hon är så bra att man blir mållös. Hon är i stort sett med i varenda scen i filmen och jag hade inte gnällt om hon hade spelat helt ensam. Nu är hon uppbackad av en mängd fantastiska birollsinnehavare. Blivande megastjärnan Michael Cera som Paulie, Allison Janney som Junos styvmor, den alltid lika bra Jason Bateman som Mark och Olivia Thirlby som Junos bästa kompis. Men bäst av dem alla är J.K. Simmons som Junos underbara pappa. Simmons är väl mest känd som Schillinger i OZ, men han är en ytterst kompetent komediskådespelare. Scenerna mellan Juno och hennes pappa är ett under av timing och varm humor. Regissören Jason Reitman, som senast gjorde den lysande Thank You For Smoking, har fått det mesta som går ur sin extremt talangfulla ensemble.

Det här är en film som gör att man går ut från biografen med ett jättelikt leende på läpparna. Man mår helt enkelt skitbra. Juno är mycket rolig och när det kommer en svartare svängning i filmen känns det ändå naturligt och lägger bara på ett extra djup i filmen. Jag är övertygad om att det här är en av festivalens absoluta toppar.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan

Padre Nuestro - biorecension

PADRE NUESTRO

Regi & Manus: Christopher Zalla

Skådespelare: Jesús Ochoa, Armando Hernández, Jorge Adrián Espíndola

Land: USA

Betyg: ***

Trailer

Den mexikanske ynglingen Juan får en gratischans att ta sig bort från sitt liv som småtjuv, när han av ett rent misstag hamnar i en container full med illegales som ska söka lyckan i USA. Inne i containern hamnar han bredvid den snälle och oskuldsfulle Pedro, som är på väg för att söka upp sin far. Pedros mamma har nyligen dött och hon berättade var han kunde finna sin far, som han aldrig träffat tidigare. Med sig har Pedro ett förseglat introduktionsbrev till sin pappa, vilket hans mamma skrivit innan sin död. När containern är framme i New York vaknar Pedro och inser att Juan stulit hans väska innehållandes brevet och adressen till pappan. Det enda Pedro minns är vissa siffror i adressen och han ger sig ut på New Yorks gator för att leta reda på sin far. Juan hittar snabbt till rätt adress och utger sig för att vara Pedro. Pappan Diego är en ensam och sönderjobbad illegal invandrare som absolut inte vill veta av en 17-årig son.

Padre Nuestro berättar egentligt två historier. Den hoppar snabbt mellan relationen mellan Juan och Diego och den lite skilda historien om den stackars Pedro, som är helt vilse på storstadens hårda bakgator. Till en början sitter historierna ihop rätt väl, men de säras mer och mer ju längre filmen lider, för att till slut knytas ihop på en övertygande sätt. Under filmens gång tyckte jag att filmens båda delar var lite väl splittrade. Det kändes nästan som två filmer där båda historierna fick lite för lite tid. Men när filmen var slut kom jag på mig med att tycka att manuset var riktigt välskrivet. Filmens slut var dessutom riktigt, riktigt bra.

Skådespelarna känns tidvis lite amatörmässiga. Det gäller både Armando Hernández och Jorge Adrián Espíndola, som spelar de båda pojkarna. Paola Mendoza, som spelar Magda, en tuff, knarkande gatutjej som, mot betalning, hjälper Pedro att leta, känns också lite väl stel och orutinerad i en del scener. Jesús Ochoa, som spelar Diego är däremot en ren lycka att se på. Han får på ett lysande sätt fram alla de blandade känslor som Diego har inför pojken som han tror är hans son. Ochoa lyfter filmen ett rejält snäpp och är tillsammans med manuset det som gör filmen till någonting som stiger åtminstone lite över mängden.

Filmens stora bom ligger i fotot. Den är inspelad med DV-kameror och ser helt enkelt inte speciellt bra ut. Dessutom borde regissören Christopher Zalla ta och investera i ett stativ till kameran. Scenerna är fyllda av skakig handhållen kamera och Zalla är på tok för förtjust i att låta kameran tilta och panorera. Det är faktiskt helt ok att då och då låta kameran stå stilla. I vissa scener blir man nästan snurrig i huvudet av all rörelse. Och då står ändå skådespelarna stilla.

Padre Nuestro är ett stabilt psykologiskt drama av den typ som man brukar kunna hitta ett gäng på festivalen. Synd på kameraarbetet bara. Filmen vann Stora Jury-priset på Sundance, något som jag har väldigt svårt att förstå. Sevärt, men inte något som jag kommer att minnas allt för länge.

© Tommy Ekholm

FILMFESTIVAL!!

Så var det dags för årets tio mest intensiva filmdagar! Äntligen!!

Dags för Stockholm Filmfestival.

Jag har tidigare år täckt festivalen på diverse gärstböcker, men i år blir det en blogg-exclusive. Under festivalens gång kommer jag att fortlöpande rapportera om filmerna jag ser. Starting tonight.

Årets tio bästa dagar är här! Nu kör vi!

Hands off!

När en film blir en klassiker betyder det allt som oftast att den är bra. Till och med väldigt bra. Klassiska filmer kan man alltid gå tillbaka till om och om igen. Det senaste decenniet har det kommit en våg av remakes, nyinspelningar av äldre, och i många fall klassiska filmer.
Varför? Beats me.

I min mening tyder mängden av remakes ett helt vridet tankesätt hos filmbolagen. Det finns miljoner manus som glider omkring inom filmbranschen. Av dessa är det ett fåtal som är värda att spela in. Varje dollar som filmbolagen lägger på att göra nyinspelningar av äldre filmer är en dollar som skulle kunna läggas på en NY klassiker.

Den senaste remaken som får mitt blod att koka är ”Fåglarna”. Vad är det som gör att en beslutsfattare på ett filmbolag är övertygad om att biobesökarna känner sig sugna på att se Naomi Watts ducka för attackerande kråkor i stället för Tippi Hedren? Att nyinspelningen dessutom är producerad av Michael Bay gör inte saken bättre. Och varför ger man sig på ytterligare en Hitchcock-film? Räcker det inte med att den vanligtvis fullt friske Gus van Sant fick totalt hjärnsläpp och gjorde en shot-by-shot remake av ”Psycho”? Om någon bestämmer sig för att ge sig på ”Vertigo” kommer jag starta jihad mot hela den amerikanska filmindustrin!

Visst, alla remakes är inte dåliga. Men den andel som är godkända är försvinnande liten i jämförelse med det totala antalet. För varje ”The Departed”, ”The Fly” eller “Oceans Eleven” går det 20 ”The Wickerman”, ”Planet of the Apes” och ”Get Carter”.

Jag tanker inte lägga ner tid på att lista usla remakes. Den tiden kan jag spendera på betydligt bättre sätt. Det enda jag tänker göra är att ta upp den remake som verkligen får mig att vilja döda. Brad Silberlings ”City of Angels”, en äckligt horribel slakt av Wim Wenders mästerverk ”Der Himmel über Berlin”.

Jag har ett simpelt tips till filmbolag som vill tjäna pengar på sina gamla klassiker. Lägg pengarna på att restaurera originalfilmen och ge den en ”nypremiär”! På så sätt gör man filmhistorien en stor tjänst och slipper dessutom skyffla skit över klassiska regissörer, manusförfattare och skådespelare.

© Tommy Ekholm

Directors commentary: ON / OFF

Något av det bästa med DVD-formatet är givetvis extramaterialet. Det var vad som gjorde att jag själv köpte en DVD-spelare för nästan 10 år sedan. Då fick man gå till en specialbutik för att köpa spelaren och ville man ha vettiga utgåvor av filmerna var man tvungen att beställa från USA. De svenska skivorna innehöll allt som oftast enbart filmen och ingenting annat. På region 1-utgåvorna fanns det däremot i regel rätt så gott om extramaterial, så en mycket stor del av min DVD-samling är köpt från USA.

Det som för mig känns som det viktigaste när man petar ihop extramaterial är att lägga på ett kommentarspår. Ett riktigt bra kommentarspår kan göra hela filmen bättre. Jag älskar att få en inblick i hur filmen blev till och höra anekdoter från inspelningen. Det ger mig en bättre inblick i filmskapandet och så fort jag får en ny DVD med kommentarer på så ser jag först filmen och sedan direkt efter kör igenom filmen igen med kommentarspåret på.

Jag har några personliga favoriter när det kommer till kommentarspår och jag tänkte dela med mig av dom. Det som gör det flesta av dessa så bra är att filmerna betyder väldigt mycket för dom som kommenterar. Ofta är det personliga filmer som har starka anknytningar till filmskaparens egen person. Men det finns även undantag från detta också. Ett par som helt enkelt bara är skitroliga att lyssna på.

”FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS”
På det utmärkta Criterion-utgåvan av filmen finns det tre bra kommentarspår. Ett med regissören Terry Gilliam, ett med Johnny Depp, Benicio del Toro och producenten och sedan slutligen det spår jag vill rekommendera. På det sista spåret sitter författaren till den legendariska boken som filmen bygger på och pratar, skriker och för ett allmänt jäkla liv. Den briljanta journalisten Hunter S. Thompson (för övrigt min personliga gud, när det gäller skriven text) sitter tillsammans några vänner och folk inblandade i filmen och diskuterar en fantastik mänga saker, både som rör filmen och sådant som bara rör Thompson i största allmänhet. En höjdpunkt är när Thompson ringer till Johnny Depp och skriker otidigheter på hans telefonsvarare. Hela kommentarspåret är humor av världsklass.

