Hands off!

När en film blir en klassiker betyder det allt som oftast att den är bra. Till och med väldigt bra. Klassiska filmer kan man alltid gå tillbaka till om och om igen. Det senaste decenniet har det kommit en våg av remakes, nyinspelningar av äldre, och i många fall klassiska filmer.
Varför? Beats me.

I min mening tyder mängden av remakes ett helt vridet tankesätt hos filmbolagen. Det finns miljoner manus som glider omkring inom filmbranschen. Av dessa är det ett fåtal som är värda att spela in. Varje dollar som filmbolagen lägger på att göra nyinspelningar av äldre filmer är en dollar som skulle kunna läggas på en NY klassiker.

Den senaste remaken som får mitt blod att koka är ”Fåglarna”. Vad är det som gör att en beslutsfattare på ett filmbolag är övertygad om att biobesökarna känner sig sugna på att se Naomi Watts ducka för attackerande kråkor i stället för Tippi Hedren? Att nyinspelningen dessutom är producerad av Michael Bay gör inte saken bättre. Och varför ger man sig på ytterligare en Hitchcock-film? Räcker det inte med att den vanligtvis fullt friske Gus van Sant fick totalt hjärnsläpp och gjorde en shot-by-shot remake av ”Psycho”? Om någon bestämmer sig för att ge sig på ”Vertigo” kommer jag starta jihad mot hela den amerikanska filmindustrin!

Visst, alla remakes är inte dåliga. Men den andel som är godkända är försvinnande liten i jämförelse med det totala antalet. För varje ”The Departed”, ”The Fly” eller “Oceans Eleven” går det 20 ”The Wickerman”, ”Planet of the Apes” och ”Get Carter”.

Jag tanker inte lägga ner tid på att lista usla remakes. Den tiden kan jag spendera på betydligt bättre sätt. Det enda jag tänker göra är att ta upp den remake som verkligen får mig att vilja döda. Brad Silberlings ”City of Angels”, en äckligt horribel slakt av Wim Wenders mästerverk ”Der Himmel über Berlin”.

Jag har ett simpelt tips till filmbolag som vill tjäna pengar på sina gamla klassiker. Lägg pengarna på att restaurera originalfilmen och ge den en ”nypremiär”! På så sätt gör man filmhistorien en stor tjänst och slipper dessutom skyffla skit över klassiska regissörer, manusförfattare och skådespelare.

© Tommy Ekholm

Directors commentary: ON / OFF

Något av det bästa med DVD-formatet är givetvis extramaterialet. Det var vad som gjorde att jag själv köpte en DVD-spelare för nästan 10 år sedan. Då fick man gå till en specialbutik för att köpa spelaren och ville man ha vettiga utgåvor av filmerna var man tvungen att beställa från USA. De svenska skivorna innehöll allt som oftast enbart filmen och ingenting annat. På region 1-utgåvorna fanns det däremot i regel rätt så gott om extramaterial, så en mycket stor del av min DVD-samling är köpt från USA.

Det som för mig känns som det viktigaste när man petar ihop extramaterial är att lägga på ett kommentarspår. Ett riktigt bra kommentarspår kan göra hela filmen bättre. Jag älskar att få en inblick i hur filmen blev till och höra anekdoter från inspelningen. Det ger mig en bättre inblick i filmskapandet och så fort jag får en ny DVD med kommentarer på så ser jag först filmen och sedan direkt efter kör igenom filmen igen med kommentarspåret på.

Jag har några personliga favoriter när det kommer till kommentarspår och jag tänkte dela med mig av dom. Det som gör det flesta av dessa så bra är att filmerna betyder väldigt mycket för dom som kommenterar. Ofta är det personliga filmer som har starka anknytningar till filmskaparens egen person. Men det finns även undantag från detta också. Ett par som helt enkelt bara är skitroliga att lyssna på.

”FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS”
På det utmärkta Criterion-utgåvan av filmen finns det tre bra kommentarspår. Ett med regissören Terry Gilliam, ett med Johnny Depp, Benicio del Toro och producenten och sedan slutligen det spår jag vill rekommendera. På det sista spåret sitter författaren till den legendariska boken som filmen bygger på och pratar, skriker och för ett allmänt jäkla liv. Den briljanta journalisten Hunter S. Thompson (för övrigt min personliga gud, när det gäller skriven text) sitter tillsammans några vänner och folk inblandade i filmen och diskuterar en fantastik mänga saker, både som rör filmen och sådant som bara rör Thompson i största allmänhet. En höjdpunkt är när Thompson ringer till Johnny Depp och skriker otidigheter på hans telefonsvarare. Hela kommentarspåret är humor av världsklass.

