Hitman - biorecension

HITMAN

Regi: Xavier Gens

Manus: Skip Woods

Skådespelare: Timothy Oliphant, Dougray Scott, Robert Knepper, Olga Kurylenko

Land: USA

Premiärdatum: Februari/Mars

Betyg: **

Trailer

Världen främste hitman heter Agent 47. Han är uppvuxen hos en hemlig organisation som utbildar lönnmördare från födseln, och han har genom åratal av träning blivit den bästa. 47 är ständigt jagad av Mike Whittier, polis på Interpol. Whittier har varit efter honom i över tre år och räknar med att 47 under den tiden begått runt 100 lönnmord. Nu befinner sig Agent 47 i Ryssland för att göra sin största hit hittills. Han ska ta den ryske presidenten av daga. Efter att ha dödat presidenten upptäcker Agent 47 att han inte bara har den ryska säkerhetstjänsten och Interpol efter sig. Hans egen organisation försöker också att döda honom. När han sedan får se att den man han dödat fortfarande lever så vet han att den är någonting riktigt skumt i görningen. 47 slår sig samman med presidentens flickvän Nika, som någon också är ute efter att döda, och beger sig ut för att säkra sin och Nikas överlevnad och för att hämnas på de som lagt ett kontrakt på honom.

Hitman bygger på ett datorspel med samma namn. Jag minns att jag verkligen gillade spelet när jag körde det för ett gäng år sedan, men det här var verkligen inget vidare. Datorspel som blir film är många, men de som blir LYCKADE filmer är egentligen lika med noll. Jag gillar av någon outgrundlig anledning den första Tomb Raider-filmen, men ingen kan få mig att påstå att det är en speciellt bra film. Utöver den kan jag inte komma på en enda lyckad film som bygger på ett datorspel. Hitman är visserligen inte på nivå med Uwe Bolls extremt usla spel-rullar, men den är banne mig inte speciellt bra. Filmens manus är på sina ställen nästan skrattretande. Det logiska luckorna är många och på sina ställen finns det med riktigt långa sekvenser som är minst sagt helt meningslösa ur berättarteknisk synpunkt. Min favorit bland de logiska hålen finner man i den voice-over som inleder filmen. Där berättar en röst om den organisation som utbildat Agent 47. Det är en så hemlig organisation att ingen ens vet att den existerar. Min fråga måste då bli…. Om ingen vet att den existerar, hur får de då kunder som vill ha mord utförda?

Agent 47 spelas av Timothy Oliphant, en skådespelare som jag vanligtvis gillar. Här gör han väl egentligen vad han kan, med den katastrof till manus som han måste jobba med. Det här är hans första riktiga huvudroll och man tycker att han kanske borde ha valt med lite mer omsorg. Den ryska säkerhetstjänsten representeras av Robert Knepper, som egentligen bara gör en byråkratisk version av sin roll som Prison Breaks T-Bag. Dougray Scott, som spelar Interpolpolisen, ser verkligen ut att lida. Inte bara för att han hela tiden misslyckas med att gripa 47, utan också för att hans dialog är så erbarmligt usel. Olga Kurylenko, i rollen som Nika, är under all kritik. Vem som helst som sett tillräckligt ok ut hade kunnat vara med i stället för henne.

Hitman följer i samma spår som alla andra filmer som bygger på datorspel. Det är lite synd, eftersom det här faktiskt finns en vass bakgrundshistoria, som filmen väljer att helt utelämna. Udda nog får man betydligt mycket mer bakgrundsinfo till Agent 47 om man ser filmens trailers än om man bara ser filmen. Det enda som hjälper upp filmen en liten smula är att ett par av actionscenerna är relativt välfilmade. Men tyvärr urartar de flesta efter en stund till någonting smålarvigt. Det här borde kunna göras bättre. Betydligt mycket bättre.

© Tommy Ekholm

Gone Baby Gone - biorecension

GONE BABY GONE

Regi: Ben Affleck

Manus: Ben Affleck & Aaron Stockard

Skådespelare: Casey Affleck, Ed Harris, Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Amy Ryan

Land: USA

Premiärdatum: 25 januari

Betyg: ****

Trailer

Paret Patrick Kenzie och Angie Gennaro är privatdetektiver i Boston södra delar och specialiserar sig på att hitta försvunna människor. Vanligtvis rör det sig om folk som ”försvunnit” för att slippa betala sina skulder. En morgon dyker Lionel och Beatrice McCready upp och ber om hjälp med att hitta Lionels systerdotter Amanda. Fallet skiljer sig från Vad Patrick och Angie vanligtvis jobbar med, då Amanda är ett litet barn som har kidnappats. Fallet är det som dominerar nyhetsflödet i Boston och polisen har alla tillgängliga män arbetandes med att hitta den kidnappade lilla flickan. Amandas mamma har drogproblem och verkar inte så totalt sönderriven av försvinnandet som hon kanske borde. Lionel och Beatrice vill ha hjälp från någon utanför polisen eftersom de är övertygade om att folk i det nedgångna området sitter inne med information, men att de aldrig skulle prata med polisen. Polisen är måttligt roade av att Patrick och Angie jobbar på fallet, men de tinar snart upp när Patrick snabbt hittar en viktig ledtråd. De två poliser som leder undersökningen, Bressant och Poole, låter Patrick och Angie följa med när de följer upp de ledtrådar som de båda detektiverna grävt fram. Fallet visar sig vara någonting lite mer än en bara en kidnappning och Patrick och Angie sugs in i en allt mer komplicerad utredning som oundvikligen leder rakt in i en tragedi.

Gone Baby Gone är Ben Afflecks regidebut, men det är mycket svårt att gissa sig till. Hans regi är mycket mogen och visar att han förmodligen har en större framtid bakom kameran än framför. Manuset, som Affleck skrivit tillsammans med Aaron Stockard, är mycket välskrivet och de vändningar som finns i det är väl underbyggda. Filmens tre akter låter karaktärerna växa och när de ställs inför svåra val förstår man verkligen varför de gör som de gör. Manuset bygger på en roman av Dennis Lehane, och Affleck och Stockard har verkligen utvecklat romanen till ett mycket väl fungerande filmberättande. Att Affleck kan skriva manus är inte överraskande, han fick trots allt en Oscar för Good Will Hunting för tio år sedan. Men för att vara en regidebut är detta mycket imponerande.

Lillebror Casey Affleck spelar huvudrollen, som Patrick Kenzie, och han tar här ytterligare ett steg mot storstjärnestatus. Eftersom Affleck är från Boston så sitter den genomsköna Southie-dialekten perfekt, men det beror väl mest på att Casey Affleck pratar så här även i verkligheten. Efter att nu ha gjort två storartade insatser i sina senaste filmer, den här och The Assassination of Jesse James, så börjar Casey Affleck äntligen få den uppmärksamhet han förtjänar. Om han inte fått en Oscar-nominering för The Assassination of… hade han nog fått en för Gone Baby Gone. Ed Harris är även han mycket bra som polisen Bressant. Han lyckas göra en karaktär som man aldrig riktigt vet var man har. Är han en bra polis eller är han korrupt? Harris håller oss gissande genom hela filmen och vilken man än tror, så är Bressant hela tiden en sympatisk person. Amy Ryan spelar den kidnappade flickans bittra och drogberoende mamma och gör ett väldigt starkt porträtt på den begränsade tid hon till förfogande. Hon är så pass bra att hon nominerats för en Oscar för rollen. Morgan Freeman är precis som valigt lysande, och fullkomligt spelar bort alla andra i den få scener där han medverkar. Den för mig helt okände Titus Williver gör också en mycket stark insats i rollen som Lionel, den kidnappade flickans morbror.

Filmbolaget och Ben Affleck beslöt att skjuta upp europapremiären av Gone Baby Gone på grund av Madeleine McCain-fallet. Till viss del är det förståeligt, men det känns ändå som om filmens historia och verkligheten inte ligger så där väldigt nära varandra. Nu när den äntligen har biopremiär i Europa rekommenderar jag den starkt. En tung thriller där alla delar, manus, regi och skådespeleri håller mycket hög klass bör man inte missa. Ben Affleck visar här att han kommer att bli en kraft att räkna med bakom kameran. Gör han en till film i den här klassen kommer han snart att räknas in bland Hollywoods regissörers A-lista.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD

Förhoppningar om 2008

I början av året ser det alltid ut som det kommer att bli ett fantastiskt filmår. Men oftast blir det bara någonstans mellan halvdant och mediokert. 2008 ser just nu ut att vara fyllt av jättespännande filmer. När jag sedan summerar året i december kommer jag med största sannolikhet att vara besviken, men nu är allt fine and dandy. Här är några av de filmer som jag verkligen tror och hoppas på under det kommande året.