”MALLRATS”
Jag har Collectors Edition-utgåvan, men jag tror att kommentarspåret är med på alla utgåvor av filmen. Regissören Kevin Smiths kommentarspår är alltid av absolut högsta klass. Här sitter Smith tillsammans med skådespelarna Jason Lee, Ben Affleck och Jason Mewes, producenten Scott Mosier och Vincent Pereira från Smiths produktionsbolag. Stämningen skulle kunna kallas ”rå men hjärtlig”, men egentligen är den nästan bara rå. Det märks klart och tydligt att det är sex stycken mycket goda vänner som sitter och pratar och de tar varje chans som dyker upp att tracka varandra. Och såga kvaliteten på filmen… Sjuka anekdoter från inspelningen blandas med förklaringar till varför filmen totalfloppade på biograferna. Det här är både informativt och fruktansvärt roligt. Kommentarspåren till Kevin Smiths filmer ”Clerks”, ”Dogma” och framför allt ”Chasing Amy” är också värda att kolla upp.

”FIGHT CLUB”
På min Collectors Edition finns det ett par kommentarspår. De flesta är rätt trista, men ett av dem är riktigt bra. Medverkar gör regissören David Fincher och huvudrollsinnehavarna Edward Norton och Brad Pitt. Helena Bonham Carter finns med på spåret, men hon sitter själv och klipps bara in då och då. Pitt och Norton pratar något rent ofantligt mycket. Det är knappt att Fincher får en syl i vädret. Det diskuterar allt mellan manusarbetet i specifika scener, de sociala frågor som filmen och boken tar upp, anledningarna till varför filmen hyllades i Europa medan den sågades av många amerikanska kritiker och varför den amerikanska publiken svek. Det är lätt att uppfatta hur mycket de tre älskar den film de gjort och hur mycket den betyder för dem personligen. Norton gör ett småbittert utfall mot en känd amerikansk filmkritiker och det går inte att missta sig på hur illa han tycker om henne. Kommentarspårets enda bom är att så fort som Bonham Carter klipps in så sitter man och undrar vad man missar i grabbarnas diskussion. Det här kommentarspåret ger en nästan unik inblick i filmarbetet och gör filmen till en ännu större upplevelse när man ser den igen.

”ALMOST FAMOUS”
På filmens Directors Cut-utgåva, som kallas ”The bootleg cut” för att följa filmens tema, finns ett fantastiskt kommentarspår. ”Almost Famous” är en extremt självbiografisk film där regissören och manusförfattaren Cameron Crowe utlämnar mycket av sin uppväxt och sina första stapplande steg som musikjournalist. På kommentarspåret sitter Crowe, tillsammans med sin mamma som i filmen spelas av Frances McDormand, och berättar om sin uppväxt och vilka riktiga händelser som nästan varenda scen bygger på. Crowes mor är egentligen spårets stora stjärna och det är underbart när hon blir småupprörd när Crowe berättar att vissa scener faktiskt hänt på riktigt. Hon blir helt mållös när Crowe berättar att sättet som filmens huvudperson mister oskulden på faktiskt hände honom på riktigt. Det här är ett sådant där kommentarspår som gör att man verkligen vill se filmen igen direkt efteråt och man får en djupare förståelse för filmen karaktärer.

Dessa hör till min absoluta favoriter. Det finns fler som är värda att nämnas:

”This is Spinal Tap” har ett sjukt udda kommentarspår där skådespelarna kommenterar denna legendariska mockymentary som sina karaktärer. Bandet Spinal Tap kommenterar filmen om Spinal Tap. Stor humor.
Den klassiska skruv-komedin ”Top Secret” har ett hysteriskt kommentarspår där regissörerna Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker egentligen bara sitter och gapskrattar åt sin egen film.
På South Park-snubbarna Trey Parker och Matt Stones mindre kända, men väldigt roliga film ”Cannibal! The Musical” finns ett kommentarspår där de sitter helt dyngraka, tillsammans med några inbjudna vänner, och mer eller mindre glömmer bort att prata om filmen.

© Tommy Ekholm

I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.

Jag är mycket förtjust i specialutgåvor av DVD-filmer. Tyvärr har livet som studerande småbarnsförälder gjort att inköpen blivit väldigt få under de senaste åren. Extended-versionerna av ”Lord of the Rings” och Criterion-utgåvan av Gilliams briljanta ”Fear and Loathing in Las Vegas” är väl de enda som jag kommit hem med under en lång tid.

I december kommer dock en specialutgåva som jag är beredd att tälta utanför butiken för att få tag i. En så rejält tilltagen box att jag blir helt knäsvag. Filmen i fråga är en av de rullar som gjorde mig till filmnörd. Jag har sett den otaliga gånger och tröttnar aldrig på den. Det är filmen som gör att jag alltid kommer att förlåta Ridley Scott för ”Thelma & Louise”, ”Black Rain” och ”G.I. Jane”. Filmen som för mig gjorde mer för Harrison Ford än till och med ”Star Wars”. Toppen av Rutger Hauers karriär. Fast det sista säger kanske inte så mycket.

”Blade Runner”

När det kommer till dystopiska framtidsskildringar finns det INGET som slår detta mästerverk. Allt är helt perfekt. Varje gång jag ser den blir jag lika betagen av de fantastiska miljöerna. Varje gång får jag en jättelik klump i halsen när Roy Batty håller sin monolog innan han dör. Nu kommer jag att låsa in mig och se filmen löjligt många gånger.

Utgåvan som släpps den 5:e december kallas Blade Runner: Final Cut – Collectors Edition och innehåller hela FEM skivor. Man får otroligt nog FYRA versioner av filmen. Originalet från 1982, Directors Cut från 1992, Final Cut från 2007 och en workprint av originalutgåvan. Till allt detta får man en skiva fylld med extramaterial och en dokumentär om filmen. Och är det någon film som förtjänar en dokumentär så är det ”Blade Runner”. Det har faktiskt skrivits flera böcker om strulet runt rättigheterna till filmen och så vitt jag vet är allt inte löst än i dag.

Final Cut-version från i år har gjorts för att fira filmens 25-årsjubileum och den innehåller förlängda scener och förbättrade specialeffekter. Dessutom ingår flera nya kommentarspår.

Det preliminära priset på denna gudomliga box ligger på ca. 500 kronor. Jag hade med glädje och utan att blinka betalat det dubbla. Det sitter ett stort kryss på den 5:e december i min almanacka.

” I've... seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.

All those.... moments will be lost.... in time... like... tears... in rain.

Time to die.”

© Tommy Ekholm

300 - DVD-recension

300

Regi: Zack Snyder

Manus: Zack Snyder, Kurt Johnstad, Michael Gordon

Skådespelare: Gerard Butler, David Wenham, Dominic West, Lena Heady

Releasedatum: 22 augusti

Betyg: ***

Trailer

Frank Miller var en av de som på tidigt 80-tal sparkade liv i de tecknade serierna och skapade de moderna vuxenserierna. På senare år har Hollywood på allvar börjat göra film av bra seriealbum och då har Millers verk blivit det som studiorna slåss om. Frank Miller har en mycket distinkt tecknarstil vilket gör att både ”300” och ”Sin City”, som också bygger på Millers serier, fått mycket liknande drag i sin visuella stil.

Filmen väver sin historia runt det mytomspunna slaget vid Thermopyle, 480 f. Kr. Där ställdes 300 krigare från Sparta mot en persisk armé som var ofantligt mycket större. Historiker lägger persernas siffror mellan 150000 och 200000. Filmen spär på det hela och sätter den persiska arméns storlek till runt 1 miljon man. Perserna, under ledning av sin kung, Xerxes, drar in över Europa och lägger under sig allt land som kommer i deras väg. Till kungariket Sparta kommer en budbärare som erbjuder spartanernas kung Leonidas fred, så länge som han erkänner Xerxes som sin härskare. Men Sparta är en nation av krigare och givetvis vägrar Leonidas att vika sig. En förrädare inom den spartanska senaten ser till att kungen inte får tillstånd att dra ut med sin armé. Leonidas drar då ihop 300 frivilliga och beger sig ut för att, mot till synes omöjliga odds, försvara sitt land mot de invaderande perserna. Medan Leonidas själv handgripligen slåss mot invasionsarmén, är hans drottning hemma i Sparta och slåss mot de förrädare som verkar för att Leonidas inte skall överleva.

När jag såg den första trailern för ”300” som släpptes på nätet blev jag helt mållös. Sällan, om någonsin, har jag blivit så ofantligt sugen på en film av att bara se en trailer. Nu är filmen inte fullt så bra som trailern fick den att se ut. Tempot och stämningen håller inte riktigt genom hela filmen. Skådespelarna spelar dessutom ofta över å det grövsta. Visserligen passar ett visst mån av överspel in i en sådan här handling, men det tas ut lite väl vida svängar. Det som verkligen bär och lyfter filmen är filmens look. Den är helt enkelt rasande snygg. Regissören Zack Snyder har, precis som Robert Rodriguez gjorde med ”Sin City”, siktat på att göra Frank Millers bilder levande. Snyder har i de flesta scener utgått från Millers teckningar och sedan spelat upp dem mer eller mindre exakt som de ser ut i seriealbumet. Han lyckas många gånger i det närmaste perfekt med att återskapa Millers bilder. En serietidningsjunkie och Miller-fantast som mig själv blir allt som oftast helt tagen av hur perfekt allt ser ut. Det gör att man glömmer bort att nästan allt bortom det rent visuella är en bra bit från perfekt.

