19 november 2007

I´m a Cyborg, But That´s OK - biorecension

I´M A CYBORG, BUT THAT´S OK

Regi: Chan-Wook Park

Manus: Chan-Wook Park, Seo-Gyeong Jeong

Skådespelare: Su-jeong Lim, Rain

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Young-Goon måste ladda sina batterier. Och eftersom hon tror att hon är en cyborg skär hon upp sin arm, sticker i en sladd och kopplar in sig i en väggkontakt. Resultatet är givetvis inte så lyckat. Hennes mor skriver in henne på ett mentalsjukhus. Young-Goon vägrar att äta, då hon vet att allt hon behöver är elström. I stället för att stoppa mat i munnen slickar hon på batterier. Det andra patienterna är riktigt knasiga karaktärer. De har alla sådana där psykiska problem som folk bara kan ha på film. En av de andra patienterna är en ung kleptoman, Il-Soon, som är övertygad om att han kan stjäla andra människors förmågor och personlighetsdrag. Medan Young-Goon glider runt och pratar med alla elektriska apparater hon möter, med hjälp av sin mormors löständer, så smyger Il-Soon runt och stjäl folks pingisservar och sångröst. När Young-Goon förstår vad Il-Soon kan göra ber hon honom att stjäla hennes känslor, så att hon kan hämnas den oförätt som drabbat hennes familj. Men Young-Wook har problem med att ladda sina batterier, det vill säga, i och med att hon inte äter håller hon på att svälta ihjäl. Il-Soon ser vad som håller på att hända och bestämmer sig för att rädda henne.

Det här är någonting HELT annat än Parks Revenge-trilogi. Den som tror att den ska få Old Boy med cyborgs kommer att bli mäkta besviken. I’m a Cyborg… är en vriden komedi och har visserligen några actionscener, men dom skrattar man mest åt. Karaktärerna är så skruvade och lustiga att det ibland blir lite löjligt. Det finns en tanke bakom historien och den är inte direkt gömd, men det blir ofta lite för flabbigt för att man ska orka följa den. Skådespelarna är det lite si och så med. Eftersom dom är patienter på ett mentalsjukhus så förväntas dom spela över något ofantligt, men vissa av dom lyckas ändå gå lite väl långt. Ibland blir det mer fånigt än roligt.

Det område där man verkligen känner igen Chan-Wook Park är i fotot och scenografin. Filmen är, precis som förväntas av sydkoreanen, minst sagt skitsnygg. Specialeffekterna är lite halvdanna på sina ställen, men helhetsintrycket av filmen är väldigt bra. Det finns så ofantligt mycket att titta på i varje scen och det händer konstant någonting i bakgrunden. Placeringen av varje sak som syns i bild är uträknad på millimetern och man får snabbt känslan av att om någonting syns i bild så är det där av en anledning. Filmens problem blir rätt så tydligt när man upptäcker att man mer tittar på bilderna än följer med i historien.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av I´m a Cyborg…, men nog hade jag väntat mig mer än så här. Mycket yta hade jag ställt in mig på, men att det skulle vara så dåligt djup i historien kom som en överaskning. Och humorn föll många gånger platt. Hur många gånger är det kul att en äldre kvinna tror att hon är en mus? Jag hoppas innerligt att nästa film från Chan-Wook Park blir betydligt svartare och mer dramatisk. Han tidigare filmer visar tydligt att det är i dom kvarteren han ska röra sig. Det är bara att hoppas att det här var någon sort mellanfilm, intryckt mellan hans riktiga projekt.

© Tommy Ekholm

2 kommentarer:

Anonym sa...

"Det är bara att hoppas att det här var någon sort mellanfilm, intryckt mellan hans riktiga projekt."

Så detta är inte någon av hans "riktiga" projekt? Sanslöst uselt skrivet. Totalt förrakt för filmskaparen. Vill man att en regissör bara ska göra en sorts av filmer och inte vill tillåta att denne ska utveckla sig eller testa något nytt, ja, då ska man nog inte riktigt uttala sig om hans/hennes filmer.

Tommy sa...

Nä, du har förståss helt rätt.

I fortsättningen ska jag alltid hoppas på att mina favoritregissörer enbart gör filmer som inte tilltalar mig och att dom för evigt lägger sig under sin potential.

Det är inte det faktum att han byter genre som jag slår ner på. Det är det faktum att filmen inte är i närheten av att komma upp i samma kvalitet som Parks fem senaste filmer. DÄRFÖR hoppas jag att I´m A Cyberog var ett mellanprojekt.