HELLBOY II: The Golden Army

Jag är mycket förtjust i både seriealbumen och i den första filmen. Guillermo del Toro har skrivit och regisserat och skådespelarna från den första filmen är med även här. Efter att ha gjort en av 2007 års bästa filmer är del Toro tillbaka med ett riktigt serieäventyr.

Chans för besvikelse: 9 %

RAMBO

Efter tjugo år är Stallone tillbaka som John Rambo, i seriens fjärde del. Efter den sjukt oväntat lyckade Rocky-filmen känns det som om det här kan bli riktigt roligt. Jag förväntar mig inte stort skådespeleri eller briljant regi. Stallone står själv för regi och huvudroll, men nog kan det bli skön nostalgitripp.

Chans för besvikelse: 92 %

THE DARK KNIGHT

Christopher Nolans uppföljare till den fantastiska Batman Begins känns som en av årets riktigt stora filmer. De trailers som släppts spär bara på den tankegången. Den sorgligt nyligen avlidne Heath Ledger ser ut att bli den bästa Jokern hittills i Batman-franchisens historia. Utan tvekan sommarens stora bio-hit.

Chans för besvikelse: 10 %

VALKYRIE

Bryan Singers omtalade film om Claus von Stauffenberg, som planerade att mörda Hitler. En rent fantastisk rollista, med skådespelare som Tom Cruise, Stephen Fry, Kenneth Branagh, Terence Stamp, Tom Wilkinson och Bill Nighy. Med de namnen och en riktigt spännande historia borde det vara omöjligt för en bra regissör som Singer att misslyckas.

Chans för besvikelse: 19 %

LEATHERHEADS

Är vanligtvis lätt allergisk mot romantiska komedier. Men en rom-com av och med George Clooney om amerikanska fotbollsspelare på 1920-talet känns underligt nog lockande. Mest beroende på att jag älskat de två filmer som Clooney regisserat tidigare. Jag hoppas att han kan göra något riktigt intressant med den här halvdöda genren.

Chans för besvikelse: 50 %

BURN AFTER READING

Bröderna Coen med Clooney, Brad Pitt, John Malkovich, Frances McDormand och Tilda Swinton. Efter No Country For Old Men förväntar jag mig blixtrande stordåd av mina favoritbröder. Med den här uppsättningen skådisar ska det vara helt omöjligt för bröderna att missa. Det här kommer att vara sanslöst bra

Chans för besvikelse: 7 %

IRON MAN

Mer superhjältar och dessutom en Marvel-hjälte som aldrig filmats tidigare. John Favreau har i och för sig alltid varit bättre som skådis än som regissör och Robert Downey Jr. känns inte direkt som det självklara valet för rollen som Tony Stark. Men de trailers som jag sett ser lovande ut och Iron Man är en hjälte som borde fungera på film. Fast Samuel L Jackson som Nick Fury är rent skandalöst. Värsta felcastingen EVER!

Chans för besvikelse: 68 %

WHERE THE WILD THINGS ARE

Klassiska småbarnsböcker blir oftast tvärfel på vita duken. Men nu sätter guden Spike Jonez tänderna i en av de mest skruvade barnböckerna någonsin. Det här har alla chanser att bli klassiskt. Chansen att det blir en snäll barnfilm känns väldigt låg. Hur som helst kommer historien om den lilla pojken och de snälla monstren att bli en upplevelse.

Chans för besvikelse: 22 %

INDIANA JONES AND THE KINGDOM OF THE CRYSTAL SKULL

Hela mitt barnasinne SKRIKER av lycka. Måtte denna film bli så bra som jag minns de första filmerna. Årtiondets mest idiotiska tilltag, att blåsa liv i Indy-legenden igen, kan bli en rent spektakulär katastrof. Ett formidabelt misslyckande som får The Phantom Menace att framstå som Gudfadern. I djupet av min själ vill jag att Spielberg ska lyckas med att göra ett fantastiskt äventyr som får mig att bli lika överväldigande uppspelt och adrenalinrusig som jag blev när jag såg den första Indiana Jones-filmen för 26 år sedan. Men det känns inte så troligt.

Chans för besvikelse: 89 %

Det finns givetvis fler filmer som får det att suga i filmtarmen. Till exempel Southland Tales av Donnie Darko-regissören Richard Kelly, Kevin Smiths Zack and Mira Makes a Porno, Miyazakis nya Ponyo On A Cliff kommer förhoppningsvis under året, Night Watch/Day Watch-regissören Bekmambetovs Wanted och en hel massa fler rullar.

I år kommer drömmen slå in och ALLT är grymt bra. Jag bara känner det på mig.

© Tommy Ekholm

No Country for Old Men - biorecension

NO COUNTRY FOR OLD MEN

Regi & Manus: Ethan Coen, Joel Coen

Skådespelare: Josh Brolin, Tommy Lee Jones, Javier Bardem

Land: USA

Premiärdatum: 15 februari 2008

Betyg: *****

Trailer

Under en jakttur ute i ödemarken på gränsen mellan Texas och Mexico råkar Llewelyn Moss springa på en massa döda kroppar. Det är inte svårt att räkna ut vad som har hänt. Kvar på platsen finns, förutom de döda, en jätteladdning heroin och en väska innehållande två miljoner dollar. Moss tar med sig väskan med pengar och lämnar skådeplatsen för den synnerligen misslyckade knarkaffären. Han återvänder senare på natten, då han fått skuldkänslor över att ha lämnat en svårt skadad man. När han står ute i mörkret dyker plötsligt de döda männens kumpaner upp och Moss tvingas lämna kvar sin bil. Han är nu medveten om att bilens registreringsnummer leder direkt till honom och att han utan tvekan kommer att bli jagad. Vad han inte vet är att han är jagad av världens i särklass värsta psykopat. En man helt utan känslor som inte drar sig för att döda någon eller något. Moss skickar i väg sin fru, tar väskan med pengar och flyr. Under tiden undersöker den lokala polisen mordplatsen. Utredningen leds av den gamle och rutinerade sheriffen Ed Tom Bell. Han räknar snabbt ut vad som har hänt och försöker få tag i Moss för att skydda honom från den mördarmaskin som är efter honom.

Det känns inte ens som om jag sticker ut hakan när jag slår fast ett faktum…. No Country for Old Men är den bästa film som kommer att kunna ses på svenska biografer under 2008. Ingen blir lyckligare än jag om det visar sig att jag har fel, men det känns inte speciellt troligt. Bröderna Coen har varit inne i lite av en halvsvacka sedan 2000. Inte för att de filmer som de gjort under de senaste sju åren varit dåliga, bara att de inte hållit den briljanta klass som man vet att de kan nå upp till. Nu slår de tillbaka med råge. No Country for Old Men är i mina ögon bröderna Coens bästa film, och det vill inte säga lite. Manuset är grymt välskrivet. Jag har inte läst boken som filmen bygger på, men har fått höra att manuset följer boken i stort sett ord för ord. Dialogen är sparsam men knivskarp. Historien berättas på en sätt som gör att, trots att man kastas mellan tre olika karaktärer, så känns den aldrig splittrad. Den har ett driv och en otrolig stämning som gör att den är spännande från första till sista minut.

Det här är en film som handlar om hårda män. Då gäller det att man har skådespelare som kan porträttera sådana utan att det blir karikatyrer. Och det är inte helt lätt. Tommy Lee Jones är utmärkt som polisen Bell, en man som inte gillar vad samhället runt honom har blivit till. Jones gör karaktären till hård men rättvis man som det skär i hjärtat i, när han måste acceptera att det samhälle han svurit att försvara egentligen inte finns kvar längre. Josh Brolin gör sin karriärs bästa roll, som den flyende Moss. I hans händer blir Moss en smart, rutinerad och givetvis HÅRD kille. En hjälte som man inte kan låta bli att älska efter bara några minuter. Den psykotiske mördaren Chigurh spelas av Javier Bardem och jag kan inte minnas när jag senast såg en så obehaglig karaktär i en film. Bardem är bortom lysande. Hans minimalistiska skådespeleri passar perfekt med den isande dialog som karaktären har. Det här är en man som man drömmer mardrömmar om. Det luktar Oscar för åtminstone någon av dessa tre.

Det finns inga gränser för hur starkt jag vill rekommendera No Country for Old Men. En så här tung thriller dyker upp bara allt för sällan. Detta är bröderna Coens stora mästerverk och jag har svårt att se hur de ska kunna toppa något som det här. Det är lite deprimerande att veta att man redan har sett 2008 års bästa rulle. Men å andra sidan är det kul att kunna sitta ner och se en vad som kommer att bli en klassisk film. Jag kan knappt vänta till februari, när jag får gå och se No Country for Old Men igen!