Gerard Butler spelar huvudrollen som Leonidas och han är den som kör hårdast vad gäller överspel. Han kommer dock undan med det i de flesta fall. Under en stor del av filmen är allt hans karaktär gör att ge storslagna ”Braveheart-tal” om mod, stolthet och döden. Då är det svårt att hålla tillbaka de stora gesterna utan att den blir vekt. Egentligen är det bara Butler och Lena Heady, som spelar hans drottning, som är minnesvärda. Övriga är mest uppumpade kroppar som svingar svärd och man minns inte ens deras ansikten.

Det har gnällts en hel del på ”300” för att den är historiskt felaktig. Den kritiken tycker jag är bortom fånig. Snyder/Miller spinner en historia runt en verklig händelse, men har spätt på den för att göra något som mer liknar fantasy. Det är som att gnälla på att Spiderman är overklig. Historiker gnäller på att filmen överdriver antalet invaderande perser och hur Xerxes framställs, men har inga invändningar mot att det förekommer demoner och mytiska varelser. ”300” är ett äventyr, inte en dokumentär.

Trots att filmen är så väldigt snygg så faller den lite på skådespelarinsatser och att berättandet inte är riktigt stabilt. Betyget hade blivit högre om man inte lagt allt krut på att få Frank Miller-älskare att dregla över hur sjukt cool den ser ut.

©Tommy Ekholm

Transformers - biorecension

TRANSFORMERS

Regi: Michael Bay

Manus: Roberto Orci & Alex Kurtzman

Skådespelare: Shia LaBeouf, Megan Fox, Josh Duhamel, Jon Voight

Releasedatum: 4 juli

Betyg: **

Trailer

En grupp soldater på väg hem ifrån strider i Irak landar på en amerikansk bas i Oman. De har knappt hunnit tvätta av sig innan en jättelik robot anfaller basen och dödar allt i sin väg. Sergeant Lennox och hans lilla grupp är de enda som lyckas ta sig därifrån levande. De beger sig ut på en vandring genom öknen för att kunna få kontakt med Pentagon och rapportera in den fara som hotar världen.
Samtidigt är highschool-studenten Sam överlycklig. Han har fått ihop 2000 dollar och tillräckligt höga betyg för att hans pappa äntligen ska skjuta in pengar så att Sam kan köpa sin första bil. Far och son åker till den lokala försäljaren av begagnade bilar och mitt bland alla vrak finner Sam en gul Camaro. Den ser rätt så risig ut, men i jämförelse med de andra skrotbilarna är det självklart att det är den han ska ha. Redan den första natten som nybliven bilägare vaknar Sam av att hans bil kör i väg. Han slänger sig på en cykel och följer efter biltjuven. Hans Camaro åker in på ett skrotupplag och när Sam smyger närmre ser han att hans bil är en högst levande robot! Sam har en familjeklenod som visar sig innehålla uppgifter som är av största intresse för två utomjordiska robotklaner. Dessa två klaner har fört krig mot varandra i tusentals år och nu har de kommit till jorden. Och de vill alla ha tag i Sam…

Transformers bygger på en tecknad tv-serie från 80-talet. I USA är nostalgi- och nördfaktorn runt den här filmen jättelik, men i Sverige tror jag inte att det finns speciellt många som har kära barndomsminnen av den serien, vilket gör att den mysiga igenkänningsfaktorn försvinner. Fast å andra sidan lär vi slippa ilskna transformers-fans som skriker om att filmen förstör allt tv-serien stod för. Michael Bay kan det här med att regissera popcorn-blockbusters. Hans filmer är massiva, medryckande och storslagna. Men sällan riktigt bra. Oftast är actionscenerna fantastiska men allting mellan dem känns som soppig utfyllnad. Så även i ”Transformers”. Filmens inledning på militärbasen i öknen är en uppvisning i hur man gör storskalig och hejdundrande actionfilm. När scenen sedan flyttas över till Sam och hans bilköp och ”nörd försöker snacka med jättesnygg tjej men lyckas inte”-historia tar filmen tvärstopp. Tempot försvinner totalt och man sitter och önskar att dom kunde köra filmens första kvart en gång till. Scenerna där en massa ansiktslösa Pentagonmänniskor försöker lista ut vad som händer är också tempofattiga. Dessutom är det svårt att förstå vem som är vem i just dom scenerna. Det är bara en massa uniformer som är helt överens om att dom inte vet någonting. Bay gör misstaget att slänga in för mycket försök till humor. Någon enstaka karaktär inslängd som comic relief är aldrig fel, men här verkar hälften av alla biroller vara med enbart för att spela över och säga lustiga saker.

Skådespelarna gör vad som förväntas av dom. Dom är stabila och håller sig på en nivå där de inte konkurrerar med de 10 meter höga robotarna som slåss. Men inte ser de ut att ta det speciellt mycket på allvar. Filmens stora huvudroller är givetvis CGI-effekterna. Jättelika robotar som spöar på varandra och blir till olika fordon är alltid värt att kolla in. Men framåt filmens andra halva, när robotslagsmålen verkligen tar fart, känner jag mig nästan lurad. Alla actionscener går i ett sådant fruktansvärt högt tempo att alla bilder är suddiga. Jag får känslan av att effektkillarna har dragit upp på farten för att dölja att effekterna kanske inte är så där sjukt snygga som man luras att tro i filmens början. I slutscenerna blir detta väldigt tydligt.

”Transformers” är inte någonting speciellt egentligen. I grund och botten är det en fantastisk inledningscen och en röjig slutscen med en och en halv timmes utfyllnad i mellan. En typisk Michael Bay film, med andra ord.

© Tommy Ekholm

Letters From Iwo Jima - DVD-recension

LETTERS FROM IWO JIMA

Regi: Clint Eastwood

Manus: Iris Yamashita

Skådespelare: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Shido Nakamura

Releasedatum: 29 juni

Betyg: ****

Trailer

När de amerikanska styrkorna rör sig allt närmare Japan, under andra världskrigets slutskede ser den japanska militären hur strategiskt viktig ön Iwo Jima kommer att bli. De skickar dit soldater för att befästa ön ordentligt inför den amerikanska attack som oundvikligen kommer att komma. General Kuribayashi skickas till Iwo Jima för att leda styrkorna och se till att arbetet går som det ska. Han upptäcker snabbat att det råder brist på nästan allt. Då det är väldigt dåligt med vatten, mat, ammunition och manskap genomför generalen en hel del strategiska förändringar för att göra det lättare att försvara ön. När väl det amerikanska anfallet kommer blir det en hård strid på liv och död mot de numerärt överlägsna amerikanska soldaterna.

”Letters From Iwo Jima” är en mycket annorlunda amerikansk krigsfilm eftersom den berättar hela sin historia ur japanernas synvinkel. Regissör Clint Eastwood gjorde också ”Flags of our Fathers” ett knappt år tidigare, som utgår från Iwo Jima sett från den amerikanska sidan. Filmens tempo skiljer den också från de första andra filmer i genren. Den fokuserar betydligt mycket mer på karaktärerna än på krigsscener, även om dessa är mycket starka. Filmens foto är vackert. Färgerna har blekts ner så att nästan ser svartvit ut och det ger en känsla av klassisk krigsfilm. I rollen som general Kuribayashi gör Ken Watanabe ett av sina starkaste porträtt i karriären. Utan tvekan hans bästa i Hollywood. Värd att nämnas är också den japanska sångstjärnan Kazunari Ninomiya, i rollen som soldaten Sagio. ”Letters From Iwo Jima” är en film som bryter mot krigsfilmens konventioner och det gör att den sticker ut från mängden på ett förtjänstfullt sätt.

© Tommy Ekholm

Bobby - DVD-recension

BOBBY

Regi & Manus: Emilio Estevez

Medverkande: William H. Macy, Anthony Hopkins, Demi Moore, Christian Slater

Releasedatum: 20 juni

Betyg: ***

Trailer

Den 6:e juli 1968 blir Robert F Kennedy mördad på Ambassador Hotel i Los Angeles. Han har precis vunnit det kaliforniska primärvalet och ser ut att bli det demokratiska partiets presidentkandidat. Hotellet inhyser Kennedys kampanjhögkvarter och är fyllt med folk som är där både på grund av valet och för att dom jobbar där. Filmen handlar egentligen inte om Kennedy själv utan om alla de människor som av olika anledningar befinner sig på hotellet under den aktuella dagen. Vi får följa massor av karaktärer, från Kennedys kampanjchefer till kökspersonalen och hotellets pensionerade dörrvaktmästare, från tidig morgon fram till kvällens tragiska mord.

Den gamle Brat Packern Emilio Estevez har fått ihop en imponerande samling bra och rutinerade skådespelare. Tyvärr är de så många att det inte går att hitta någon som spelar huvudrollen. I stället är alla karaktärer en sorts biroller till varandra. Hade Estevez kapat antalet roller hade filmen fått en betydligt klarare struktur. Nu känns det som om han tappar bort en del intressanta upplägg till förmån för betydligt mindre fängslande sidohistorier. I vilket fall som helst är ”Bobby” en sevärd film. Skådespelarna gör sitt yttersta med den begränsade tid de får och starka scener är det gott om. Något överraskande står Sharon Stone och Demi Moore för filmens bästa scen. Andra som är värda att nämnas är Cristian Slater, Freddy Rodriguez och till min stora förvåning Lindsay Lohan och en hysteriskt rolig Ashton Kutcher.

”Bobby” har en klar politisk agenda och gör inga som helst försöka att dölja dom. Och alla som ser och hör Bobby Kennedys inklippta tal kan nog hålla med om att världen förmodligen hade sett betydligt bättre ut idag om inte Robert Kennedy hade mördats.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 1, 2007

Inland Empire - biorecension

INLAND EMPIRE

Regi & manus: David Lynch

Skådespelare: Laura Dern, Justin Theroux, Jeremy Irons

Releasedatum: Juli, men efter Triangelfilms konkurs är det inte säkert när den kommer.

