Indiana Jones & The Kingdom Of The Crystal Skull - biorecension

INDIANA JONES & THE KINGDOM OF THE CRYSTAL SKULL

Regi: Steven Spielberg

Manus: David Koepp

Skådespelare: Harrison Ford, Shia LaBouf, Cate Blanchett, Ray Winstone, Karen Allen, John Hurt

Land: USA

Premiärdatum: 22 maj

Betyg: ****

Trailer

HD-Trailer

Sällan har jag varit så nervös inför en film. Tänk om dom skulle sabba den perfekta trilogin? Indiana Jones-filmerna betyder otroligt mycket för mig. Raiders är en av de första filmer som jag verkligen minns när jag såg på bio. Min bäste vän hade en cool far som tog med oss småungar på balla filmer. Nu jag bet bokstavligen på naglarna när ljuset släcktes. Så drog filmen igång och…..jag sveptes med på nästan samma sätt som för 26 år sedan.

1930-talet har blivit 1950-tal och nazister har bytts mot kommunister. Indiana Jones har spenderat världskriget inom underrättelsetjänsten och i en härlig fartfylld inledningsscen blir han förrådd av sin gamle MI5-vän Mac, som börjat arbeta för kommunisterna. Macs förräderi gör att McCarthy-erans kommunistnojjiga amerikanska underrättelsetjänst stämplar Indy som misstänkt kommunist och ser till att han förlorar sitt jobb som lärare på universitetet. När han desillusionerad sätter sig på ett tåg, för att resa till Europa för att försöka hitta ett nytt lärarjobb, dyker Mutt upp, en ung tuffing upp på motorcykel. Mutt berättar att Indys gamle vän Professor Oxley har tillfångatagits i Sydamerika, tillsammans med Mutts mamma, under sitt sökande efter den legendariska kristallskallen. Mutts mor lyckades få iväg ett brev till sin som där hon uppmanat honom att söka upp Indy, då han är den ende som kan hjälpa dom. Indiana och Mutt beger sig resolut av mot den sydamerikanska vildmarken för att rädda fångarna och förhoppningsvis hitta kristallskallen.

Det är tydligt att Steven Spielberg och Geroge Lucas har slitit för att få Crystal Skull att se ut som de tidigare filmerna i serien. Det har gått 19 år sedan Last Crusade dök upp på bio och filmhantverket har förändrats en hel del. De försöker att dölja CGI-effekterna så gott det går och även om de lyckas till stor del finns där scener som helt klart är fixade i en dator. Nu menar jag inte att det är något fel på dessa scener, snarare tvärt om, men Spielberg unnar sig lägga in några scener som knappast kan göras utan datorhjälp. Filmen som helhet följer bildmässigt de tre tidigare filmerna och känns som en helt naturlig fortsättning.

Den övergripande historien kommer att reta upp en hel del människor, som inte kommer att tycka att den passar med storyn i de tidigare filmerna. Jag säger att dessa personer har FEL. Det är tvärt om. Filmens historia passar perfekt in med de tidigare, det är bara lite svårare att se det, då många kommer att hänga upp sig på ramberättelsen. Filmen är förflyttad till 50-talet. Historien passar 100-procentigt perfekt. Det finns inga direkta lugna dialogdelar. Det dialog som krävs för att föra berättandet framåt sker allt som oftast mitt under en jakt när någon ligger på en motorhuv på en bil som kör i högsta fart. Den typiska Indiana Jones-humorn finns där konstant och det finns otaliga tillfällen att skratta. David Koepp har skrivit ett manus av klassiskt Indiana Jones-snitt, trots att en hel del måste förändras när karaktärerna flyttats runt 25 år framåt i tiden sedan den förra filmen.

Harrison Ford ÄR Indiana Jones. Period. Ford har knappt gjort någonting sevärt sedan den förra Indy-filmen, men han kliver in i karaktären och det är som han aldrig varit borta. Jag var orolig för hur Shia LeBouf skulle klara av att passa in i filmen, men han gör ett utmärkt jobb. Men det märks till och från att han befinner sig en bra bit över den division där han hör hemma, när Ford, John Hurt, Cate Blanchett och Ray Winstone står bredvid honom. Winstone är riktigt skön som den lurige Mac. Rollen passar som en handske för hans skådespelarstil. Cate Blanchett är bra som ondskefull kommunist, även om hennes roll till stor del går ut på att stå med stenansikte och bryta på ryska. John Hurt är svår att beskriva. Till och från frågar man sig varför han egentligen tog rollen. Kanske var det befriande för en stor karaktärsskådespelare att få spela sinnessjuk i två timmar. Det är kul att se Karen Allen igen. Hon plockar upp precis där Raiders avslutade och gör det med stil.

Jag känner mig rätt säker på att Indiana Jones & The Kingdom of the Crystal Skull är årets matinéfilm. Så här kul ska det vara att se en äventyrsfilm. Det finns inga som helst döda punkter eller ens scener med halvlågt tempo. Det är hög fart från början till slut. När eftertexterna rullade hade jag väl kanske inte exakt samma känsla som när jag sett den första filmen. Men det var definitivt inte långt därifrån. Jag blev lycklig av att se den här filmen.