”MALLRATS”
Jag har Collectors Edition-utgåvan, men jag tror att kommentarspåret är med på alla utgåvor av filmen. Regissören Kevin Smiths kommentarspår är alltid av absolut högsta klass. Här sitter Smith tillsammans med skådespelarna Jason Lee, Ben Affleck och Jason Mewes, producenten Scott Mosier och Vincent Pereira från Smiths produktionsbolag. Stämningen skulle kunna kallas ”rå men hjärtlig”, men egentligen är den nästan bara rå. Det märks klart och tydligt att det är sex stycken mycket goda vänner som sitter och pratar och de tar varje chans som dyker upp att tracka varandra. Och såga kvaliteten på filmen… Sjuka anekdoter från inspelningen blandas med förklaringar till varför filmen totalfloppade på biograferna. Det här är både informativt och fruktansvärt roligt. Kommentarspåren till Kevin Smiths filmer ”Clerks”, ”Dogma” och framför allt ”Chasing Amy” är också värda att kolla upp.

”FIGHT CLUB”
På min Collectors Edition finns det ett par kommentarspår. De flesta är rätt trista, men ett av dem är riktigt bra. Medverkar gör regissören David Fincher och huvudrollsinnehavarna Edward Norton och Brad Pitt. Helena Bonham Carter finns med på spåret, men hon sitter själv och klipps bara in då och då. Pitt och Norton pratar något rent ofantligt mycket. Det är knappt att Fincher får en syl i vädret. Det diskuterar allt mellan manusarbetet i specifika scener, de sociala frågor som filmen och boken tar upp, anledningarna till varför filmen hyllades i Europa medan den sågades av många amerikanska kritiker och varför den amerikanska publiken svek. Det är lätt att uppfatta hur mycket de tre älskar den film de gjort och hur mycket den betyder för dem personligen. Norton gör ett småbittert utfall mot en känd amerikansk filmkritiker och det går inte att missta sig på hur illa han tycker om henne. Kommentarspårets enda bom är att så fort som Bonham Carter klipps in så sitter man och undrar vad man missar i grabbarnas diskussion. Det här kommentarspåret ger en nästan unik inblick i filmarbetet och gör filmen till en ännu större upplevelse när man ser den igen.

”ALMOST FAMOUS”
På filmens Directors Cut-utgåva, som kallas ”The bootleg cut” för att följa filmens tema, finns ett fantastiskt kommentarspår. ”Almost Famous” är en extremt självbiografisk film där regissören och manusförfattaren Cameron Crowe utlämnar mycket av sin uppväxt och sina första stapplande steg som musikjournalist. På kommentarspåret sitter Crowe, tillsammans med sin mamma som i filmen spelas av Frances McDormand, och berättar om sin uppväxt och vilka riktiga händelser som nästan varenda scen bygger på. Crowes mor är egentligen spårets stora stjärna och det är underbart när hon blir småupprörd när Crowe berättar att vissa scener faktiskt hänt på riktigt. Hon blir helt mållös när Crowe berättar att sättet som filmens huvudperson mister oskulden på faktiskt hände honom på riktigt. Det här är ett sådant där kommentarspår som gör att man verkligen vill se filmen igen direkt efteråt och man får en djupare förståelse för filmen karaktärer.

Dessa hör till min absoluta favoriter. Det finns fler som är värda att nämnas:

”This is Spinal Tap” har ett sjukt udda kommentarspår där skådespelarna kommenterar denna legendariska mockymentary som sina karaktärer. Bandet Spinal Tap kommenterar filmen om Spinal Tap. Stor humor.
Den klassiska skruv-komedin ”Top Secret” har ett hysteriskt kommentarspår där regissörerna Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker egentligen bara sitter och gapskrattar åt sin egen film.
På South Park-snubbarna Trey Parker och Matt Stones mindre kända, men väldigt roliga film ”Cannibal! The Musical” finns ett kommentarspår där de sitter helt dyngraka, tillsammans med några inbjudna vänner, och mer eller mindre glömmer bort att prata om filmen.

© Tommy Ekholm

I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.

Jag är mycket förtjust i specialutgåvor av DVD-filmer. Tyvärr har livet som studerande småbarnsförälder gjort att inköpen blivit väldigt få under de senaste åren. Extended-versionerna av ”Lord of the Rings” och Criterion-utgåvan av Gilliams briljanta ”Fear and Loathing in Las Vegas” är väl de enda som jag kommit hem med under en lång tid.