© Tommy Ekholm

30 måste-filmer

På allmän begäran slänger jag upp en lista med lite allmäna filmtips. Det är helt enkelt ett gäng filmer som alla bör ta sig tid att se. Håll tillgodo herr och fru Friedmann.

Blood In, Blood Out (1993) – Den bästa gäng/fängelsefilmen i mannaminne. Tre hela timmar av stenhårda latinos bakom galler.

Big Fish (2003) – Lysande skröna om en ung mans väg mot kärlek. En av Tim Burtons bästa. En film som gör dig sagolikt lycklig.

Pusher (1996) – Realistiskt danskt drama om en knarklangare på väg utför. En av Skandinaviens mest realistiska gaturullar i modern tid.

Fletch Lives (1989) – Uppföljaren är bättre än originalet. Flest oneliners i historien. Chevy Chase bästa film.

The Warriors (1979) – Legendarisk film om ett ungdomsgäng på flykt genom New York.

Dazed And Confused (1993) – High School-filmens mästerverk. Nollning, gräs och frigörelse. Får en att önska att man gick i en amerikansk småstadsskola på 70-talet.

Clerks (1994) – Hysterisk lågbudgetkomedi. Snuskig, elak och fruktansvärt rolig. En av de filmer som startade 90-talets amerikanska indie-våg.

Dark City (1998) – Visuellt mästerverk som tyvärr försvann bakom den liknande, och lite mer kända filmen, The Matrix. ”The thinking mans The Matrix.”

The Fog Of War (2003) – Dokumentär om amerikanske försvarsministern Robert McNamara. Ett måste för alla med minsta intresse av nutidshistoria.

Fear And Loathing In Las Vegas (1998) – Grymt utflippad resa genom Las Vegas. Droger, journalistik, droger, politik, droger, motorcyklar, droger….och droger.

Three Kings (1999) – Irakkrigs-action med ett politiskt budskap. En av 90-talets mest genomtänkta och bäst skådespelade actionfilmer.

American Pie (1999) – Tramsig high school-humor? Jodå. Skitroligt och charmigt ändå? Javisst!! Snusk- och äckelhumor blir väldigt sällan så här kul.

The Killer (1989) – Anses som världens bästa actionfilm genom tiderna. Hong Kong-rulle regisserad av John Woo innan han blev förstörd av Hollywood.

De Förlorade Barnens Stad (1995) – Galen vetenskapsman kidnappar barn för att stjäla deras drömmar. Är ännu mer skruvad än den låter. Den bästa och vackraste europeiska filmen i modern tid!!

Good Will Hunting (1997) – Grym historia om vänskap mellan män. En film som får vuxna karlar att bli så rörda att de gråter floder.

Ichi The Killer (2001) – Världens sjukaste Yakuza-rulle. Total galenskap. Igensydda munnar, en miljon avlossade skott och hinkvis med blod. Och en djupt filosofisk historia.

Fast Times At Ridgemont High (1982) – Den moderna high school-filmens moder. 99 % av de andra är bleka kopior. Sean Penns stora genombrott som gräsrökande surfare.

Shadow Of The Vampire (2000) – Fiktiv historia om inspelningen av den legendariska filmen Nosferatu. Fantastiska skådespelare gör filmen till någonting riktigt speciellt.

Beyond The Mat (1999) – Gripande dokumentär om amerikanska wrestling. Väldigt starka människoporträtt som tilltalar även de som avskyr wrestling.

Almost Famous (2000) – Fantastisk självbiografisk historia om en tonårig rockjounalist ute på turné med ett band. Försök att få tag på Directors Cut-versionen (heter ”Bootleg-version”).

Pi (1998) – Svartvitt lågbudgetmästerverk om ett matematiskt geni som räknar ut guds sanna namn genom att använda sin hemmagjorda superdator.

Måndag Hela Veckan (1993) – Den moderna filmens roligaste komedi. Groundhog Day i orginal. Bill Murray upplever samma dag om och om igen. Tycker du inte att den här filmen är rolig är du förmodligen död.

Henry V (1989) – Kenneth Brannaghs regidebut. Filmatisering av Shakespears pjäs. Brannagh har aldrig varit bättre på film och flera av hans monologer är av yppersta världsklass.

The Rules Of Attraction (2002) – Collegefilm efter Brett Easton Ellis roman. Förde college-filmen in i 2000-talet. Knark, sex, självmord och massor av svart humor.

Ghost In The Shell (1995) – Animerad japansk cyberthriller. Tillsammans med Akira, den absolut bästa actionbaserade anime-filmen. Ställer tunga filosofiska frågor om vad eller vem som egentligen är levande.

Snacka Går Ju (1989) – Say Anything orginaltiteln. Obotlig optimist försöker få sin drömtjej. En av John Cusacks bästa roller. Bandspelarscenen är en modern klassiker.

Ljuva Morgondag (1997) – Stenhårt drama om trasiga människor som sörjer sina döda barn och en advokat som försöker profitera på dem. En av 90-talets bästa filmer!.

Sky Captain And The World Of Tomorrow (2004) – Hysteriskt matinéäventyr som inte ser ut som någon annan film man sett. Inspirerad av rysk 20-talsfilm och gammal science fiction.

Spirited Away (2001) – Animerad japansk jättesuccé om liten flicka som börjar jobba på ett badhus för gudar. Härlig blandning av humor, drama och saga.

This Is Spinal Tap (1984) – Underbar fejkad dokumentär om ett gammalt hårdrocksband på dekis. Den totala sågningen av rockmyten.

© Tommy Ekholm

An American Crime - biorecension

AN AMERICAN CRIME

Regi: Tommy O'Haver

Manus: Tommy O'Haver, Irene Turner

Skådespelare: Ellen Page, Catherine Keener, Ari Gaynor

Land: USA

Betyg: **

Trailer

Sylvia och Jennie Likens har precis flyttat med sina föräldrar till en nya stad. De har växt upp på kringresande nöjesfält, där deras föräldrar har arbetat. Nu tycker föräldrarna att flickorna är för gamla för det kringresande livet och borde gå i skolan på ett och samma ställe. När de får ett erbjudande om att åka iväg med ett nytt nöjesfält vet de inte riktigt vad de ska göra av sina döttrar. En dag efter kyrkan träffar Jennie och Sylvia barnen i familjen Baniszewski. Deras nya vänner bjuder över dem för att leka och de träffar då dör första gången barnens ensamstående mamma, Gertrude Baniszewski. Gertrude erbjuder flickornas föräldrar att ta hand om dem mot en betalning på 20 dollar i månaden. Sylvia och Jennies föräldrar accepterar och åker iväg på en tvåmånader tur med nöjesfältet. Det visar sig snart att Gertrude inte är speciellt psykiskt stabil och hon har mycket dåligt med pengar. Sylvia blir snabbt nära vän med den äldsta dottern i familjen, Paula. När Paula blir gravid råkar Sylvia säga något om det i fel sällskap och Paula blir mycket arg. Hon talar om för sin mamma att Sylvia sprider lögner och Gertrude straffar Sylvia hårt. Sedan eskalerar det väldigt fort. Sylvia utsätts för allt värre och plågsamma straff av Gertrude och till slut ligger hon konstant misshandlad och torterad i husets källare.

Filmen bygger på en sann historia från 60-talets Indiana. Historien bryts upp med scener från en rättssal där fallet tas upp. Det gör tyvärr att tempot påverkas på ett negativt sätt och filmen får aldrig något riktigt flyt. Det hela må vara en sann historia där alla fakta kommer ifrån rättsprotokollen, men den går inte på långa vägar nog in på djupet. Man förstår aldrig riktigt hur det hela kunde gå så långt. Gertrude mår dåligt och är elak, men regissören Tommy O´Haver låter inte filmen komma nära nog att låta åskådarna förstå riktigt varför. Hon självmedicinerar och är deprimerad, men det känns som en väldigt ytlig förklaring. För att historien verkligen ska kännas så krävs det mer än så.

Huvudrollen som Sylvia spelas av Ellen Page, som är så underbart bra i Juno. Här har hon inte speciellt mycket att jobba med och hennes skådespeleri går ut på att se uppgiven ut när hon blir oskyldigt anklagad och att skrika när hon blir torterad. Utöver det har hon inte mycket att göra. Det är riktigt synd att se hur hon slösas bort när man vet vad hon kan. Catherine Keener försöker verkligen göra Gertrude till en levande människa och det är inte hennes fel att porträttet faller kort. Det hänger på det bristfälliga manuset och den halvdanna uppbyggnaden av historien. På det hela taget blir An American Crime bara seg. Grundhistorien skulle man kunna bygga någonting fantastiskt på, men tyvärr är Tommy O´Haver inte regissör nog för att göra det till mer än en gäspning.

