1 juni 2007

Oceans Thirteen - biorecension

OCEANS THIRTEEN

Regi: Steven Soderbergh

Manus: Brian Koppelman, David Levien

Skådespelare: George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Al Pacino

Releasedatum: 7 juni

Betyg: ****

Trailer

Att Oceans-filmerna egentligen bara är ett sätt för Steven Soderbergh och George Clooney att hänga med sina polare och tjäna ihop pengar till sina ”riktiga” filmer är inte någon hemlighet. Men när pengarna resulterar i höjdarfilmer som ”Syriana”, ”Good Night and Good Luck” och ”The Good German” får dom gärna göra hundra filmer om folk som rånar kasinon.

Danny Ocean kommer tillbaka till Las Vegas efter att en i gänget, den gamle kasinoägaren Reuben, har blivit blåst på sin del i ett nytt jättekasino. Chocken över att ha blivit lurad ger Reuben en hjärtattack och snabbt samlar Ocean ihop hela sitt gäng vid sjuksängen. Den skrupelfrie kasinoägare som lurat deras vän är den hänsynslöse Wille Bank. Danny Ocean och han gäng bestämmer sig för att de måste hämnas på Bank och dessutom hoppas de på att en trevlig kupp kan få den sängliggande Reuben på bättringsvägen. Den här gången är inte målet att stjäla pengar till sig själva. De ska bara se till att Willie Bank förlorar så mycket pengar som möjligt. Det nya jättehotellet har givetvis det mest storslagna säkerhetssystemet i världshistorien. Men vad är det mot Oceans gäng av rutinerade kasinorånare! Den komplicerade planen sätts snabbt i rörelse så att de kan ruinera Willie Bank redan på kasinots öppningskväll.

Egentligen är alla filmerna i den här serien byggda på rätt så fattiga manus. Filmerna är allt som oftast bara en ursäkt för att låta världens coolaste skådisar glida runt och se svala ut och kasta one-liners omkring sig. Som tur är blir resultatet lyckat. I varje ny film slänger man in en eller ett par till av cool-eliten för att förnya sig. I ”Oceans Thirteen” är nykomlingen Al Pacino. Många av scenerna för egentligen inte handlingen framåt, de bara låter skådespelarna sitta och kasta rapp dialog mot varandra. Eller gör sig lustig över det faktum att de alla är så sjukt coola. Ett exempel på det sistnämnda är scenen där Clooney och Pitt försöker dölja att de gråter när de ser på Oprah och det hela utmynnar i riktigt bra humor.

Filmen är precis som vanligt väldigt snygg. Soderbergh utnyttjar verkligen kasinot för att skapa en drömlik och nästan overklig värld, där historiens alla vansinnigheter och ofta otroliga vändningar känns helt trovärdiga. Skådespelarna behövs knappt nämnas här. Det märks klart och tydligt att de har kul. Filmens egentliga komiska superhjältar är Casey Affleck och Scott Caan, som bröderna Malloy. Det är närapå omöjligt att hålla sig för skratt så fort de dyker upp på duken. Sidohistorien om bröderna och de strejkande arbetarna på tärningsfabriken i Mexico är filmens roligaste scener.

Har man sett ”Eleven” och ”Twelve” så är det här typ exakt samma sak. Men varför göra stora förändringar på ett koncept som fungerar utmärkt? Som skön och slapp popcorn-rulle och skola i hur man ser cool ut på bioduken är ”Oceans Thirteen” nästan i en klass för sig själv.

© Tommy Ekholm

1 kommentar:

Anonym sa...

"typ exakt" är alltid lika precist...