I december kommer dock en specialutgåva som jag är beredd att tälta utanför butiken för att få tag i. En så rejält tilltagen box att jag blir helt knäsvag. Filmen i fråga är en av de rullar som gjorde mig till filmnörd. Jag har sett den otaliga gånger och tröttnar aldrig på den. Det är filmen som gör att jag alltid kommer att förlåta Ridley Scott för ”Thelma & Louise”, ”Black Rain” och ”G.I. Jane”. Filmen som för mig gjorde mer för Harrison Ford än till och med ”Star Wars”. Toppen av Rutger Hauers karriär. Fast det sista säger kanske inte så mycket.

”Blade Runner”

När det kommer till dystopiska framtidsskildringar finns det INGET som slår detta mästerverk. Allt är helt perfekt. Varje gång jag ser den blir jag lika betagen av de fantastiska miljöerna. Varje gång får jag en jättelik klump i halsen när Roy Batty håller sin monolog innan han dör. Nu kommer jag att låsa in mig och se filmen löjligt många gånger.

Utgåvan som släpps den 5:e december kallas Blade Runner: Final Cut – Collectors Edition och innehåller hela FEM skivor. Man får otroligt nog FYRA versioner av filmen. Originalet från 1982, Directors Cut från 1992, Final Cut från 2007 och en workprint av originalutgåvan. Till allt detta får man en skiva fylld med extramaterial och en dokumentär om filmen. Och är det någon film som förtjänar en dokumentär så är det ”Blade Runner”. Det har faktiskt skrivits flera böcker om strulet runt rättigheterna till filmen och så vitt jag vet är allt inte löst än i dag.

Final Cut-version från i år har gjorts för att fira filmens 25-årsjubileum och den innehåller förlängda scener och förbättrade specialeffekter. Dessutom ingår flera nya kommentarspår.

Det preliminära priset på denna gudomliga box ligger på ca. 500 kronor. Jag hade med glädje och utan att blinka betalat det dubbla. Det sitter ett stort kryss på den 5:e december i min almanacka.

” I've... seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate.

All those.... moments will be lost.... in time... like... tears... in rain.

Time to die.”

© Tommy Ekholm

300 - DVD-recension

300

Regi: Zack Snyder

Manus: Zack Snyder, Kurt Johnstad, Michael Gordon

Skådespelare: Gerard Butler, David Wenham, Dominic West, Lena Heady

Releasedatum: 22 augusti

Betyg: ***

Trailer

Frank Miller var en av de som på tidigt 80-tal sparkade liv i de tecknade serierna och skapade de moderna vuxenserierna. På senare år har Hollywood på allvar börjat göra film av bra seriealbum och då har Millers verk blivit det som studiorna slåss om. Frank Miller har en mycket distinkt tecknarstil vilket gör att både ”300” och ”Sin City”, som också bygger på Millers serier, fått mycket liknande drag i sin visuella stil.

Filmen väver sin historia runt det mytomspunna slaget vid Thermopyle, 480 f. Kr. Där ställdes 300 krigare från Sparta mot en persisk armé som var ofantligt mycket större. Historiker lägger persernas siffror mellan 150000 och 200000. Filmen spär på det hela och sätter den persiska arméns storlek till runt 1 miljon man. Perserna, under ledning av sin kung, Xerxes, drar in över Europa och lägger under sig allt land som kommer i deras väg. Till kungariket Sparta kommer en budbärare som erbjuder spartanernas kung Leonidas fred, så länge som han erkänner Xerxes som sin härskare. Men Sparta är en nation av krigare och givetvis vägrar Leonidas att vika sig. En förrädare inom den spartanska senaten ser till att kungen inte får tillstånd att dra ut med sin armé. Leonidas drar då ihop 300 frivilliga och beger sig ut för att, mot till synes omöjliga odds, försvara sitt land mot de invaderande perserna. Medan Leonidas själv handgripligen slåss mot invasionsarmén, är hans drottning hemma i Sparta och slåss mot de förrädare som verkar för att Leonidas inte skall överleva.