Fler recensioner: Sydsvenskan, DN, SVD

© Tommy Ekholm

I´m a Cyborg, But That´s OK - biorecension

I´M A CYBORG, BUT THAT´S OK

Regi: Chan-Wook Park

Manus: Chan-Wook Park, Seo-Gyeong Jeong

Skådespelare: Su-jeong Lim, Rain

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Young-Goon måste ladda sina batterier. Och eftersom hon tror att hon är en cyborg skär hon upp sin arm, sticker i en sladd och kopplar in sig i en väggkontakt. Resultatet är givetvis inte så lyckat. Hennes mor skriver in henne på ett mentalsjukhus. Young-Goon vägrar att äta, då hon vet att allt hon behöver är elström. I stället för att stoppa mat i munnen slickar hon på batterier. Det andra patienterna är riktigt knasiga karaktärer. De har alla sådana där psykiska problem som folk bara kan ha på film. En av de andra patienterna är en ung kleptoman, Il-Soon, som är övertygad om att han kan stjäla andra människors förmågor och personlighetsdrag. Medan Young-Goon glider runt och pratar med alla elektriska apparater hon möter, med hjälp av sin mormors löständer, så smyger Il-Soon runt och stjäl folks pingisservar och sångröst. När Young-Goon förstår vad Il-Soon kan göra ber hon honom att stjäla hennes känslor, så att hon kan hämnas den oförätt som drabbat hennes familj. Men Young-Wook har problem med att ladda sina batterier, det vill säga, i och med att hon inte äter håller hon på att svälta ihjäl. Il-Soon ser vad som håller på att hända och bestämmer sig för att rädda henne.

Det här är någonting HELT annat än Parks Revenge-trilogi. Den som tror att den ska få Old Boy med cyborgs kommer att bli mäkta besviken. I’m a Cyborg… är en vriden komedi och har visserligen några actionscener, men dom skrattar man mest åt. Karaktärerna är så skruvade och lustiga att det ibland blir lite löjligt. Det finns en tanke bakom historien och den är inte direkt gömd, men det blir ofta lite för flabbigt för att man ska orka följa den. Skådespelarna är det lite si och så med. Eftersom dom är patienter på ett mentalsjukhus så förväntas dom spela över något ofantligt, men vissa av dom lyckas ändå gå lite väl långt. Ibland blir det mer fånigt än roligt.

Det område där man verkligen känner igen Chan-Wook Park är i fotot och scenografin. Filmen är, precis som förväntas av sydkoreanen, minst sagt skitsnygg. Specialeffekterna är lite halvdanna på sina ställen, men helhetsintrycket av filmen är väldigt bra. Det finns så ofantligt mycket att titta på i varje scen och det händer konstant någonting i bakgrunden. Placeringen av varje sak som syns i bild är uträknad på millimetern och man får snabbt känslan av att om någonting syns i bild så är det där av en anledning. Filmens problem blir rätt så tydligt när man upptäcker att man mer tittar på bilderna än följer med i historien.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av I´m a Cyborg…, men nog hade jag väntat mig mer än så här. Mycket yta hade jag ställt in mig på, men att det skulle vara så dåligt djup i historien kom som en överaskning. Och humorn föll många gånger platt. Hur många gånger är det kul att en äldre kvinna tror att hon är en mus? Jag hoppas innerligt att nästa film från Chan-Wook Park blir betydligt svartare och mer dramatisk. Han tidigare filmer visar tydligt att det är i dom kvarteren han ska röra sig. Det är bara att hoppas att det här var någon sort mellanfilm, intryckt mellan hans riktiga projekt.

© Tommy Ekholm

Breath - biorecension

BREATH

Regi & Manus: Kim Ki-Duk

Skådespelare: Park Ji-A, Chen Chang, Ha Jung-Woo

Land: Sydkorea

Betyg: ***

Jang Jin sitter i fängelse. Han är dömd till döden och sitter nu bara och väntar på att bli avrättad. Skräcken inför avrättninngen driver Jang Jin till att försöka ta sitt liv. Han hugger en slipad tandborste i sin hals, men självmordsförsöket misslyckas. Jang Jins försök att ta sitt liv blir stora nyheter och media rapporterar direkt ifrån sjukhuset. Yeon sitter hemma och blir mycket berörd när hon ser på nyheterna. Hon lever i ett dött äktenskap, där hennes enda kvarvarande band till sin man är deras dotter. När hon finner bevis för att hennes make är otrogen åker hon ifrån huset. Hon vet inte var hon ska ta vägen, men hamnar slutligen framför fängelset där Jang Jin sitter inspärrad. Yeon utger sig för att vara hans ex-flickvän och får träffa honom. Trots att Jang Jin inte kan tala efter att ha huggit sig i halsen förstår de båda varandra och finner en speciell kontakt. Yeon återvänder senare för att besöka honom igen. Hon dekorerar cellen där de får träffas och talar med honom, något som hon inte längre gör med sin familj. Snart börjar Yeons man att ana oråd och bestämmer sig för att följa efter henne för att se vad det är hon har för sig.

Det här är inte en helt lätt film, men det är sällan Kim Ki-Duks filmer. Precis som i The Bow, som gick på festivalen för ett par år sedan, har Breath väldigt lite dialog. Den ena huvudpersonen talar faktiskt inte alls och den andra pratar inte i mer än en handfull scener. Ändå skapar Ki-Duk en mycket stämningsfull film. Han är också de små utrymmenas mästare. Han får ett trångt mötesrum att kännas jättelikt, bara med hjälp av lite tapeter och får Jang Jins lilla cell att kännas som en stor sal där man aldrig riktigt vet vad som händer i den andra änden.

Skådespelarna är ok. Det är svårt att sträcka sig längre då det hela går ut på att de ska spela så tillbakadraget som möjligt. Det gör att de få gånger som verklig hetta dyker upp till ytan så blir det så mycket starkare. Tyvärr räcker inte filmens historia riktigt till. Ki-Duk lyckas tyvärr inte göra det riktigt intressant. Det är snyggt och bra spelat, men den fångar mig inte riktigt. Inte i närheten av hur jag sögs in i Ki-Duks tidigare filmer The Bow och The Isle. Vid några tillfällen blir det lite konstigt där regissören verkar gå för skratt i stället för att fokusera på de dramatiska sidorna. Filmen klockar in på under en och en halv timme och det känns som om det hade varit okej att ge karaktärerna lite mer utrymme och förklarat deras situation lite djupare. Framför allt gäller det förhållandet mellan Yeon och hennes man.

Jag håller Ki-Duks tidigare filmer 3-Iron, The Isle och The Bow mycket högt. Jag hade till och med The Bow som en av det årets bästa filmer. Därför blev jag lätt besviken på Breath. Jag hade hoppats på verkliga stordåd från Ki-Duk och det här blev bara lite tamt och saknar nästan helt den råa styrka som funnit i hans tidigare filmer.

© Tommy Ekholm

The Assassination of Jesse James By the Coward Robert Ford - biorecension

THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD

Regi & Manus: Andrew Dominik

Skådespelare: Brad Pitt, Casey Affleck, Sam Rockwell

Land: USA

Betyg: ****

Trailer

Filmen med 2007 års längsta titel inleds 1881, när Jesse James och hans bror ska föra sitt sista tågrån. Hela deras gamla gäng är döda eller i fängelse, så de har slagit sig ihop med några av traktens kriminella som de känner sedan tidigare. Bland dessa finns bröderna Ford. Den yngsta av dessa är Robert ”Bobby” Ford, en knappt 20-årig man som har haft Jesse James som sin stora idol sedan barnsben. Efter att de genomfört tågrånet stannar Bobby kvar hemma hos Jesse James i ett par dagar. Jesse gillar den unge mannens idoldyrkan. Men efter ett tag blir det lite för påfrestande och Bobby skickas hem till sin familjegård. Jesse är eftersökt i hela USA och det faktum gör honom allt mer lynnig och paranoid. Han känner det som om alla han känner är en potentiell Judas och han rider mest runt för att hålla koll på männen han känner som mest misstänkta. Bobby retas oavbrutet av sina bröder för hans hjältedyrkan av Jesse. Detta plus den behandling han får utstå av Jesse själv, gör att Bobbys beundrande tankar om Jesse snart börjar förbytas mot ett svart hat.