Betyg: ****

Trailer

David Lynch är en av filmvärldens stora mysterium. En regissör som följt upp publiksuccéer som ”Elefantmannen”, ”Wild at Heart” och ”Twin Peaks” med underlig art-film som ”Lost Highway” och ”Mulholland Drive” borde varit begravd av Hollywodd för länge, länge sedan. Nu blir i stället varje filmsläpp något som lanseras för den allmänne biobesökaren och visas på primetime på filmkanalerna. Filmer som inte borde tilltala andra än hårdhudade cineaster görs tillgängliga för vem som helst. Men med ”Inland Empire” är det mycket möjligt att vi ser sista spiken i kistan för Lynchs svenssonpublik.

Nikki Grace är en skådespelerska som sitter hemma i sitt överdådiga hus och spänt väntar på besked om hon har fått rollen i storregissören Kingsley Stewarts ny film. Då dyker hennes konstiga granne upp, en äldre dam, som förklarar att i dag är egentligen i morgon och att Nikki fått rollen. Grannen passar även på att berätta att filmen är en remake av en äldre polsk film och att det ligger en gammal zigenarförbannelse över filmen. På den första inspelningsdagen meddelar regissören att det faktiskt är en remake och att de båda huvudrollsinnehavarna i originalet mördades, vilket är anledningen till att den aldrig gjordes klar. Under inspelningen känner Nikki hur hon dras till sin motspelare, den hete skådisen Devon Berke. Ju närmre de kommer varandra, dess då mer känner Nikki hur deras relation är precis som den i filmen dom spelar in. Nikki börjar allt mer att tappa fotfästet och får allt svårare att skilja verkligheten från filmen. När hon en dag går bakom scenen öppnar hon en dörr och kliver in i något av en parallell verklighet, där hon ÄR sin karaktär. Här, en dryg halvtimme in i filmen, blir det svårt att få ner en förståelig synopsis. Nikki blir sin karaktär Susan Blue, men även en eller ett par andra karaktärer som lever parallella liv. Och vem är den gråtande flickan på hotellrummet? För att inte tala om de sitcom-aktiga personerna med kaninhuvuden…

Man ska inte sticka under stol med att ”Inland Empire” är svår att förstå. Den är faktisk under mycket långa stunder helt obegriplig. Så fort man känner att man eventuellt, kanske, har hittat en tråd i ”handlingen” så är plötsligt huvudpersonen någon helt annan. Lynchs förra produktion, ”Mulholland Drive”, känns stundtals Disney-mässig i jämförelse. Filmen är dessutom hela 2 timmar och 59 minuter. ”Inland Empire” är en antingen-eller-film. Antingen så fångas man in av det extremt långsamma tempot och kan inte slita sig, eller så får man spel och flyr efter 50 minuter. Filmen lär kräva att man ser den minst 5-10 gånger för att man ska kunna börja att sortera igenom vad det är som utspelar sig och börja få ett grepp om den. David Lynch ger som vanligt inga som helst svar i filmen. Slutet förklarar ingenting. Lynch slänger fram sin exakta vision av det han vill berätta och låter åskådarens hjärna vara en lika stor del av berättandet som hans egen.

Laura Dern spelar Nikki (och alla påföljande karaktärer) och hon har minsann ingen lätt uppgift. Dock klarar hon av att vara det centrum som filmen verkligen behöver för man alls ska klara av att följa det här. Hennes avskalade skådespeleri gör förflyttningarna mellan de olika karaktärerna än mer hypnotisk. Filmen är inspelad med DV-kameror, så själva bilderna kan knappast kallas vackra. Men Lynch har jobbat med en enkel och effektiv ljussättning, så alla scener får en grym stämning.

Själv hör jag till de personer som kommer att se den här filmen många gånger. Jag sögs in av filmen hypnotiska bilder och tempo. Även om det framåt slutet började kännas väldigt långt så ser jag fram emot nästa gång jag får sitta igenom dessa 3 lätt obegripliga timmar. Men folk som gillar Lynch enbart för ”Twin Peaks” kommer att försvinna ur salongen på mindre än en timme och förmodligen aldrig se en film av David Lynch igen.

© Tommy Ekholm

Oceans Thirteen - biorecension

OCEANS THIRTEEN

Regi: Steven Soderbergh

Manus: Brian Koppelman, David Levien

Skådespelare: George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Al Pacino

Releasedatum: 7 juni

Betyg: ****

Trailer

Att Oceans-filmerna egentligen bara är ett sätt för Steven Soderbergh och George Clooney att hänga med sina polare och tjäna ihop pengar till sina ”riktiga” filmer är inte någon hemlighet. Men när pengarna resulterar i höjdarfilmer som ”Syriana”, ”Good Night and Good Luck” och ”The Good German” får dom gärna göra hundra filmer om folk som rånar kasinon.

Danny Ocean kommer tillbaka till Las Vegas efter att en i gänget, den gamle kasinoägaren Reuben, har blivit blåst på sin del i ett nytt jättekasino. Chocken över att ha blivit lurad ger Reuben en hjärtattack och snabbt samlar Ocean ihop hela sitt gäng vid sjuksängen. Den skrupelfrie kasinoägare som lurat deras vän är den hänsynslöse Wille Bank. Danny Ocean och han gäng bestämmer sig för att de måste hämnas på Bank och dessutom hoppas de på att en trevlig kupp kan få den sängliggande Reuben på bättringsvägen. Den här gången är inte målet att stjäla pengar till sig själva. De ska bara se till att Willie Bank förlorar så mycket pengar som möjligt. Det nya jättehotellet har givetvis det mest storslagna säkerhetssystemet i världshistorien. Men vad är det mot Oceans gäng av rutinerade kasinorånare! Den komplicerade planen sätts snabbt i rörelse så att de kan ruinera Willie Bank redan på kasinots öppningskväll.

Egentligen är alla filmerna i den här serien byggda på rätt så fattiga manus. Filmerna är allt som oftast bara en ursäkt för att låta världens coolaste skådisar glida runt och se svala ut och kasta one-liners omkring sig. Som tur är blir resultatet lyckat. I varje ny film slänger man in en eller ett par till av cool-eliten för att förnya sig. I ”Oceans Thirteen” är nykomlingen Al Pacino. Många av scenerna för egentligen inte handlingen framåt, de bara låter skådespelarna sitta och kasta rapp dialog mot varandra. Eller gör sig lustig över det faktum att de alla är så sjukt coola. Ett exempel på det sistnämnda är scenen där Clooney och Pitt försöker dölja att de gråter när de ser på Oprah och det hela utmynnar i riktigt bra humor.

Filmen är precis som vanligt väldigt snygg. Soderbergh utnyttjar verkligen kasinot för att skapa en drömlik och nästan overklig värld, där historiens alla vansinnigheter och ofta otroliga vändningar känns helt trovärdiga. Skådespelarna behövs knappt nämnas här. Det märks klart och tydligt att de har kul. Filmens egentliga komiska superhjältar är Casey Affleck och Scott Caan, som bröderna Malloy. Det är närapå omöjligt att hålla sig för skratt så fort de dyker upp på duken. Sidohistorien om bröderna och de strejkande arbetarna på tärningsfabriken i Mexico är filmens roligaste scener.

Har man sett ”Eleven” och ”Twelve” så är det här typ exakt samma sak. Men varför göra stora förändringar på ett koncept som fungerar utmärkt? Som skön och slapp popcorn-rulle och skola i hur man ser cool ut på bioduken är ”Oceans Thirteen” nästan i en klass för sig själv.

© Tommy Ekholm

Death Proof - biorecension

DEATH PROOF

Regi & manus: Quentin Tarantino

Skådespelare: Kurt Russel, Rosario Dawson, Rose McGowan, Vanessa Ferlito

Releasedatum: 1 juni

Betyg: ****

”Death Proof” är den ena delen av Quentin Tarantino och Robert Rodriguez helaftonsprojekt ”Grindhouse”. I USA gick båda filmerna direkt efter varandra som en double-feature, men i Europa lanseras dom var för sig. Filmbolaget säger att anledningen till detta är att europeér ”inte är vana vid double-feature som format”, men det är snarare så att konceptet inte lyckades något vidare i USA och bolaget anser att chansen för en succé ökar om man slänger fram två filmer i stället för en jättelång.

Stuntman Mike är föga överraskande en stuntman. Dessutom en som är ännu mer från vettet än andra i samma bransch. Han kör in med sin specialriggade stuntbil i en stad och utser unga kvinnor till sina offer. Sedan väntar han på att de ska köra iväg i sin bil, varpå han dödar dom. Filmen inleds med att Stuntman Mike glider in en liten stad i Texas och får upp ögonen för den lokala radioprataren Jungle Julia. I samma ögonblick som Mike upptäcker Julia och hennes vänner utanför en krog har kvinnorna inte långt kvar att leva.