När jag såg den första trailern för ”300” som släpptes på nätet blev jag helt mållös. Sällan, om någonsin, har jag blivit så ofantligt sugen på en film av att bara se en trailer. Nu är filmen inte fullt så bra som trailern fick den att se ut. Tempot och stämningen håller inte riktigt genom hela filmen. Skådespelarna spelar dessutom ofta över å det grövsta. Visserligen passar ett visst mån av överspel in i en sådan här handling, men det tas ut lite väl vida svängar. Det som verkligen bär och lyfter filmen är filmens look. Den är helt enkelt rasande snygg. Regissören Zack Snyder har, precis som Robert Rodriguez gjorde med ”Sin City”, siktat på att göra Frank Millers bilder levande. Snyder har i de flesta scener utgått från Millers teckningar och sedan spelat upp dem mer eller mindre exakt som de ser ut i seriealbumet. Han lyckas många gånger i det närmaste perfekt med att återskapa Millers bilder. En serietidningsjunkie och Miller-fantast som mig själv blir allt som oftast helt tagen av hur perfekt allt ser ut. Det gör att man glömmer bort att nästan allt bortom det rent visuella är en bra bit från perfekt.

Gerard Butler spelar huvudrollen som Leonidas och han är den som kör hårdast vad gäller överspel. Han kommer dock undan med det i de flesta fall. Under en stor del av filmen är allt hans karaktär gör att ge storslagna ”Braveheart-tal” om mod, stolthet och döden. Då är det svårt att hålla tillbaka de stora gesterna utan att den blir vekt. Egentligen är det bara Butler och Lena Heady, som spelar hans drottning, som är minnesvärda. Övriga är mest uppumpade kroppar som svingar svärd och man minns inte ens deras ansikten.

Det har gnällts en hel del på ”300” för att den är historiskt felaktig. Den kritiken tycker jag är bortom fånig. Snyder/Miller spinner en historia runt en verklig händelse, men har spätt på den för att göra något som mer liknar fantasy. Det är som att gnälla på att Spiderman är overklig. Historiker gnäller på att filmen överdriver antalet invaderande perser och hur Xerxes framställs, men har inga invändningar mot att det förekommer demoner och mytiska varelser. ”300” är ett äventyr, inte en dokumentär.

Trots att filmen är så väldigt snygg så faller den lite på skådespelarinsatser och att berättandet inte är riktigt stabilt. Betyget hade blivit högre om man inte lagt allt krut på att få Frank Miller-älskare att dregla över hur sjukt cool den ser ut.

©Tommy Ekholm

Transformers - biorecension

TRANSFORMERS

Regi: Michael Bay

Manus: Roberto Orci & Alex Kurtzman

Skådespelare: Shia LaBeouf, Megan Fox, Josh Duhamel, Jon Voight

Releasedatum: 4 juli

Betyg: **

Trailer

En grupp soldater på väg hem ifrån strider i Irak landar på en amerikansk bas i Oman. De har knappt hunnit tvätta av sig innan en jättelik robot anfaller basen och dödar allt i sin väg. Sergeant Lennox och hans lilla grupp är de enda som lyckas ta sig därifrån levande. De beger sig ut på en vandring genom öknen för att kunna få kontakt med Pentagon och rapportera in den fara som hotar världen.
Samtidigt är highschool-studenten Sam överlycklig. Han har fått ihop 2000 dollar och tillräckligt höga betyg för att hans pappa äntligen ska skjuta in pengar så att Sam kan köpa sin första bil. Far och son åker till den lokala försäljaren av begagnade bilar och mitt bland alla vrak finner Sam en gul Camaro. Den ser rätt så risig ut, men i jämförelse med de andra skrotbilarna är det självklart att det är den han ska ha. Redan den första natten som nybliven bilägare vaknar Sam av att hans bil kör i väg. Han slänger sig på en cykel och följer efter biltjuven. Hans Camaro åker in på ett skrotupplag och när Sam smyger närmre ser han att hans bil är en högst levande robot! Sam har en familjeklenod som visar sig innehålla uppgifter som är av största intresse för två utomjordiska robotklaner. Dessa två klaner har fört krig mot varandra i tusentals år och nu har de kommit till jorden. Och de vill alla ha tag i Sam…