Brad Pitt kommer att synas på alla affischer för The Assassination… och den kommer att behandlas som ”en Brad Pitt-film”. Pitt fick till och med skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig. Men den här filmen tillhör inte Pitt. Filmens stora stjärna är Casey Affleck, i rollen som Robert Ford. Här är det slutgiltiga beviset för att det må vara så att storebror Affleck är superstjärnan, men att det utan tvekan är Casey som är skådespelaren i familjen. Brad Pitt är även han bra som Jesse James, men lyser egentligen inte riktigt upp förrän under filmens sista 45 minuter. Det beror visserligen till viss del på att hans riktigt stora scener alla ligger där. Affleck är dock PÅ rakt igenom alla filmens 160 minuter. Birollsinnehavarna täcker upp bra bakom de två huvudrollerna. De får till och med tid att verkligen utveckla sina karaktärer. Fast det borde de ju få i en film som är så här pass lång. Men det är närapå en skandal att man bara ger Sam Shepard några ynka minuter på duken.

Det finns pengar bakom den här produktionen, och det syns verkligen. Med Pitt själv och Tony och Ridley Scott som producenter bör det knappast varit problem att skrapa ihop pengar. Själv anser jag att regissören Andrew Dominiks debutfilm Chopper är en smula överskattad. Här visar han dock på att han definitivt är ett man att hålla ögonen på. Fotot är riktigt snyggt, men det SKA det nästan vara i en storproduktion som det här. Filmen är väldigt lång, men det finns inga riktigt slöa punkter i den. Den håller jämt, om än ganska lågt, tempo och tar sig verkligen tid att berätta historien om Jesse och Bobby, från den första gång de möttes till historiens verkliga slutpunkt.

The Assassination… är en storslagen, men tystlåten film, som handlar mer om känslor och roten till människors handlande än om colt-viftande cowboys. Andrew Dominik kommer att bli någonting riktigt stort i Hollywood, det är helt säkert. Och nu bara måste alla som ser den här filmen hålla med mig i det jag har sagt i massor med år: Casey Affleck är GUD.

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan

© Tommy Ekholm

Aleksandra - biorecension

ALEKSANDRA

Regi & Manus: Aleksandr Sokurov

Skådespelare: Galina Vishnevskaya, Vasily Shevtsov, Raisa Gichaeva

Land: Ryssland

Betyg: ****

Aleksandra är en gammal kvinna som reser för att hälsa på sitt barnbarn. Hennes älskade barnbarn är kapten i de ryska styrkorna i Tjetjenien och han har lyckats se till att hon fått tillstånd att besöka honom på den militärbas där han är stationerad. När Aleksandra kommer dit blir hon chockad över hur nedgånget, spartanskt och smutsigt lägret är. Hon ser också hur mycket hennes kära barnbarn har förändrats av sina år i krigets Tjetjenien. När hon vandrar ut från basen och in i den närbelägna byn får hon med egna ögon se hur lokalbefolkningen har drabbats av kriget. Aleksandra får en klar och otrevlig ny syn på omvärlden och vad som händer med ett folk som lever i ett ständigt krig.

Aleksandr Sokurov är förmodligen Rysslands största, nu levande, regissör. Han är en rätt så klassisk regissör, vars filmer tar upp tunga och filosofiska ämnen. Aleksandra tar upp krigets idioti och hur det bryter sönder människor, både militärer och civila. Med långa, långsamma tagningar skapar Sokurov vackra och storslagna scener av dystra ödelandskap. Filmens karaktärer sitter ofta ansikte mot ansikte och talar och diskuterar. Men att kalla det för en dialogdriven film känns fel. Filmen drivs i stället av de långa tysta scenerna där ansiktsuttryck och små gester från skådespelarna säger mer än tusen ord.

Aleksandra spelas av Galina Vishnevskaya. Hon lyckas förmedla så väldigt många känslor bara genom ögonkast och små förändringar i sitt ansikte. Hennes barnbarn spelas av Vasily Shevtsov och han använder sig av ungefär samma skådespelarstil. Scenerna mellan dessa två är magiska. Unga regissörer låter sällan sina skådespelare bara sitta tysta på det här sättet. Filmen är väldigt stämningsfull och slutet är väldigt gripande, utan att någonting överraskande egentligen händer. Det är bara två människor som mött varandra och förstår varandra som skiljs åt. Så simpelt och så djupt rörande.

Det här är en film för människor som verkligen orkar med ett långsamt tempo. Filmen flyter bara sakta på och slår verkligen in det den vill säga utan skrika ut det eller skriva någon på näsan. Filmer om krig blir sällan poetiska på det här viset. Aleksandra är en mycket stark film av den sort som nu för tiden nästan enbart kommer ifrån östländer. Sokurov behåller sin position som en av världens främsta regissörer.

© Tommy Ekholm

The Darjeeling Limited - biorecension

THE DARJEELING LIMITED

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson, Jason Schwartzman, Roman Coppola

Skådespelare: Jason Schwartzman, Owen Wilson, Adrien Brody

Land: USA

Premiärdatum: 25 december

Betyg: ****

Trailer

Tre bröder möter upp varandra på ett tåg genom Indien. Deras pappa dog för ett år sedan och de har inte hört av varandra sedan dess. Den äldste brodern, Francis, Har övertalat de andra att följa med på resan. Han vill att det ska bli en djupt spirituell resa som ska föra dem närmare varandra som bröder. Bröderna faller snabbt in de roller som de alltid har haft tillsammans och ingen av dem litar riktigt på varandra. Medan tåget skakar fram genom Indien och bröderna besöker olika tempel och marknader hamnar de i många konfrontationer med varandra, både om situationer som de hamnar i och sådant som hänt i svunnen tid. Men frågan är om de kommer varandra närmare eller slit isär ännu mer.

Jag är en stor Wes Anderson-fan. Det finns inte en enda av hans filmer som jag inte älskar, eller åtminstone är mycket förtjust i. The Darjeeling Limited har allt av det som gör Andersons filmer så storartade. Ofantligt snyggt foto, en ruskigt bra manus, skådespelarinsatser av yppersta klass och regi och klippning i världsklass. Filmen är så snygg och så välkomponerad att den på det området slår allt som Anderson tidigare gjort. Det finns liksom en tanke bakom varenda liten pryl som syns i bild. Historien har ett högt tempo som dock aldrig blir stressat och dialogen är, som i alla Anderson-filmer, hur bra som helst.

Bröderna, som spelas av Jason Schwartzman, Adrien Brody och Owen Wilson, är precis så bra som skådespelare i Wes Andersons filmer förväntas vara. Brody är den enda som inte arbetat med Anderson tidigare, men det är inget som märks. De är så naturliga i sina roller att man helt glömmer bort att se dem som skådespelare. De ÄR bröderna. Birollsinnehavarna gör solida insatser, men man minns dom inte riktigt efteråt. Möjligtvis med undantag av Anjelica Huston, som är otroligt intensiv i den få minuter hon är med. Efter de tre bröderna får man nog säga att deras sanslöst coola Luis Vuitton-bagage har den största rollen. Dom är också bra.

The Darjeeling Limited är en mycket rolig film. När man inte skrattar rakt ut, så småler man. Och det gör man genom i stort sett hela filmen. Så fort någonting mörkare kommer in, så finns det en humoristisk underton som gör att man inte direkt blir tungsint. Filmen är också en hyllning till Indien. Den har lånat en del i sitt bildspråk från indisk film, men inte mer än att den fortfarande ser ut som man förväntar sig att en film av Wes Anderson ska göra. Det här är inte Wes Andersons bästa film. Den kommer inte riktigt upp på samma nivå som The Royal Tenenbaums, men det skiljer inte mycket. Däremot tycker jag nog att det är den snyggaste filmen i Andersons karriär, och det vill inte säga lite.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad,

Outlaw - biorecension

OUTLAW

Regi & Manus: Nick Love

Skådespelare: Sean Bean, Danny Dyer, Bob Hoskins, Lenny James

Land: Storbritannien

Betyg: **

Trailer

Bryant är en soldat som kommer tillbaka från Irak och ser hur England har förändrats. Ungdomsgäng misshandlar folk på gatan, kriminella gör precis vad dom vill och vanliga människor är helt enkelt inte säkra. Cedric är en åklagare i ett mål mot en gangsterkung. När rättegången ska börja dyker det upp en man och hotar att döda Cedrics fru om han inte ser till att gangstern går fri. Gene är en vanlig kontorsråtta, som dagligen mobbas av en arbetskamrat. När Gene misshandlas efter att ha krockat med sin bil börjar han se sig om efter ett sätt att ge tillbaka. Sandy är en ung student som misshandlats grovt av en grupp ungdomar, som bara fick korta straff i domstolen. Simon är en tanig väktare som tröttnat på hur brottslingar kommer undan med vad som helst och han för samman Gene, Cedric och Bryant. Tillsammans ger dom sig ut på Londons gator för att ge tillbaka.