Precis som andra Tarantinofilmer är ”Death Proof” en kärleksfull hyllning till en specifik filmgenre. Efter att ha betat av asiatiska gangsterfilmer, blaxploitation och kampsportsfilmer har nu turen kommit till 70-talets amerikanska B-filmer. Har man en relation till den här sortens biljaktsfyllda halvskräckisar så får man ut betydligt mer av ”Death Proof”. Och om man inte har det så är det rätt kul ändå. Tarantino har gjort sitt yttersta för att få till samma sorts småkornig bildskärpa och skumma kameravinklar som i de filmer han tar avstamp i. Filmen kommer även med redan klara repor och kassa projektorbyten, allt för att få till känslan av B-film på en sunkig biograf. Egentligen är ”Death Proof” två filmer. Efter att den första historien når sitt slut flyttar sig historien något år framåt i tiden och går från att vara en lite närgången mjukskräckis till att bli en fartfylld biljaktsfilm. Tarantino sköter genrebytet så bra att man knappt märker att hela tonen ändrats innan man är halvvägs in i biljakten.

Kurt Russel är faktiskt inte med så väldigt mycket. I stället är det filmens kvinnor som får det mesta av utrymmet. Rosario Dawson, Vanessa Ferlito och Tracie Thoms är de som tar för sig mest och bäst lyckas att fånga typiska manér från de 70-talsfilmer Tarantino älskar. Russel är mycket bra i de få scener där han faktiskt får göra annat än att fyra av sitt galen-mördare-skratt. Men även om det är hans namn som står längs upp på filmaffischen tillhör filmen dom han försöker mörda. Manuset går det att ha åsikter om, men det är ett i närmast perfekt kopia på den typiska B-rullen. Filmen ser lite sjavig ut, men det är rätt så klart att Tarantino i det längsta försöker gömma att det är en film med en rejäl budget. Fotot är hela tiden LITE för bra för att vara en B-film och stuntsen är på sina ställen makalösa. Och slutscenen är bland det roligaste och mest upplyftande jag sett på bio i år. Vänta ett par sekunder efter att THE END kommit upp på duken och ni får filmens stora money-shot. ”Death Proof” är en film i en genre som är i det närmaste utdöd och är egentligen bra mycket bättre än de filmer den vill dra fram i ljuset. När Tarantino släpper en ny film är förväntningarna alltid höga och här svarar han upp rätt så bra.

© Tommy Ekholm

Pans Labyrint - biorecension

PANS LABYRINT

Regi & manus: Guillermo del Toro

Skådespelare: Ivana Baquero, Maribel Verdú, Sergi López

Releasedatum: ute nu

Betyg: *****

Trailer

Ofelias liv har tagit en vändning som hon inte alls gillar. I efterdyningarna av det spanska inbördeskriget har Ofelias mamma, Carmen, gift om sig med en kapten i det fascistiska gardet. Carmen är gravid med kaptenens barn vilket gör att han kräver att de ska komma och bo med honom i hans förläggning långt ut på landet. Ofelia älskar att läsa sagoböcker och till sin stora förvåning är den första varelse hon springer på när hon anländer till förläggningen en lite flygande fe. Kaptenen är en hård man som driver ett hänsynslöst krig mot den lilla kvarvarande motståndsgruppen som finns i skogarna. Den långa resan har gjort Ofelias mamma svårt sjuk och när mamman inte orkar så tyr sig Ofelia till kaptenens hushållerska Mercedes. Under en promenad i skogen hittar Ofelia en stor och väldigt gammal labyrint, byggd av stenmurar. Där träffar hon faunen Pan som berättar för Ofelia att hon egentligen är en prinsessa och dotter till kungen av Underjorden. Ofelia får tre uppdrag som hon måste genomföra för att komma tillbaka till sin riktiga faders kungarike.

Guillermo del Toro har under de senaste åren visat att han är en av de mest lovande actionregissörerna. Hans filmer har varit fyllda av fantastiskt filmat testosteronaction med ordentligt med snygga specialeffekter. ”Pans Labyrint” är i grunden någonting helt annat. Den som tror att man enbart ska få en vacker saga med en olycklig liten flicka, feer och andra övernaturliga väsen kommer att bli, inte besviken, men i alla fall överraskad. Manusets storhet ligger i att historien väver samman Ofelias övernaturliga upplevelser med kriget mellan fascisterna och motståndsmännen på ett fantastiskt sätt. Den verkliga världens hemskheter glider helt omärkbart in i Ofelias fantastiska upplevelser och de två känns aldrig som skilda historier. Här har del Toro lyckats perfekt.

Skådespelarna gör över lag mycket bra ifrån sig. Ivana Baquero, som Ofelia, känns helt trovärdig i alla underliga situationer som hon hamnar i. Mariel Verdú, i rollen som Mercedes, möter inga mytiska väsen, utan går i stället upp mot högst mänskliga monster och hon står för filmens starkaste skådespelarinsats. Alla biroller fungerar, med Álex Angulo, som Dr. Ferrerio som den sticker ut från mängden.

”Pans Labyrint” är en nästan sjukt snygg film. Den blev belönad med Oscars för foto, scenografi och make-up och var mer än väl värd alla statyetter. Ofelias drömlika scener med Pan är fantastiskt vackra och färgfyllda och scenerna i den hårda, obevekliga verkligheten hos motståndsmännen är snyggt bleka och urvattnade. Ändå flyter de olika scenerna in i varandra perfekt och man märker knappt skillnaden förrän i efterhand. ”Pans Labyrint” är en av årets stora måste-filmer, lätt en av 2006 års bästa. En så här snygg och välberättad film är det nästan ett brott att missa!

© Tommy Ekholm

Det Levande Slottet - DVD-recension

DET LEVANDE SLOTTET

Regi & manus: Hayao Miyazaki

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

För fem år sedan var japanska animefilmer något som i stort sett ingen utanför vissa subkulturer någonsin tittat på. Sedan kom Hayao Miyazakis förra film, ”Spirited Away” och slog sönder alla kända barriärer. Filmen blev en stor succé, både bland biobesökare och bland filmkritiker. Hans senaste film, Det Levande Slottet, fick inte riktigt den uppmärksamhet som den borde ha fått, så den försvann lite för fort från biograferna.

Filmens historia rör sig runt 18-årige Sophie. Hon blir förbannad av en elak häxa och förvandlas till en 80-årig gammal tant. Som tur är stöter hon på den legendariske trollkarlen Howl. Trollkarlen bor i ett fantastiskt slott som vandrar omkring. Sophie möter där elddemonen Calcifer och han lovar att lösa hennes förbannelse om hon i gengäld hjälper honom att bli fri från hans egen överenskommelse med Howl.

Det Levande Slottet har inte mycket gemensamt med amerikansk animerad film. Historien är mycket mer komplex än någonting som Disney eller Pixar gjort och samtidigt är den väldigt vacker. Karaktärerna har ett större djup och berättandet riktar inte i första hand in sig på barn. Här och var blir det lite flamsigt men det är inte svårt att ha överseende med. De japanska rösterna är att föredra framför de amerikanska, trots en del stjärnor bland röstskådespelarna, eftersom många av amerikanerna låter förvånansvärt platta och oengagerade. Det är drygt två år sedan filmen gick på svenska biografer och under den tiden har det inte dykt upp någonting som ens är i närheten av att spela i samma klass. Den är visserligen inte lika bra som Spirited Away, men för att få se en animerad film som slår det mästerverket är vi nog tvungna att vänta på Miyazakis nästa film.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 5, 2006

Jindabyne - DVD-recension

JINDABYNE

Regi: Ray Lawrence

Manus: Beatrix Christian

Skådespelare: Gabriel Byrne, Laura Linney, Chris Haywood

Releasedatum: Ute nu

Betyg: **

Trailer

I de mer öde delarna av Australien ligger den lilla staden Jindabyne. Här bor Stewart med sin familj. Varje år åker Stewart och 3 av hans vänner på en fiskeresa till en liten gömd flod mitt ute i vildmarken. Det är årets stora händelse och något som de alla ser väldigt mycket fram mot. Årets resa börjar precis lika trevligt som alla andra år. Efter en hel dags vandring genom snårskogen kommer till sin lägerplats och gör natt. När de sedan ger sig ut för att fiska den följande morgonen möts de av en obehaglig överraskning. I floden hittar de att dumpat, naket lik efter en ung kvinna. De blir givetvis väldigt chockade. Männen spenderar dagen med att diskutera hur de ska hantera situationen och tar ett udda beslut. De stannar nämligen kvar och fiskar även nästföljande dag. Morgonen efter så bryter de upp och vandrar den långa vägen mot sin bil för att ta sig till ett område där de har täckning på sin mobiltelefon och kontaktar polisen. Männens beslut får förödande konsekvenser för dem och deras familjer. Att de stannade kvar och fortsatte att fiska möts med totalt oförstående från både deras familjer, offrets familj, media och de övriga som bor i staden. Familjerna börjar slitas isär och deras sammanhållning sätts på stora prov.

Jag gillade regissören Ray Lawrence förra film "Lantana". Så när han teamar upp med skådisar som Gabriel Byrne och Laura Linney hoppades jag på det bästa. Tyvärr så är resultatet mest...tja...tråkigt. Med sina 2 timmar är filmen för lång. Under långa stunder så händer ingenting och det pyttelilla tempo som finns stannar av helt och hållet. Dessutom finns en massa små sidohistorier som lämnas helt oavslutade. "Jindabye" blir aldrig gripande, spännande eller rolig. Den är bara trist. Gabriel Byrne sliter och försöker, men med ett så torrt manus trampar han bara vatten och kommer ingen vart. Laura Linney, som spelar han fru är bara enerverande och framåt filmens slut tycker man genuint illa om både henne och hennes konstiga karaktär. Historien lyckas inte med att skapa något intresse för dess karaktärer och man bryr sig inte det minsta om hur det går för dom. Dessutom borde man ha sparkat filmens fotograf. Jag har sett snyggare foto i nobudget-filmer. Skarpa bilder blandas med grynigt DV-foto på ett sätt som jag bara inte kan förstå. Ray Lawrence har gjort en ointressant och tråkig film som ingen med filmintresse har något utbyte av.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Akademiskt filmnörderi

Här länkar jag till lite seriöst akademiskt filmnörderi. Nämligen min C-uppsats i filmvetenskap, framlagd vid Stockholms Universitet i juni, 2004.