Transformers bygger på en tecknad tv-serie från 80-talet. I USA är nostalgi- och nördfaktorn runt den här filmen jättelik, men i Sverige tror jag inte att det finns speciellt många som har kära barndomsminnen av den serien, vilket gör att den mysiga igenkänningsfaktorn försvinner. Fast å andra sidan lär vi slippa ilskna transformers-fans som skriker om att filmen förstör allt tv-serien stod för. Michael Bay kan det här med att regissera popcorn-blockbusters. Hans filmer är massiva, medryckande och storslagna. Men sällan riktigt bra. Oftast är actionscenerna fantastiska men allting mellan dem känns som soppig utfyllnad. Så även i ”Transformers”. Filmens inledning på militärbasen i öknen är en uppvisning i hur man gör storskalig och hejdundrande actionfilm. När scenen sedan flyttas över till Sam och hans bilköp och ”nörd försöker snacka med jättesnygg tjej men lyckas inte”-historia tar filmen tvärstopp. Tempot försvinner totalt och man sitter och önskar att dom kunde köra filmens första kvart en gång till. Scenerna där en massa ansiktslösa Pentagonmänniskor försöker lista ut vad som händer är också tempofattiga. Dessutom är det svårt att förstå vem som är vem i just dom scenerna. Det är bara en massa uniformer som är helt överens om att dom inte vet någonting. Bay gör misstaget att slänga in för mycket försök till humor. Någon enstaka karaktär inslängd som comic relief är aldrig fel, men här verkar hälften av alla biroller vara med enbart för att spela över och säga lustiga saker.

Skådespelarna gör vad som förväntas av dom. Dom är stabila och håller sig på en nivå där de inte konkurrerar med de 10 meter höga robotarna som slåss. Men inte ser de ut att ta det speciellt mycket på allvar. Filmens stora huvudroller är givetvis CGI-effekterna. Jättelika robotar som spöar på varandra och blir till olika fordon är alltid värt att kolla in. Men framåt filmens andra halva, när robotslagsmålen verkligen tar fart, känner jag mig nästan lurad. Alla actionscener går i ett sådant fruktansvärt högt tempo att alla bilder är suddiga. Jag får känslan av att effektkillarna har dragit upp på farten för att dölja att effekterna kanske inte är så där sjukt snygga som man luras att tro i filmens början. I slutscenerna blir detta väldigt tydligt.

”Transformers” är inte någonting speciellt egentligen. I grund och botten är det en fantastisk inledningscen och en röjig slutscen med en och en halv timmes utfyllnad i mellan. En typisk Michael Bay film, med andra ord.

© Tommy Ekholm

Letters From Iwo Jima - DVD-recension

LETTERS FROM IWO JIMA

Regi: Clint Eastwood

Manus: Iris Yamashita

Skådespelare: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Shido Nakamura

Releasedatum: 29 juni

Betyg: ****

Trailer

När de amerikanska styrkorna rör sig allt närmare Japan, under andra världskrigets slutskede ser den japanska militären hur strategiskt viktig ön Iwo Jima kommer att bli. De skickar dit soldater för att befästa ön ordentligt inför den amerikanska attack som oundvikligen kommer att komma. General Kuribayashi skickas till Iwo Jima för att leda styrkorna och se till att arbetet går som det ska. Han upptäcker snabbat att det råder brist på nästan allt. Då det är väldigt dåligt med vatten, mat, ammunition och manskap genomför generalen en hel del strategiska förändringar för att göra det lättare att försvara ön. När väl det amerikanska anfallet kommer blir det en hård strid på liv och död mot de numerärt överlägsna amerikanska soldaterna.

”Letters From Iwo Jima” är en mycket annorlunda amerikansk krigsfilm eftersom den berättar hela sin historia ur japanernas synvinkel. Regissör Clint Eastwood gjorde också ”Flags of our Fathers” ett knappt år tidigare, som utgår från Iwo Jima sett från den amerikanska sidan. Filmens tempo skiljer den också från de första andra filmer i genren. Den fokuserar betydligt mycket mer på karaktärerna än på krigsscener, även om dessa är mycket starka. Filmens foto är vackert. Färgerna har blekts ner så att nästan ser svartvit ut och det ger en känsla av klassisk krigsfilm. I rollen som general Kuribayashi gör Ken Watanabe ett av sina starkaste porträtt i karriären. Utan tvekan hans bästa i Hollywood. Värd att nämnas är också den japanska sångstjärnan Kazunari Ninomiya, i rollen som soldaten Sagio. ”Letters From Iwo Jima” är en film som bryter mot krigsfilmens konventioner och det gör att den sticker ut från mängden på ett förtjänstfullt sätt.

© Tommy Ekholm

Bobby - DVD-recension

BOBBY

Regi & Manus: Emilio Estevez

Medverkande: William H. Macy, Anthony Hopkins, Demi Moore, Christian Slater

Releasedatum: 20 juni

Betyg: ***

Trailer

Den 6:e juli 1968 blir Robert F Kennedy mördad på Ambassador Hotel i Los Angeles. Han har precis vunnit det kaliforniska primärvalet och ser ut att bli det demokratiska partiets presidentkandidat. Hotellet inhyser Kennedys kampanjhögkvarter och är fyllt med folk som är där både på grund av valet och för att dom jobbar där. Filmen handlar egentligen inte om Kennedy själv utan om alla de människor som av olika anledningar befinner sig på hotellet under den aktuella dagen. Vi får följa massor av karaktärer, från Kennedys kampanjchefer till kökspersonalen och hotellets pensionerade dörrvaktmästare, från tidig morgon fram till kvällens tragiska mord.