Outlaw har ett bra upplägg, ett fullt fungerande manus och riktigt bra skådisar. Ändå är filmen till och från en pina att titta på. Varför? Eftersom Football Factory-regissören Nick Love bestämt sig för att filma hela filmen med handhållen kamera. Bilden skakar och far runt precis hela tiden. Det är nästan värre än Blair Witch Project. Kameran skakar, svänger och rycker så att man nästan blir illamående av åksjuka. Och det är riktigt synd eftersom man vet att det bakom det spastiska kameraarbetet finns en bra film. Men det går inte att ta den till sig som man borde.

Sean Bean och Bob Hoskins är givetvis mycket bra. Bean är ett i det närmaste perfekt val för rollen som Bryant. Danny Dyer håller också, som vanligt hög klass. Här får han dessutom spela en mes, vilket inte direkt hör till vanligheterna. Lenny James och Sean Harris har svårt att matcha de tre andra, men gör fullgoda insatser.

Bra skådisar och en bra berättad historia. Men så är det det här med kameran. Det går inte att komma förbi. Jag vill så gärna att det här ska vara bra, men det är omöjligt att riktigt komma in i filmen när allt man kan tänka på är att hålla inne ett desperat skrik: HÅLL KAMERAN STILLA! Jag vet inte riktigt vad Love hoppats få ut av de handhållna bilderna, men vad det än är så misslyckas det. Helst av allt skulle jag vilja att han fick stålar för att skjuta filmen igen. Gör om, gör rätt.

© Tommy Ekholm

The Nines - biorecension

THE NINES

Regi & Manus: John August

Skådespelare: Ryan Reynolds, Hope Davis, Melissa McCarthy

Land: USA

Betyg: *

Trailer

The Nines är tre historier som vävs samman. Först följer filmen en skådespelare som dömts till husarrest. Han är uttråkad av sin brist på kontakt med omvärlden tills han upptäcker att det verkar spöka i huset och han träffar sin heta granne. Nästa del följer en manusförfattare som jobbar med att få sin tv-serie upplockad av ett tv-bolag. Filmen avslutas med att följa en tv-spelsdesigner som fastnar med sin familj ute i skogen.

De tre historierna hör ihop och sammanbinds på lite udda sätt. Varje del har tre huvudpersoner och de spelas alla av samma tre skådespelare, vilket gör det hela än knepigare att komma in i. Den första historien är den klart bästa även om den slutar på tok för abrupt. Här lyckas regissör och manusförfattare John August bygga upp någonting obehaglig och riktigt spännande. Men så slängs det in en snabb och konstig avslutning och det är dags för nästa del. Manuset som helhet är väldigt långt ifrån att fungera. Det blir osammanhängande och dumt. Och upplösningen sedan. Vilket jävla TRAMS! The Nines har utan tvekan ett av de sämsta slut jag sett i en film. När förklaringen till det hela börjar att uppdagas blev jag så irriterad över den totala idiotin att jag var på väg att storma ut ur salongen.

Jag hade rätt så höga förväntningar på filmen eftersom John August har skrivit manus till de flesta av Tim Burtons senaste filmer. Jag hade kunnat ursäkta halvdan regi, men inte att manuset är så ofantligt dåligt och ogenomtänkt. Det är sorgligt att den här filmen får en plats i festivalens tävlingskategori. John August borde skämmas för att han i sin debutfilm inte använder ett manus som ens verkar det minsta genomarbetat. Karln har skrivit Big Fish och använder ett skitmanus som det här när han själv ska regissera. Måtte denna film aldrig få distribution i Sverige. Skräp.

© Tommy Ekholm

Juno - biorecension

JUNO

Regi: Jason Reitman

Manus: Diablo Cody

Skådespelare: Ellen Page, Michael Cera, J.K. Simmons, Jennifer Garner

Land: USA

Premiärdatum: 25 januari

Betyg: ****

Trailer

Juno är en kul, charmig och snabbpratande 16-åring med ett problem. Hon har precis upptäckt att hon är gravid. Far till barnet är hennes nära vän Paulie. Juno vet att hon knappast är mogen för att bli mamma och hon har verkligen ingen lust att stoppa hela sitt liv för att bli förälder. Paulie instämmer när hon berättar för honom och Juno bokar tid för en abort. Väl på kliniken klarar hon inte av att genomföra det, så hon är tvungen att komma på en annan utväg. Hon bestämmer sig för att adoptera bort barnet och tillsammans med sin bästa vän hittar hon ett par som längtar efter tillökning. Paret, Mark och Vanessa, blir lyckliga över att äntligen ha funnit någon som vill adoptera till dem och Juno är glad över att ha funnit en lösning på sin situation. Vanessa är urtypen för en hönsmamma och Juno finner henne lite påfrestande. Mark däremot, är en gitarrspelande rockälskare, som fortfarande när rockstar-drömmar. Juno tycker att de verkar vara det perfekta paret att ta hand om barnet. Hela processen börjar efter ett tag att knaka i fogarna när det visar sig att parets förhållande kanske inte är så perfekt.

Juno känns för mig som årets bästa feel good-rulle. Den är rolig, charmig, smart, hip och tar sig själv på lagom stort allvar för att inte bli larvig eller fånig. Dialogen är mycket bra. På sina ställen helt briljant. Alla samtal låter helt naturliga, även när det är kompisar som pratar egenpåhittad slang. Hela manuset är i det närmaste perfekt uppbyggt. Manuset behandlar karaktärerna på ett sätt som får dom att kännas äkta och filmens händelser och twists känns fullt trovärdiga. Snygg är filmen också. Det är ju visserligen inte någon egentlig independentfilm, men få av festivalens filmer kommer att vara så här snyggt fotade.

Varenda roll är besatt av lysande skådespelare! Och Jennifer Garner. Tur då att Garner gör sin bästa roll hittills i karriären. Juno spelas av Ellen Page och hon är så bra att man blir mållös. Hon är i stort sett med i varenda scen i filmen och jag hade inte gnällt om hon hade spelat helt ensam. Nu är hon uppbackad av en mängd fantastiska birollsinnehavare. Blivande megastjärnan Michael Cera som Paulie, Allison Janney som Junos styvmor, den alltid lika bra Jason Bateman som Mark och Olivia Thirlby som Junos bästa kompis. Men bäst av dem alla är J.K. Simmons som Junos underbara pappa. Simmons är väl mest känd som Schillinger i OZ, men han är en ytterst kompetent komediskådespelare. Scenerna mellan Juno och hennes pappa är ett under av timing och varm humor. Regissören Jason Reitman, som senast gjorde den lysande Thank You For Smoking, har fått det mesta som går ur sin extremt talangfulla ensemble.

Det här är en film som gör att man går ut från biografen med ett jättelikt leende på läpparna. Man mår helt enkelt skitbra. Juno är mycket rolig och när det kommer en svartare svängning i filmen känns det ändå naturligt och lägger bara på ett extra djup i filmen. Jag är övertygad om att det här är en av festivalens absoluta toppar.

© Tommy Ekholm

Fler recensioner: DN, SVD, Sydsvenskan

Padre Nuestro - biorecension

PADRE NUESTRO

Regi & Manus: Christopher Zalla

Skådespelare: Jesús Ochoa, Armando Hernández, Jorge Adrián Espíndola

Land: USA

Betyg: ***

Trailer

Den mexikanske ynglingen Juan får en gratischans att ta sig bort från sitt liv som småtjuv, när han av ett rent misstag hamnar i en container full med illegales som ska söka lyckan i USA. Inne i containern hamnar han bredvid den snälle och oskuldsfulle Pedro, som är på väg för att söka upp sin far. Pedros mamma har nyligen dött och hon berättade var han kunde finna sin far, som han aldrig träffat tidigare. Med sig har Pedro ett förseglat introduktionsbrev till sin pappa, vilket hans mamma skrivit innan sin död. När containern är framme i New York vaknar Pedro och inser att Juan stulit hans väska innehållandes brevet och adressen till pappan. Det enda Pedro minns är vissa siffror i adressen och han ger sig ut på New Yorks gator för att leta reda på sin far. Juan hittar snabbt till rätt adress och utger sig för att vara Pedro. Pappan Diego är en ensam och sönderjobbad illegal invandrare som absolut inte vill veta av en 17-årig son.

Padre Nuestro berättar egentligt två historier. Den hoppar snabbt mellan relationen mellan Juan och Diego och den lite skilda historien om den stackars Pedro, som är helt vilse på storstadens hårda bakgator. Till en början sitter historierna ihop rätt väl, men de säras mer och mer ju längre filmen lider, för att till slut knytas ihop på en övertygande sätt. Under filmens gång tyckte jag att filmens båda delar var lite väl splittrade. Det kändes nästan som två filmer där båda historierna fick lite för lite tid. Men när filmen var slut kom jag på mig med att tycka att manuset var riktigt välskrivet. Filmens slut var dessutom riktigt, riktigt bra.