Den rör sig kring tysk 20-talsfilm, expressionism och hur den filmrörelsen fortfarande påverkar dagens filmer, med fokus på Dark City.

"SKUGGOR AV DET FÖRFLUTNA - Expressionistiska drag i Alex Proyas Dark City"

The Fountain - DVD-recension

THE FOUNTAIN

Regi & manus: Darren Aronofsky

Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weiz, Ellen Burstyn

Releasedatum: 30 maj

Betyg: *****

Trailer

De senaste 6 åren har Darren Aronofsky slitit för att förverkliga "The Fountain". För ett par år sedan började inspelningarna med bland annat Brad Pitt i huvudrollen. Det visade sig att Pitt och Aronofsky inte kunde komma överens om någonting, vilket ledde till att Pitt hoppade av. Aronofsky bestämde sig för att kapa filmens budget till knappt hälften, skriva om manuset, börja om och "go indie".

"The Fountain" är i grunden tre historier, som till en början inte verkar hänga ihop, men som fram mot slutet är tätt hopbundna. Filmens huvudhistoria handlar om läkaren Tom Creo, som forskar runt tumörer i hjärnan. Han arbetar under tidspress sedan hans fru Izzy har fått en tumör som sakta men säkert håller på att ta livet av henne. Izzy skriver på en bok och bokens berättelse står för en annan av filmens historier. Här handlar det om Spanien under inkvisitionen och en conquistodores sökande efter en religiös artefakt i den sydamerikanska djungeln. Den tredje historien är mer skruvad och rör sig runt en man som, tillsammans med ett träd, svävar i en bubbla genom rymden. Dessa tre historier visar sig vara tätt sammanbundna och tillsammans skapar de en storartat välbyggd berättelse.

"The Fountain" är det bästa Aronofsky gjort hittills!! I grunden är det både ett intressant drama och en djupt filosofisk film om liv, död och mänskligheten i stort. Den är också så fantastiskt snygg att man tappar andan i nästan varenda scen. Här och var påminner det om Takashi Miike, i hans allra mest filosofiska stunder. Fast utan 100-tals liter med blod. Aronofsky har gått ifrån den "hip-hop editing", som präglat hans två första filmer och istället satsat allt krut på fantastiska kompositioner och makalösa specialeffekter. Effekterna är inte CGI, utan i stället har Aronofsky, genom mikroskop, filmat kemiska reaktioner. De skådespelare som medverkar ser ut att helt ha förstått vad det är som Aronofsky är ute efter och agerar med en säkerhet och självklarhet som gör att filmens något splittrade historia känns sammanbunden och självklar. Hugh Jackman spelar huvudrollen, och får här visa att han är långt mycket mer än bara en actionskådis. Rachel Weiz, som spelar hans fru, har på senare år klivit fram som ett stort framtidsnamn och gör här ingenting för att sänka sitt värde. Aronofskys "The Fountain" är ett mästerverk på alla sätt. Välskriven, välspelad, välregisserad och visuellt är det fullkomligen storartat!

© Tommy Ekholm

De Förlorade Barnens Stad - DVD-recension

DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Regi: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro

Manus: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro, Gilles Adrien

Skådespelare: Ron Perlman, Daniel Emilfork, Judith Vittet

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Den franske regissören Jean-Pierre Jeunet slog igenom för den stora massan 2001, med sin ofantliga världssuccé ”Amelie” och fortsatte med ”En långvarig förlovning”, en av årets bästa filmer 2004, som även den blev en publikframgång i hela Europa. Jeunets riktigt stora mästerverk kom dock ut redan 1995. ”De förlorade barnens stad”, som han samregisserade med sin då gode vän Marc Caro, är en surrealistisk vansinnesfärd i en dystopisk science fiction-värld.

Den galne vetenskapsmannen Krank stjäl små barn för att stjäla deras drömmar, eftersom han själv är oförmögen att drömma. Till sin hjälp har han sex identiska kloner, en dvärg och en hjärna i en tank. One är en stor och stark man som ger sig i väg från cirkusen han arbetar på när hans lillebror bli kidnappad av Krank. För att hitta honom tar han hjälp av en mycket ung och väldigt streetsmart flicka, vid namn Miette. Flickan är del av ett gäng tjuvar som arbetar för två riktigt onda siamesiska tvillingar. One och Miette ger sig ut i den underliga staden för att hitta den försvunne brodern och slutligen hämnas på Krank.

Den här filmen har mer galna karaktärer per minut än någon annan film i historien, men det är egentligen inte det som gör filmen till ett mästerverk. Filmen är istället något av det vackraste och mest genomtänkta som över huvud taget går att se. Varenda skådespelare är helt briljant och till och med till de allra sjukaste karaktärerna tar skådespelarna sitt arbete på fullaste allvar. Jeunet och Caro har skapat en helt unik film, som går att se om och om igen eftersom man hittar nya små saker varje gång man ser den. Filmen har varit i stort sett omöjlig att få tag på med svensk text, men för inte så länge sedan kom det äntligen en fin svensk DVD-utgåva och det är något som alla filmälskare bör vara omåttligt lyckliga över!

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 3, 2006

Infödd Soldat - DVD-recension

INFÖDD SOLDAT

Regi: Rachid Bouchareb

Manus: Rachid Bouchareb, Olivier Lorelle

Skådespelare: Jamel Debbouze, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Samy Naceri

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

Infödd Soldat tar sin början i frankrikes afrikanska kolonier under 1943. Mängder av unga män lyssnar till franska värvares rop om att "moderlandet" behöver deras hjälp. De sänds iväg på lastbilsflak och får en ytterst sparsam utbildning innan de sänds ut för att slåss mot den tyska Afrikakåren. Bland de 233 000 som 1943 ansluter till de "nordafrikanska" franska förbanden finns algerierna Said, Abdelkader och Messaoud, samt de marockanska bröderna Yassir och Larbi. Redan vi deras första strid står det klart att de infödda soldaterna behandlas annorlunda än de franska. Trots att de är starkt patriotiska och minst lika bra i strid som de helfranska förbanden får de se sig användas som kanonmat och när de är framgångsrika så är det bara de franska soldaterna som får beröm och belönas.

De afrikanska förbanden sänds in i Italien och slår sig, via bland annat Monte Casino, in mot den franska gränsen. Korpralen Abdelkader är en bra soldat och en duktig ledare, men han blir allt mer desillusionerad när han hela tiden får se hur den befordran som rättmätigen är hans går till franska soldater. Ju längre in i Frankrike som trupperna kommer, dess då mer känner de infödda soldaterna att de diskrimineras och att det Moderland som de slåss för inte bryr sig ett dugg om dem.

Infödd soldat är en krigsfilm där striderna mot fienden inte har någon egentlig betydelse för filmens historia. Berättelsen förs framåt i lägren och kasernerna där trupperna tillbringar sin tid mellan slagen. Det är knappast någon tvekan om vilken sida filmen står på och inte heller slutet känns speciellt överraskande. Ändå är det spännande in i det sista.

Det känns som om jag väldigt snart tömt ut alla superlativ jag kan komma på vad det gäller skådespeleri, men även i denna film är huvudrollsinnehavarna av yppersta världsklass. Den enda av dem som jag kan dra mig till minnes att jag sett tidigare är Jamel Debbouze, som spelar Said. Om jag inte minns fel har han medverkat i Amelie och möjligtvis någon annan film av min personlige gud Jean-Pierre Jeunet. Roschdy Zem och Sami Bouajila, som spelar Messaoud respektive Abdelkadar finner ett djup i sina karaktärer som gör de känns som äkta och högst levande människor. Samy Naceri, i rollen som Yassir, har en fantastisk minimalistisk skådespelarstil. Han har väldigt få repliker, men har ett minspel och ett sätt att slänga blickar omkring sig som säger mer än ord någonsin kan. Runt dessa fyra finns en mängd birollsinnehavare som alla gör ett grymt jobb och jag kan inte hitta någon som drar ner betyget. Det märks klart och tydligt att filmen verkligen betyder någonting för skådespelarna och alla presterar långt över 100 %.

Regissören Rachid Bouchareb och hans fotograf Patrick Blossier har hittat ett i det närmaste perfekt bildspråk, där närbilderna är precis lika storslagna som de svepande vyerna över slagfälten. Infödd Soldat är en film som är snygg, har ett mycket bra manus och skådespelarinsatser som är top of the line. Det finns inte mycket mer man kan begära. De lite mer än 2 timmarna bara flyger förbi och man sitter och kommer på sig själv med att vilja ha minst lika mycket till.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Road to Guantanamo - DVD-recension

ROAD TO GUANTANAMO

Regi: Michael Winterbottom

Skådespelare: Rizwan Ahmed, Farhad Harun, Waqar Siddiqui, Arfan Usman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Medhi Ghezali har genom kvällstidningarna blivit känd som ”Guantanamosvensken”, då han satt inlåst på det amerikanska militärfängelset i flera år. Väl hemkommen vägrade han länge att tala om sina upplevelser i fångenskap och vad han fick utstå i fängelset. Tre unga män från England satt också inspärrade i Guantanamobasens ”Camp Delta”. Efter drygt 3 år släpptes de och de har valt att gå ut med sin historia och hjälpt till att göra en film om vad som hände dem.