Den gamle Brat Packern Emilio Estevez har fått ihop en imponerande samling bra och rutinerade skådespelare. Tyvärr är de så många att det inte går att hitta någon som spelar huvudrollen. I stället är alla karaktärer en sorts biroller till varandra. Hade Estevez kapat antalet roller hade filmen fått en betydligt klarare struktur. Nu känns det som om han tappar bort en del intressanta upplägg till förmån för betydligt mindre fängslande sidohistorier. I vilket fall som helst är ”Bobby” en sevärd film. Skådespelarna gör sitt yttersta med den begränsade tid de får och starka scener är det gott om. Något överraskande står Sharon Stone och Demi Moore för filmens bästa scen. Andra som är värda att nämnas är Cristian Slater, Freddy Rodriguez och till min stora förvåning Lindsay Lohan och en hysteriskt rolig Ashton Kutcher.

”Bobby” har en klar politisk agenda och gör inga som helst försöka att dölja dom. Och alla som ser och hör Bobby Kennedys inklippta tal kan nog hålla med om att världen förmodligen hade sett betydligt bättre ut idag om inte Robert Kennedy hade mördats.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 1, 2007

Inland Empire - biorecension

INLAND EMPIRE

Regi & manus: David Lynch

Skådespelare: Laura Dern, Justin Theroux, Jeremy Irons

Releasedatum: Juli, men efter Triangelfilms konkurs är det inte säkert när den kommer.

Betyg: ****

Trailer

David Lynch är en av filmvärldens stora mysterium. En regissör som följt upp publiksuccéer som ”Elefantmannen”, ”Wild at Heart” och ”Twin Peaks” med underlig art-film som ”Lost Highway” och ”Mulholland Drive” borde varit begravd av Hollywodd för länge, länge sedan. Nu blir i stället varje filmsläpp något som lanseras för den allmänne biobesökaren och visas på primetime på filmkanalerna. Filmer som inte borde tilltala andra än hårdhudade cineaster görs tillgängliga för vem som helst. Men med ”Inland Empire” är det mycket möjligt att vi ser sista spiken i kistan för Lynchs svenssonpublik.

Nikki Grace är en skådespelerska som sitter hemma i sitt överdådiga hus och spänt väntar på besked om hon har fått rollen i storregissören Kingsley Stewarts ny film. Då dyker hennes konstiga granne upp, en äldre dam, som förklarar att i dag är egentligen i morgon och att Nikki fått rollen. Grannen passar även på att berätta att filmen är en remake av en äldre polsk film och att det ligger en gammal zigenarförbannelse över filmen. På den första inspelningsdagen meddelar regissören att det faktiskt är en remake och att de båda huvudrollsinnehavarna i originalet mördades, vilket är anledningen till att den aldrig gjordes klar. Under inspelningen känner Nikki hur hon dras till sin motspelare, den hete skådisen Devon Berke. Ju närmre de kommer varandra, dess då mer känner Nikki hur deras relation är precis som den i filmen dom spelar in. Nikki börjar allt mer att tappa fotfästet och får allt svårare att skilja verkligheten från filmen. När hon en dag går bakom scenen öppnar hon en dörr och kliver in i något av en parallell verklighet, där hon ÄR sin karaktär. Här, en dryg halvtimme in i filmen, blir det svårt att få ner en förståelig synopsis. Nikki blir sin karaktär Susan Blue, men även en eller ett par andra karaktärer som lever parallella liv. Och vem är den gråtande flickan på hotellrummet? För att inte tala om de sitcom-aktiga personerna med kaninhuvuden…

Man ska inte sticka under stol med att ”Inland Empire” är svår att förstå. Den är faktisk under mycket långa stunder helt obegriplig. Så fort man känner att man eventuellt, kanske, har hittat en tråd i ”handlingen” så är plötsligt huvudpersonen någon helt annan. Lynchs förra produktion, ”Mulholland Drive”, känns stundtals Disney-mässig i jämförelse. Filmen är dessutom hela 2 timmar och 59 minuter. ”Inland Empire” är en antingen-eller-film. Antingen så fångas man in av det extremt långsamma tempot och kan inte slita sig, eller så får man spel och flyr efter 50 minuter. Filmen lär kräva att man ser den minst 5-10 gånger för att man ska kunna börja att sortera igenom vad det är som utspelar sig och börja få ett grepp om den. David Lynch ger som vanligt inga som helst svar i filmen. Slutet förklarar ingenting. Lynch slänger fram sin exakta vision av det han vill berätta och låter åskådarens hjärna vara en lika stor del av berättandet som hans egen.