Skådespelarna känns tidvis lite amatörmässiga. Det gäller både Armando Hernández och Jorge Adrián Espíndola, som spelar de båda pojkarna. Paola Mendoza, som spelar Magda, en tuff, knarkande gatutjej som, mot betalning, hjälper Pedro att leta, känns också lite väl stel och orutinerad i en del scener. Jesús Ochoa, som spelar Diego är däremot en ren lycka att se på. Han får på ett lysande sätt fram alla de blandade känslor som Diego har inför pojken som han tror är hans son. Ochoa lyfter filmen ett rejält snäpp och är tillsammans med manuset det som gör filmen till någonting som stiger åtminstone lite över mängden.

Filmens stora bom ligger i fotot. Den är inspelad med DV-kameror och ser helt enkelt inte speciellt bra ut. Dessutom borde regissören Christopher Zalla ta och investera i ett stativ till kameran. Scenerna är fyllda av skakig handhållen kamera och Zalla är på tok för förtjust i att låta kameran tilta och panorera. Det är faktiskt helt ok att då och då låta kameran stå stilla. I vissa scener blir man nästan snurrig i huvudet av all rörelse. Och då står ändå skådespelarna stilla.

Padre Nuestro är ett stabilt psykologiskt drama av den typ som man brukar kunna hitta ett gäng på festivalen. Synd på kameraarbetet bara. Filmen vann Stora Jury-priset på Sundance, något som jag har väldigt svårt att förstå. Sevärt, men inte något som jag kommer att minnas allt för länge.

© Tommy Ekholm

FILMFESTIVAL!!

Så var det dags för årets tio mest intensiva filmdagar! Äntligen!!

Dags för Stockholm Filmfestival.

Jag har tidigare år täckt festivalen på diverse gärstböcker, men i år blir det en blogg-exclusive. Under festivalens gång kommer jag att fortlöpande rapportera om filmerna jag ser. Starting tonight.

Årets tio bästa dagar är här! Nu kör vi!

Hands off!

När en film blir en klassiker betyder det allt som oftast att den är bra. Till och med väldigt bra. Klassiska filmer kan man alltid gå tillbaka till om och om igen. Det senaste decenniet har det kommit en våg av remakes, nyinspelningar av äldre, och i många fall klassiska filmer.
Varför? Beats me.

I min mening tyder mängden av remakes ett helt vridet tankesätt hos filmbolagen. Det finns miljoner manus som glider omkring inom filmbranschen. Av dessa är det ett fåtal som är värda att spela in. Varje dollar som filmbolagen lägger på att göra nyinspelningar av äldre filmer är en dollar som skulle kunna läggas på en NY klassiker.

Den senaste remaken som får mitt blod att koka är ”Fåglarna”. Vad är det som gör att en beslutsfattare på ett filmbolag är övertygad om att biobesökarna känner sig sugna på att se Naomi Watts ducka för attackerande kråkor i stället för Tippi Hedren? Att nyinspelningen dessutom är producerad av Michael Bay gör inte saken bättre. Och varför ger man sig på ytterligare en Hitchcock-film? Räcker det inte med att den vanligtvis fullt friske Gus van Sant fick totalt hjärnsläpp och gjorde en shot-by-shot remake av ”Psycho”? Om någon bestämmer sig för att ge sig på ”Vertigo” kommer jag starta jihad mot hela den amerikanska filmindustrin!

Visst, alla remakes är inte dåliga. Men den andel som är godkända är försvinnande liten i jämförelse med det totala antalet. För varje ”The Departed”, ”The Fly” eller “Oceans Eleven” går det 20 ”The Wickerman”, ”Planet of the Apes” och ”Get Carter”.

Jag tanker inte lägga ner tid på att lista usla remakes. Den tiden kan jag spendera på betydligt bättre sätt. Det enda jag tänker göra är att ta upp den remake som verkligen får mig att vilja döda. Brad Silberlings ”City of Angels”, en äckligt horribel slakt av Wim Wenders mästerverk ”Der Himmel über Berlin”.

Jag har ett simpelt tips till filmbolag som vill tjäna pengar på sina gamla klassiker. Lägg pengarna på att restaurera originalfilmen och ge den en ”nypremiär”! På så sätt gör man filmhistorien en stor tjänst och slipper dessutom skyffla skit över klassiska regissörer, manusförfattare och skådespelare.

© Tommy Ekholm

Directors commentary: ON / OFF

Något av det bästa med DVD-formatet är givetvis extramaterialet. Det var vad som gjorde att jag själv köpte en DVD-spelare för nästan 10 år sedan. Då fick man gå till en specialbutik för att köpa spelaren och ville man ha vettiga utgåvor av filmerna var man tvungen att beställa från USA. De svenska skivorna innehöll allt som oftast enbart filmen och ingenting annat. På region 1-utgåvorna fanns det däremot i regel rätt så gott om extramaterial, så en mycket stor del av min DVD-samling är köpt från USA.

Det som för mig känns som det viktigaste när man petar ihop extramaterial är att lägga på ett kommentarspår. Ett riktigt bra kommentarspår kan göra hela filmen bättre. Jag älskar att få en inblick i hur filmen blev till och höra anekdoter från inspelningen. Det ger mig en bättre inblick i filmskapandet och så fort jag får en ny DVD med kommentarer på så ser jag först filmen och sedan direkt efter kör igenom filmen igen med kommentarspåret på.

Jag har några personliga favoriter när det kommer till kommentarspår och jag tänkte dela med mig av dom. Det som gör det flesta av dessa så bra är att filmerna betyder väldigt mycket för dom som kommenterar. Ofta är det personliga filmer som har starka anknytningar till filmskaparens egen person. Men det finns även undantag från detta också. Ett par som helt enkelt bara är skitroliga att lyssna på.

”FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS”
På det utmärkta Criterion-utgåvan av filmen finns det tre bra kommentarspår. Ett med regissören Terry Gilliam, ett med Johnny Depp, Benicio del Toro och producenten och sedan slutligen det spår jag vill rekommendera. På det sista spåret sitter författaren till den legendariska boken som filmen bygger på och pratar, skriker och för ett allmänt jäkla liv. Den briljanta journalisten Hunter S. Thompson (för övrigt min personliga gud, när det gäller skriven text) sitter tillsammans några vänner och folk inblandade i filmen och diskuterar en fantastik mänga saker, både som rör filmen och sådant som bara rör Thompson i största allmänhet. En höjdpunkt är när Thompson ringer till Johnny Depp och skriker otidigheter på hans telefonsvarare. Hela kommentarspåret är humor av världsklass.

”MALLRATS”
Jag har Collectors Edition-utgåvan, men jag tror att kommentarspåret är med på alla utgåvor av filmen. Regissören Kevin Smiths kommentarspår är alltid av absolut högsta klass. Här sitter Smith tillsammans med skådespelarna Jason Lee, Ben Affleck och Jason Mewes, producenten Scott Mosier och Vincent Pereira från Smiths produktionsbolag. Stämningen skulle kunna kallas ”rå men hjärtlig”, men egentligen är den nästan bara rå. Det märks klart och tydligt att det är sex stycken mycket goda vänner som sitter och pratar och de tar varje chans som dyker upp att tracka varandra. Och såga kvaliteten på filmen… Sjuka anekdoter från inspelningen blandas med förklaringar till varför filmen totalfloppade på biograferna. Det här är både informativt och fruktansvärt roligt. Kommentarspåren till Kevin Smiths filmer ”Clerks”, ”Dogma” och framför allt ”Chasing Amy” är också värda att kolla upp.

”FIGHT CLUB”
På min Collectors Edition finns det ett par kommentarspår. De flesta är rätt trista, men ett av dem är riktigt bra. Medverkar gör regissören David Fincher och huvudrollsinnehavarna Edward Norton och Brad Pitt. Helena Bonham Carter finns med på spåret, men hon sitter själv och klipps bara in då och då. Pitt och Norton pratar något rent ofantligt mycket. Det är knappt att Fincher får en syl i vädret. Det diskuterar allt mellan manusarbetet i specifika scener, de sociala frågor som filmen och boken tar upp, anledningarna till varför filmen hyllades i Europa medan den sågades av många amerikanska kritiker och varför den amerikanska publiken svek. Det är lätt att uppfatta hur mycket de tre älskar den film de gjort och hur mycket den betyder för dem personligen. Norton gör ett småbittert utfall mot en känd amerikansk filmkritiker och det går inte att missta sig på hur illa han tycker om henne. Kommentarspårets enda bom är att så fort som Bonham Carter klipps in så sitter man och undrar vad man missar i grabbarnas diskussion. Det här kommentarspåret ger en nästan unik inblick i filmarbetet och gör filmen till en ännu större upplevelse när man ser den igen.

”ALMOST FAMOUS”
På filmens Directors Cut-utgåva, som kallas ”The bootleg cut” för att följa filmens tema, finns ett fantastiskt kommentarspår. ”Almost Famous” är en extremt självbiografisk film där regissören och manusförfattaren Cameron Crowe utlämnar mycket av sin uppväxt och sina första stapplande steg som musikjournalist. På kommentarspåret sitter Crowe, tillsammans med sin mamma som i filmen spelas av Frances McDormand, och berättar om sin uppväxt och vilka riktiga händelser som nästan varenda scen bygger på. Crowes mor är egentligen spårets stora stjärna och det är underbart när hon blir småupprörd när Crowe berättar att vissa scener faktiskt hänt på riktigt. Hon blir helt mållös när Crowe berättar att sättet som filmens huvudperson mister oskulden på faktiskt hände honom på riktigt. Det här är ett sådant där kommentarspår som gör att man verkligen vill se filmen igen direkt efteråt och man får en djupare förståelse för filmen karaktärer.

Dessa hör till min absoluta favoriter. Det finns fler som är värda att nämnas:

”This is Spinal Tap” har ett sjukt udda kommentarspår där skådespelarna kommenterar denna legendariska mockymentary som sina karaktärer. Bandet Spinal Tap kommenterar filmen om Spinal Tap. Stor humor.
Den klassiska skruv-komedin ”Top Secret” har ett hysteriskt kommentarspår där regissörerna Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker egentligen bara sitter och gapskrattar åt sin egen film.
På South Park-snubbarna Trey Parker och Matt Stones mindre kända, men väldigt roliga film ”Cannibal! The Musical” finns ett kommentarspår där de sitter helt dyngraka, tillsammans med några inbjudna vänner, och mer eller mindre glömmer bort att prata om filmen.

© Tommy Ekholm

I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.

Jag är mycket förtjust i specialutgåvor av DVD-filmer. Tyvärr har livet som studerande småbarnsförälder gjort att inköpen blivit väldigt få under de senaste åren. Extended-versionerna av ”Lord of the Rings” och Criterion-utgåvan av Gilliams briljanta ”Fear and Loathing in Las Vegas” är väl de enda som jag kommit hem med under en lång tid.

I december kommer dock en specialutgåva som jag är beredd att tälta utanför butiken för att få tag i. En så rejält tilltagen box att jag blir helt knäsvag. Filmen i fråga är en av de rullar som gjorde mig till filmnörd. Jag har sett den otaliga gånger och tröttnar aldrig på den. Det är filmen som gör att jag alltid kommer att förlåta Ridley Scott för ”Thelma & Louise”, ”Black Rain” och ”G.I. Jane”. Filmen som för mig gjorde mer för Harrison Ford än till och med ”Star Wars”. Toppen av Rutger Hauers karriär. Fast det sista säger kanske inte så mycket.

”Blade Runner”

När det kommer till dystopiska framtidsskildringar finns det INGET som slår detta mästerverk. Allt är helt perfekt. Varje gång jag ser den blir jag lika betagen av de fantastiska miljöerna. Varje gång får jag en jättelik klump i halsen när Roy Batty håller sin monolog innan han dör. Nu kommer jag att låsa in mig och se filmen löjligt många gånger.

Utgåvan som släpps den 5:e december kallas Blade Runner: Final Cut – Collectors Edition och innehåller hela FEM skivor. Man får otroligt nog FYRA versioner av filmen. Originalet från 1982, Directors Cut från 1992, Final Cut från 2007 och en workprint av originalutgåvan. Till allt detta får man en skiva fylld med extramaterial och en dokumentär om filmen. Och är det någon film som förtjänar en dokumentär så är det ”Blade Runner”. Det har faktiskt skrivits flera böcker om strulet runt rättigheterna till filmen och så vitt jag vet är allt inte löst än i dag.

Final Cut-version från i år har gjorts för att fira filmens 25-årsjubileum och den innehåller förlängda scener och förbättrade specialeffekter. Dessutom ingår flera nya kommentarspår.

Det preliminära priset på denna gudomliga box ligger på ca. 500 kronor. Jag hade med glädje och utan att blinka betalat det dubbla. Det sitter ett stort kryss på den 5:e december i min almanacka.

” I've... seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.

All those.... moments will be lost.... in time... like... tears... in rain.

Time to die.”

© Tommy Ekholm

300 - DVD-recension

300

Regi: Zack Snyder

Manus: Zack Snyder, Kurt Johnstad, Michael Gordon

Skådespelare: Gerard Butler, David Wenham, Dominic West, Lena Heady

Releasedatum: 22 augusti

Betyg: ***

Trailer

Frank Miller var en av de som på tidigt 80-tal sparkade liv i de tecknade serierna och skapade de moderna vuxenserierna. På senare år har Hollywood på allvar börjat göra film av bra seriealbum och då har Millers verk blivit det som studiorna slåss om. Frank Miller har en mycket distinkt tecknarstil vilket gör att både ”300” och ”Sin City”, som också bygger på Millers serier, fått mycket liknande drag i sin visuella stil.

Filmen väver sin historia runt det mytomspunna slaget vid Thermopyle, 480 f. Kr. Där ställdes 300 krigare från Sparta mot en persisk armé som var ofantligt mycket större. Historiker lägger persernas siffror mellan 150000 och 200000. Filmen spär på det hela och sätter den persiska arméns storlek till runt 1 miljon man. Perserna, under ledning av sin kung, Xerxes, drar in över Europa och lägger under sig allt land som kommer i deras väg. Till kungariket Sparta kommer en budbärare som erbjuder spartanernas kung Leonidas fred, så länge som han erkänner Xerxes som sin härskare. Men Sparta är en nation av krigare och givetvis vägrar Leonidas att vika sig. En förrädare inom den spartanska senaten ser till att kungen inte får tillstånd att dra ut med sin armé. Leonidas drar då ihop 300 frivilliga och beger sig ut för att, mot till synes omöjliga odds, försvara sitt land mot de invaderande perserna. Medan Leonidas själv handgripligen slåss mot invasionsarmén, är hans drottning hemma i Sparta och slåss mot de förrädare som verkar för att Leonidas inte skall överleva.

När jag såg den första trailern för ”300” som släpptes på nätet blev jag helt mållös. Sällan, om någonsin, har jag blivit så ofantligt sugen på en film av att bara se en trailer. Nu är filmen inte fullt så bra som trailern fick den att se ut. Tempot och stämningen håller inte riktigt genom hela filmen. Skådespelarna spelar dessutom ofta över å det grövsta. Visserligen passar ett visst mån av överspel in i en sådan här handling, men det tas ut lite väl vida svängar. Det som verkligen bär och lyfter filmen är filmens look. Den är helt enkelt rasande snygg. Regissören Zack Snyder har, precis som Robert Rodriguez gjorde med ”Sin City”, siktat på att göra Frank Millers bilder levande. Snyder har i de flesta scener utgått från Millers teckningar och sedan spelat upp dem mer eller mindre exakt som de ser ut i seriealbumet. Han lyckas många gånger i det närmaste perfekt med att återskapa Millers bilder. En serietidningsjunkie och Miller-fantast som mig själv blir allt som oftast helt tagen av hur perfekt allt ser ut. Det gör att man glömmer bort att nästan allt bortom det rent visuella är en bra bit från perfekt.

Gerard Butler spelar huvudrollen som Leonidas och han är den som kör hårdast vad gäller överspel. Han kommer dock undan med det i de flesta fall. Under en stor del av filmen är allt hans karaktär gör att ge storslagna ”Braveheart-tal” om mod, stolthet och döden. Då är det svårt att hålla tillbaka de stora gesterna utan att den blir vekt. Egentligen är det bara Butler och Lena Heady, som spelar hans drottning, som är minnesvärda. Övriga är mest uppumpade kroppar som svingar svärd och man minns inte ens deras ansikten.

Det har gnällts en hel del på ”300” för att den är historiskt felaktig. Den kritiken tycker jag är bortom fånig. Snyder/Miller spinner en historia runt en verklig händelse, men har spätt på den för att göra något som mer liknar fantasy. Det är som att gnälla på att Spiderman är overklig. Historiker gnäller på att filmen överdriver antalet invaderande perser och hur Xerxes framställs, men har inga invändningar mot att det förekommer demoner och mytiska varelser. ”300” är ett äventyr, inte en dokumentär.

Trots att filmen är så väldigt snygg så faller den lite på skådespelarinsatser och att berättandet inte är riktigt stabilt. Betyget hade blivit högre om man inte lagt allt krut på att få Frank Miller-älskare att dregla över hur sjukt cool den ser ut.

©Tommy Ekholm