19-årige Asif Iqbal ska åka från sitt hem i England till sin släkts hemby i Pakistan för att gifta sig. Han bjuder med 3 av sina vänner, även de av pakistansk börd, och i september 2001 reser de 4 unga vännerna från Tipton i engelska Midlands till Pakistan. De fördriver någon vecka med att åka runt i Karachi. På bilder och tv ser grabbarna hur folket lider i Afghanistan och bestämmer sig för att åka dit och se hur det är med egna ögon och förhoppningsvis, som goda muslimer, hjälpa befolkningen på något sätt. Utan några större problem skaffar de sig skjuts mot gränsen till grannlandet och lämnar den relativa säkerheten i Pakistan bakom sig. De fyra vännerna tar sig över Afghanistans gräns och hamnar mitt i USAs första bombräder mot landet. Nu gäller det att försöka fly undan de amerikanska bomberna och Norra Alliansens styrkor. De fyra gör allt mer desperata försök att ta sig tillbaka mot gränsen till Pakistan. Eftersom de inte talar samma språk i Pakistan och Afghanistan uppstår viss språkförbistring och grabbarna hamnar i en liten håla alldeles i närheten av de mest intensiva krigszonerna. I ett intensivt bombanfall försvinner en av dem och den följande morgonen så grips de tre kvarvarande av Norra Alliansens trupper. Efter en sväng i ett överfyllt afghanskt fängelse så överlämnas de till amerikanerna, som utgår ifrån att de är medlemmar av Al-Qaeda. De hålls fångna på en amerikansk bas under hemska förhållanden och får utstå mycket hårda och förnedrande förhör. Efter flera månader transporteras de vidare och hamnar till slut i Camp Delta på Guantanamo. ”The Tipton Three”, som de kom att kallas, hölls fångna i över två år utan rättegång, innan de släpptes 2004.

Regissören Michael Winterbottom har gjort en mycket gripande dramadokumentär om de tre vännernas öde. Deras historia berättas med hjälp av skådespelare och scenerna bryts av med intervjuer med de riktiga personerna. De berättar på ett rakt och klart sätt om det hemska livet i amerikansk fångenskap, om de hårda förhören, den tortyr de fick utstå och sveket från den brittiska staten. Greppet att blanda dokumentära intervjuer med skådepelade scener fungerar här utmärkt. Historien som de unga männen berättar är tillräckligt stark för att den inte ska tappa något tempo mellan scenerna.

”Road to Guantanamo” är en av de här VIKTIGA filmerna som man verkligen bör se för att få en bättre bild av hur världen runt oss faktiskt fungerar. Den är stundtals så stark att den nästan är svår att titta på, men den för fram ett viktigt budskap om att allt inte är antingen svart eller vitt.

© Tommy Ekholm

The Piano Tuner of Earthquakes - DVD-recension

THE PIANO TUNER OF EARTHQUAKES

Regi och manus: Stephen Quay, Timothy Quay

Skådespelare: Cesar Saracho, Amira Casar, Gottfried John

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

"The Piano Tuner of Earthquakes" är den senaste filmen av de identiska tvillingbröderna Quay. Först och främst ska jag villigt medge att den här filmen nog inte är för alla. Förmodligen är det en extremt cineastnördig arty-pryl som alla andra människor kommer att hata... Hur som helst...filmens historia rör sig runt Malvina, en berömd operasångerska, som på sin bröllopsdag kidnappas av den underliga Dr. Droz. Doktorn för henne till ett skruvat ställe någonstans vid en mycket bergig kust. Sedan kallar doktorn en känd pianostämmare till sin skumma villa där hans arbete kommer att bestå i att stämma ljudet i doktorns egenhändigt byggda musikmaskiner, kallade "automatons". Pianostämmaren blir snart påverkad av de underliga automatonerna och sången från den vackra Malvina. Han får reda på att doktorn tänker sätta upp en vansinnig opera och bestämmer sig för att rädda den vackra operasångerskan.

Låter det underligt? You don´t know the half of it! Filmen är seriöst konstig och skruvad och det finns inte en tillstymmelse till verklighetsförankring i den. Flera scener är vackra och annorlunda animeringar och det är inte svårt att förstå varför bröderna Quay är Gilliams favoritanimatörer. Bröderna har tittat väldigt mycket på gammal film och inspirationen till "The Piano Tuner..." går att hitta i filmer från främst 1920- och 30-talen. Filmens första 45 minuter är så underbart expressionistiska att ingenting liknande har setts till sedan mitten av 20-talet. F.W. Murnau skulle gråta av lycka! Ljussättningen, skådespeleriet, estetiken, ja allt, bara skriker Expressionism. Sedan glider filmen över till att vara starkt impressionistisk, med klara drag av franska 20-talsmästare som Jean Epstein och Abel Gance. Långa drömlika sekvenser där man aldrig vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Färgerna är mattade på ett sätt för tankarna till tintade gamla stumfilmer och det passar givetvis perfekt i den här filmen. Bröderna Quay har gjort en helt unik film och jag är tveksam till om jag någonsin sett någonting liknande. För någon som mig, som har snöat in på europeisk 20-talsfilm, så är det här bara ren och skär lycka! Filmen må inte vara för alla, men jag råder varje person med genuint filmintresse att jaga rätt på en DVD med "The Piano Tuner of Earthquakes". Även om ni hatar den så är det en upplevelse. Jag är överlycklig.

Ingen svensk DVD-utgåva finns, men det finns en mycket fin amerikansk utgåva som är värd att leta reda på.

© Tommy Ekholm

Blades of Glory - biorecension

BLADES OF GLORY

Regi: Josh Gordon, Will Speck

Manus: John Altschuler, Dave Krisnsky

Skådespelare: Will Ferrell, John Heder, Craig T Nelson, Jenna Fisher

Releasedatum: 11 maj

Betyg: ***

Trailer

Jimmy MacElroy är ett underbarn inom konståkningen. Vid fyra års ålder adopterades han av en miljonär med drömmar om mästerskapsguld och sedan dess har Jimmy tränats av de bästa tränarna för att nå sitt och adoptivfaderns stora mål. Den enda som står i vägen för deras dröm är Chazz Michael Michaels, konståkningens ultimata badboy. Chazz hade en riktigt hård uppväxt och blev känd genom att göra sig ett namn inom den stenhårda underground-konståkningsscenen i Detroit. När Jimmy och Chazz råkar i slagsmål under en prisutdelning på ett stort mästerskap blir de båda avstängda från konståkningen på livstid. Efter mer än tre års frånvaro från sporten hittar Jimmy ett kryphål i reglerna. Han och Chazz är bara avstängda från att tävla i singelåkning. De får fortfarande tävla i paråkning. De båda åkarna avskyr varandra innerligt, men ser att samarbete är deras enda chans att återigen kunna tävla och vinna medaljer inom sporten de älskar.

Will Ferrell och Napoleon Dynamite åker konståkning. Går det verkligen att misslyckas med ett sådant upplägg? Nej, egentligen inte. Ferrell ligger, precis som vanligt, hela tiden någonstans mellan väldigt kul och hysterisk. John Heder spelar sin paradroll som den mesige killen med lite för mycket attityd. Tillsammans lyckas de få någonting så trist och smålöjligt som konståkning att bli roligt och spännande. Det är så att man önskar att OS såg ut så här. Det ska villigt erkännas att manuset är rätt så tomt. Filmens badguys är inte speciellt bad och det blir aldrig något riktigt tryck i den delen av historien. I stället läggs allt krut på samspelet mellan Ferrell och Heder. Det som verkligen håller ihop alla konståkningsscener, och det är överraskande många, är Richard Pearsons klippning. Det blir fart och tryck i åkningen och man glömmer faktiskt bort att det knappast är den småfete Ferrell som skrinnar runt och gör en trippel axel på banan. När det kommer till flamshumor är det nästan ingen som kommer upp i Ferrells klass och han befäster sin ställning med Blades of Glory. Filmen kommer inte upp i samma klass som Anchorman, men det är det ytterst få filmer som gör.

© Tommy Ekholm

Paradise Now - DVD-recension

PARADISE NOW

Regi: Hany Abu-Assad

Manus: Hany Abu-Assad, Bero Beyer

Skådespelare: Kais Neshif, Lubna Azabal, Ali Suliman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Den palestinska konflikten är en av den moderna världens djupaste och svåraste konflikter och som verkar vara helt omöjlig att lösa. Sedan 1940-talet har det rått ett mer eller mindre aktivt krigstillstånd mellan palestinska grupper och den israeliska staten. Konflikten har inte skildrats nämnvärt mycket på film. I alla fall inte om man bortser från ren propaganda, från folk som stöder konfliktens olika sidor. Paradise Now är en palestinsk film som har sitt centrum runt två självmordsbombare, men lyckas med att föra fram någonting större än bara ett budskap om att våld är dumt.

Palestinsk film hör inte till vanligheterna på svenska biografdukar. Vid närmare eftertanke kan man slå fast att palestinsk film inte hör till vanligheterna någonstans. Nu är inte Paradise Now en helt och hållet palestinsk film, då regissören och några många av skådespelarna antingen är palestinier som är födda eller lever sedan länge utanför de palestinska områdena. Men då filmen till största del är inspelad i det palestinska flyktinglägret Nablus och av människor som i alla fall har en stark anknytning till situationen på de palestinska områdena så känns det helt rätt att klassa Paradise Now som en palestinsk film.