Laura Dern spelar Nikki (och alla påföljande karaktärer) och hon har minsann ingen lätt uppgift. Dock klarar hon av att vara det centrum som filmen verkligen behöver för man alls ska klara av att följa det här. Hennes avskalade skådespeleri gör förflyttningarna mellan de olika karaktärerna än mer hypnotisk. Filmen är inspelad med DV-kameror, så själva bilderna kan knappast kallas vackra. Men Lynch har jobbat med en enkel och effektiv ljussättning, så alla scener får en grym stämning.

Själv hör jag till de personer som kommer att se den här filmen många gånger. Jag sögs in av filmen hypnotiska bilder och tempo. Även om det framåt slutet började kännas väldigt långt så ser jag fram emot nästa gång jag får sitta igenom dessa 3 lätt obegripliga timmar. Men folk som gillar Lynch enbart för ”Twin Peaks” kommer att försvinna ur salongen på mindre än en timme och förmodligen aldrig se en film av David Lynch igen.

© Tommy Ekholm

Oceans Thirteen - biorecension

OCEANS THIRTEEN

Regi: Steven Soderbergh

Manus: Brian Koppelman, David Levien

Skådespelare: George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Al Pacino

Releasedatum: 7 juni

Betyg: ****

Trailer

Att Oceans-filmerna egentligen bara är ett sätt för Steven Soderbergh och George Clooney att hänga med sina polare och tjäna ihop pengar till sina ”riktiga” filmer är inte någon hemlighet. Men när pengarna resulterar i höjdarfilmer som ”Syriana”, ”Good Night and Good Luck” och ”The Good German” får dom gärna göra hundra filmer om folk som rånar kasinon.

Danny Ocean kommer tillbaka till Las Vegas efter att en i gänget, den gamle kasinoägaren Reuben, har blivit blåst på sin del i ett nytt jättekasino. Chocken över att ha blivit lurad ger Reuben en hjärtattack och snabbt samlar Ocean ihop hela sitt gäng vid sjuksängen. Den skrupelfrie kasinoägare som lurat deras vän är den hänsynslöse Wille Bank. Danny Ocean och han gäng bestämmer sig för att de måste hämnas på Bank och dessutom hoppas de på att en trevlig kupp kan få den sängliggande Reuben på bättringsvägen. Den här gången är inte målet att stjäla pengar till sig själva. De ska bara se till att Willie Bank förlorar så mycket pengar som möjligt. Det nya jättehotellet har givetvis det mest storslagna säkerhetssystemet i världshistorien. Men vad är det mot Oceans gäng av rutinerade kasinorånare! Den komplicerade planen sätts snabbt i rörelse så att de kan ruinera Willie Bank redan på kasinots öppningskväll.

Egentligen är alla filmerna i den här serien byggda på rätt så fattiga manus. Filmerna är allt som oftast bara en ursäkt för att låta världens coolaste skådisar glida runt och se svala ut och kasta one-liners omkring sig. Som tur är blir resultatet lyckat. I varje ny film slänger man in en eller ett par till av cool-eliten för att förnya sig. I ”Oceans Thirteen” är nykomlingen Al Pacino. Många av scenerna för egentligen inte handlingen framåt, de bara låter skådespelarna sitta och kasta rapp dialog mot varandra. Eller gör sig lustig över det faktum att de alla är så sjukt coola. Ett exempel på det sistnämnda är scenen där Clooney och Pitt försöker dölja att de gråter när de ser på Oprah och det hela utmynnar i riktigt bra humor.

Filmen är precis som vanligt väldigt snygg. Soderbergh utnyttjar verkligen kasinot för att skapa en drömlik och nästan overklig värld, där historiens alla vansinnigheter och ofta otroliga vändningar känns helt trovärdiga. Skådespelarna behövs knappt nämnas här. Det märks klart och tydligt att de har kul. Filmens egentliga komiska superhjältar är Casey Affleck och Scott Caan, som bröderna Malloy. Det är närapå omöjligt att hålla sig för skratt så fort de dyker upp på duken. Sidohistorien om bröderna och de strejkande arbetarna på tärningsfabriken i Mexico är filmens roligaste scener.

