PADRE NUESTRO
Regi & Manus: Christopher Zalla
Skådespelare: Jesús Ochoa, Armando Hernández, Jorge Adrián Espíndola
Land: USA
Betyg: ***
Trailer
Den mexikanske ynglingen Juan får en gratischans att ta sig bort från sitt liv som småtjuv, när han av ett rent misstag hamnar i en container full med illegales som ska söka lyckan i USA. Inne i containern hamnar han bredvid den snälle och oskuldsfulle Pedro, som är på väg för att söka upp sin far. Pedros mamma har nyligen dött och hon berättade var han kunde finna sin far, som han aldrig träffat tidigare. Med sig har Pedro ett förseglat introduktionsbrev till sin pappa, vilket hans mamma skrivit innan sin död. När containern är framme i New York vaknar Pedro och inser att Juan stulit hans väska innehållandes brevet och adressen till pappan. Det enda Pedro minns är vissa siffror i adressen och han ger sig ut på New Yorks gator för att leta reda på sin far. Juan hittar snabbt till rätt adress och utger sig för att vara Pedro. Pappan Diego är en ensam och sönderjobbad illegal invandrare som absolut inte vill veta av en 17-årig son.
Padre Nuestro berättar egentligt två historier. Den hoppar snabbt mellan relationen mellan Juan och Diego och den lite skilda historien om den stackars Pedro, som är helt vilse på storstadens hårda bakgator. Till en början sitter historierna ihop rätt väl, men de säras mer och mer ju längre filmen lider, för att till slut knytas ihop på en övertygande sätt. Under filmens gång tyckte jag att filmens båda delar var lite väl splittrade. Det kändes nästan som två filmer där båda historierna fick lite för lite tid. Men när filmen var slut kom jag på mig med att tycka att manuset var riktigt välskrivet. Filmens slut var dessutom riktigt, riktigt bra.
Skådespelarna känns tidvis lite amatörmässiga. Det gäller både Armando Hernández och Jorge Adrián Espíndola, som spelar de båda pojkarna. Paola Mendoza, som spelar Magda, en tuff, knarkande gatutjej som, mot betalning, hjälper Pedro att leta, känns också lite väl stel och orutinerad i en del scener. Jesús Ochoa, som spelar Diego är däremot en ren lycka att se på. Han får på ett lysande sätt fram alla de blandade känslor som Diego har inför pojken som han tror är hans son. Ochoa lyfter filmen ett rejält snäpp och är tillsammans med manuset det som gör filmen till någonting som stiger åtminstone lite över mängden.
Filmens stora bom ligger i fotot. Den är inspelad med DV-kameror och ser helt enkelt inte speciellt bra ut. Dessutom borde regissören Christopher Zalla ta och investera i ett stativ till kameran. Scenerna är fyllda av skakig handhållen kamera och Zalla är på tok för förtjust i att låta kameran tilta och panorera. Det är faktiskt helt ok att då och då låta kameran stå stilla. I vissa scener blir man nästan snurrig i huvudet av all rörelse. Och då står ändå skådespelarna stilla.
Padre Nuestro är ett stabilt psykologiskt drama av den typ som man brukar kunna hitta ett gäng på festivalen. Synd på kameraarbetet bara. Filmen vann Stora Jury-priset på Sundance, något som jag har väldigt svårt att förstå. Sevärt, men inte något som jag kommer att minnas allt för länge.
© Tommy Ekholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar