Inland Empire - biorecension

INLAND EMPIRE

Regi & manus: David Lynch

Skådespelare: Laura Dern, Justin Theroux, Jeremy Irons

Releasedatum: Juli, men efter Triangelfilms konkurs är det inte säkert när den kommer.

Betyg: ****

Trailer

David Lynch är en av filmvärldens stora mysterium. En regissör som följt upp publiksuccéer som ”Elefantmannen”, ”Wild at Heart” och ”Twin Peaks” med underlig art-film som ”Lost Highway” och ”Mulholland Drive” borde varit begravd av Hollywodd för länge, länge sedan. Nu blir i stället varje filmsläpp något som lanseras för den allmänne biobesökaren och visas på primetime på filmkanalerna. Filmer som inte borde tilltala andra än hårdhudade cineaster görs tillgängliga för vem som helst. Men med ”Inland Empire” är det mycket möjligt att vi ser sista spiken i kistan för Lynchs svenssonpublik.

Nikki Grace är en skådespelerska som sitter hemma i sitt överdådiga hus och spänt väntar på besked om hon har fått rollen i storregissören Kingsley Stewarts ny film. Då dyker hennes konstiga granne upp, en äldre dam, som förklarar att i dag är egentligen i morgon och att Nikki fått rollen. Grannen passar även på att berätta att filmen är en remake av en äldre polsk film och att det ligger en gammal zigenarförbannelse över filmen. På den första inspelningsdagen meddelar regissören att det faktiskt är en remake och att de båda huvudrollsinnehavarna i originalet mördades, vilket är anledningen till att den aldrig gjordes klar. Under inspelningen känner Nikki hur hon dras till sin motspelare, den hete skådisen Devon Berke. Ju närmre de kommer varandra, dess då mer känner Nikki hur deras relation är precis som den i filmen dom spelar in. Nikki börjar allt mer att tappa fotfästet och får allt svårare att skilja verkligheten från filmen. När hon en dag går bakom scenen öppnar hon en dörr och kliver in i något av en parallell verklighet, där hon ÄR sin karaktär. Här, en dryg halvtimme in i filmen, blir det svårt att få ner en förståelig synopsis. Nikki blir sin karaktär Susan Blue, men även en eller ett par andra karaktärer som lever parallella liv. Och vem är den gråtande flickan på hotellrummet? För att inte tala om de sitcom-aktiga personerna med kaninhuvuden…

Man ska inte sticka under stol med att ”Inland Empire” är svår att förstå. Den är faktisk under mycket långa stunder helt obegriplig. Så fort man känner att man eventuellt, kanske, har hittat en tråd i ”handlingen” så är plötsligt huvudpersonen någon helt annan. Lynchs förra produktion, ”Mulholland Drive”, känns stundtals Disney-mässig i jämförelse. Filmen är dessutom hela 2 timmar och 59 minuter. ”Inland Empire” är en antingen-eller-film. Antingen så fångas man in av det extremt långsamma tempot och kan inte slita sig, eller så får man spel och flyr efter 50 minuter. Filmen lär kräva att man ser den minst 5-10 gånger för att man ska kunna börja att sortera igenom vad det är som utspelar sig och börja få ett grepp om den. David Lynch ger som vanligt inga som helst svar i filmen. Slutet förklarar ingenting. Lynch slänger fram sin exakta vision av det han vill berätta och låter åskådarens hjärna vara en lika stor del av berättandet som hans egen.

Laura Dern spelar Nikki (och alla påföljande karaktärer) och hon har minsann ingen lätt uppgift. Dock klarar hon av att vara det centrum som filmen verkligen behöver för man alls ska klara av att följa det här. Hennes avskalade skådespeleri gör förflyttningarna mellan de olika karaktärerna än mer hypnotisk. Filmen är inspelad med DV-kameror, så själva bilderna kan knappast kallas vackra. Men Lynch har jobbat med en enkel och effektiv ljussättning, så alla scener får en grym stämning.

Själv hör jag till de personer som kommer att se den här filmen många gånger. Jag sögs in av filmen hypnotiska bilder och tempo. Även om det framåt slutet började kännas väldigt långt så ser jag fram emot nästa gång jag får sitta igenom dessa 3 lätt obegripliga timmar. Men folk som gillar Lynch enbart för ”Twin Peaks” kommer att försvinna ur salongen på mindre än en timme och förmodligen aldrig se en film av David Lynch igen.

© Tommy Ekholm