De unga barndomsvännerna Said och Khaled jobbar som bilmekaniker i flyktinglägret Nablus på Västbanken. Det repetitiva och instängda livet har gjort dom fruktansvärt uttråkade och det verkar som om de varken tar sitt arbete eller livet i allmänhet på speciellt stort allvar. Ingenting kan vara mer fel. En kväll när Said kommer hem så möts han av en vän som meddelar honom att han och Khalid utvalts till att bli självmordbombare och att de, enligt sina egna önskemål, ska utföra självmordsattacken tillsammans. De båda vännerna får tillbringa en sista kväll tillsammans med sina familjer, men har inte tillåtelse att berätta vad de ska göra eller säga farväl. Dagen efter förs de till den radikala gruppen huvudkvarter och får sprängmedel fastsurrat på sina kroppar. Planen går ut på att de ska resa till Tel Aviv och där ska först den ena av dem spränga sig själv i en folksamling. När polis, sjukvårdare och militär anländer en kvart senare ska den andra av dem spränga sin bomb och ta så många av polis och militär som möjligt med sig i döden. Efter att ha ätit gott och spelat in videofilmer där de förklarar att de begår dådet som en protest mot Israels ockupation så åker de till gränsen för att göra verklighet av planen. Men någonting går fel vid gränsen. Israeliska gränsvakter dyker upp och Said och Khaled splittras upp när de flyr undan vakterna. Nu står de plötsligt ensamma, med bomber fasttejpade på sina kroppar, och måste var för sig konfrontera sina öden och övertygelser.

Trots att huvudpersonerna i Paradise Now är självmordsbombare och hela filmen har en ytterst palestinsk bild av världen så är det en stark antivålds-film. Det finns starka anledningar till varför Said och Khaled vill spränga sig själva och så många israeler som möjligt. Filmen vill belysa vad det är som driver unga människor att bli självmordsbombare och visar upp och utforskar hur det är leva med desperata omständigheter som vardag. Regissören Hany Abu-Assad vågar visa att det finns en personlig berättelse bakom varenda en av dessa människor. Även om filmen visar upp de argument som gör att huvudpersonerna rättfärdigar sitt självmordsattentat så är de starkaste argumenten som filmen för fram klart bundna till antivåld och att i stället för blodiga terrorhandlingar försöka finna en fredlig väg att lösa ockupationen och misären.

De båda huvudrollsinnehavarna, Kais Neshif som Said och Ali Suliman som Khaled, är mycket bra. De är helt övertygande i sina roller som uttråkade och arga unga män, som ser terror som det enda militära svar som Palestina har mot den betydligt starkare israeliska militärapparaten. Lubna Azabal spelar Suha, en ung kvinna som arbetar i en människorättsrörelse i Nablus och hon är filmens starkaste röst för icke-våld. Trots att hon står som en klar motpol mot de båda männen så blir hennes karaktär aldrig mästrande eller predikande, något som de flesta brukar misslyckas med.

Paradise Now är till största del inspelad på plats i Nablus, men inspelningen under slutskedet flyttas till Nasaret efter att våldet mellan palestinier och israelisk militär ökade och kom allt för nära inspelningsplatserna. Att man verkligen filmat med Nablus som bakgrund gör väldigt mycket för att filmen ska kännas äkta och verklig. Fattigdomen och misären i den nedgångna staden öppnar upp ytterligare en dimension och gör det mycket enklare att förstå varför huvudpersonerna tänker och handlar som dom gör.

Paradise Now är en film som berör ett ständigt aktuellt ämne och rör sig bortom de vanligaste skildringarna av terrorister och självmordsbombare. Det är en mycket välgjord, välskriven och välspelad film som verkligen försöker att gå in djupare på vad det är som driver unga män att begå självmordattacker. Vågar man slita sig från de allt mer standardiserade filmer som Hollywood pumpar ur sig så är Paradise Now någonting som verkligen är värt att se.

© Tommy Ekholm

Publicerad på Benzo.nu och i kort form i 019, nr. 3, 2006

Spiderman 3 - biorecension

SPIDERMAN 3

Regi: Sam Raimi

Manus: Ivan Raimi, Alvin Sargent

Skådespelare: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, Thomas Haden Church, Topher Grace

Releasedatum: 4 maj

Betyg:****

Trailer

Peter Parker stortrivs med sitt liv. Han tycker sig ha hittat en bra balans mellan sina studier och kärlek till sin flickvän Mary-Jane och sitt liv som Spiderman. Men ju mer Spiderman blir älskad av New Yorks invånare, ju mindre märker han att hans personlighet sakta förändras. Peter ser inte att Mary-Jane mår dåligt och deras förhållande blir allt mer ansträngt. När han en morgon vaknar har hans dräkt blivit svart. Den nya dräkten stärker hans krafter, men trycker också fram de mörka sidorna av hans personlighet. Dräktens påverkan är stark och den gör honom självsäker, kaxig och övermodig. Peter lyckas bli av med den nya dräkten, men skapar på så vis en ny och dödligt fiende, Venom. Denna nya superskurk slår sig samman med boven Sandman för att hämnas på Peter och alla han älskar.

Den tredje filmen i en franchise brukar innebära dödsstöten. Det finns inte många Part 3 som hållit ens en godkänd nivå. Speciellt inte i superhjältesammanhang. Men regissören Sam Raimi har lyckats att behålla samtliga skådespelare genom alla tre filmerna och gör här ytterligare en ypperlig uppföljare. Spiderman-filmerna har genomgående fokuserat mer på personen bakom masken och han vanliga liv mer än superhjältedelen, något som gjort att filmerna verkligen stuckit ut från de flesta i samma genre. Här är det Peter och Mary-Jane som är mer intressanta än Spidermans äventyr. Det betyder inte att actionscenerna tonas ner. Tvärt om. ”Spiderman 3” innehåller några av de fetaste scener och stunts som kommer att synas på bio i år. Det är en sådan oerhört fart när det vankas action att filmen tycks ta tvärstopp när de tar slut. Som tur är finns den bakomliggande historien som suger in en direkt.

Tobey Maguire är i det närmaste perfekt som Peter Parker. Han får den nördiga killen som plötsligt känner sig älskad av en hel stad att kännas helt trovärdig. Kirsten Dunst är bra som Mary-Jane, men som Spiderman-läsare sedan 25 år tycker jag att hon spelar henne som alldeles för mesig. Bland birollerna sticker Thomas Haden Church ut i rollen som Sandman. Topher Grace, från ”That 70s Show”, gör Eddie Brock helt annorlunda än i Spiderman-tidningarna. Det fungerar ändå bra då han får fram den bitterhet som gör honom till Spidermans fiende.

”Spiderman 3” fortsätter det som del 1 och 2 gjorde så bra. Sällan lyckas filmskapare blanda action och en meningsfull historia på ett sätt som alla dessa tre filmer har gjort. Gillade man de två tidigare filmerna kommer man inte att bli besviken på nummer tre. Jag ser redan fram mot Spiderman 4!

© Tommy Ekholm

Krönika 1

Jag hittade min första publicerade text och tänkte att det kunde vara kul att lägga upp den.

Varför Keanu Reeves måste dö!

Alla skådespelare råkar någon gång hamna i en usel film. Det kan bero på saker som att man har en kass agent, att filmen regisseras av Paul Verhoeven eller att filmbolaget kräver att filmen ska klippas sönder. Dock brukar de flesta stora skådespelare i alla fall se till att dom gör sitt jobb ordentligt. Se bara på Harvey Keitel (”Taxidriver”, ”Pianot”) som förmodligen varit med i fler usla filmer än någon annan skådespelare i historien men som alltid ser till att hans egen rollprestation är riktigt bra.

Det stora undantaget är Keanu Reeves! Han lyckas inte ens att göra bra ifrån sig när han jobbar med branschens bästa regissörer, manusförfattare och skådisar. Det finns inte en enda film som han medverkar i där hans skådespeleri sträcker sig förbi att stå stel som en trästock och säga all sin dialog med samma monotona röst. Visserligen passar just det i en film som ”The Matrix”, men det kanske ska ses som ett bevis på att bröderna Wachowski mer använde honom som rekvisita än som en skådespelare. Keanu Reeves stora dramatiska genombrott, kom i Gus Van Sants ”På Drift Mot Idaho” där han spelade mot River Phoenix. När man jämför deras prestationer i filmen står en sak tydligt klar. River Phoenix lämnade kvar mer skådespelartalang på trottoaren, när han dog utanför Viper Room 1993, än vad Keanu Reeves någonsin kommer att ha.

Dom enda gånger Keanu kommit i närheten av att göra en något så när trovärdig roll är i ”Bill & Ted”-filmerna. Dock är det allmänt känt att han inte så mycket skådespelande som att han bara var sig själv. Dessutom kanske det hjälpte till att både Keanu och Alex Winter (Bill) var ständigt cannabispåverkade under hela inspelningen. Ett annat exempel på bristande talang är i filmen ”Johnny Mnemonic”, där folk som Ice-T och Dolph Lundgren skådespelar i cirklar runt en stel Keanu Reeves. Läs namnen igen. Ice-T och Dolph Lundgren. När nu andra skådisar som tidigare fått vara med i filmer enbart för sitt utseende visat att dom faktiskt är lysande skådespelare, till exempel Tom Cruise och Brad Pitt, så står Keanu Reeves kvar och stampar på samma ställe som han startade på. Förr eller senare så måste filmvärlden upptäcka att det ger kvalitetsmässigt bättre filmer om man byter ut talanglösa pretty-boys mot riktiga skådespelare och då kommer vi garanterat att ha sett Keanu Reeves för sista gången!

Keanu Reeves är just nu rekvisita under inspelningen av ”The Matrix Reloaded” och ”The Matrix 3” som spelas in samtidigt.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019 någon gång 2000/2001