Har man sett ”Eleven” och ”Twelve” så är det här typ exakt samma sak. Men varför göra stora förändringar på ett koncept som fungerar utmärkt? Som skön och slapp popcorn-rulle och skola i hur man ser cool ut på bioduken är ”Oceans Thirteen” nästan i en klass för sig själv.

© Tommy Ekholm

Death Proof - biorecension

DEATH PROOF

Regi & manus: Quentin Tarantino

Skådespelare: Kurt Russel, Rosario Dawson, Rose McGowan, Vanessa Ferlito

Releasedatum: 1 juni

Betyg: ****

”Death Proof” är den ena delen av Quentin Tarantino och Robert Rodriguez helaftonsprojekt ”Grindhouse”. I USA gick båda filmerna direkt efter varandra som en double-feature, men i Europa lanseras dom var för sig. Filmbolaget säger att anledningen till detta är att europeér ”inte är vana vid double-feature som format”, men det är snarare så att konceptet inte lyckades något vidare i USA och bolaget anser att chansen för en succé ökar om man slänger fram två filmer i stället för en jättelång.

Stuntman Mike är föga överraskande en stuntman. Dessutom en som är ännu mer från vettet än andra i samma bransch. Han kör in med sin specialriggade stuntbil i en stad och utser unga kvinnor till sina offer. Sedan väntar han på att de ska köra iväg i sin bil, varpå han dödar dom. Filmen inleds med att Stuntman Mike glider in en liten stad i Texas och får upp ögonen för den lokala radioprataren Jungle Julia. I samma ögonblick som Mike upptäcker Julia och hennes vänner utanför en krog har kvinnorna inte långt kvar att leva.

Precis som andra Tarantinofilmer är ”Death Proof” en kärleksfull hyllning till en specifik filmgenre. Efter att ha betat av asiatiska gangsterfilmer, blaxploitation och kampsportsfilmer har nu turen kommit till 70-talets amerikanska B-filmer. Har man en relation till den här sortens biljaktsfyllda halvskräckisar så får man ut betydligt mer av ”Death Proof”. Och om man inte har det så är det rätt kul ändå. Tarantino har gjort sitt yttersta för att få till samma sorts småkornig bildskärpa och skumma kameravinklar som i de filmer han tar avstamp i. Filmen kommer även med redan klara repor och kassa projektorbyten, allt för att få till känslan av B-film på en sunkig biograf. Egentligen är ”Death Proof” två filmer. Efter att den första historien når sitt slut flyttar sig historien något år framåt i tiden och går från att vara en lite närgången mjukskräckis till att bli en fartfylld biljaktsfilm. Tarantino sköter genrebytet så bra att man knappt märker att hela tonen ändrats innan man är halvvägs in i biljakten.

Kurt Russel är faktiskt inte med så väldigt mycket. I stället är det filmens kvinnor som får det mesta av utrymmet. Rosario Dawson, Vanessa Ferlito och Tracie Thoms är de som tar för sig mest och bäst lyckas att fånga typiska manér från de 70-talsfilmer Tarantino älskar. Russel är mycket bra i de få scener där han faktiskt får göra annat än att fyra av sitt galen-mördare-skratt. Men även om det är hans namn som står längs upp på filmaffischen tillhör filmen dom han försöker mörda. Manuset går det att ha åsikter om, men det är ett i närmast perfekt kopia på den typiska B-rullen. Filmen ser lite sjavig ut, men det är rätt så klart att Tarantino i det längsta försöker gömma att det är en film med en rejäl budget. Fotot är hela tiden LITE för bra för att vara en B-film och stuntsen är på sina ställen makalösa. Och slutscenen är bland det roligaste och mest upplyftande jag sett på bio i år. Vänta ett par sekunder efter att THE END kommit upp på duken och ni får filmens stora money-shot. ”Death Proof” är en film i en genre som är i det närmaste utdöd och är egentligen bra mycket bättre än de filmer den vill dra fram i ljuset. När Tarantino släpper en ny film är förväntningarna alltid höga och här svarar han upp rätt så bra.

© Tommy Ekholm

Pans Labyrint - biorecension

PANS LABYRINT

Regi & manus: Guillermo del Toro

Skådespelare: Ivana Baquero, Maribel Verdú, Sergi López

Releasedatum: ute nu

Betyg: *****

Trailer

Ofelias liv har tagit en vändning som hon inte alls gillar. I efterdyningarna av det spanska inbördeskriget har Ofelias mamma, Carmen, gift om sig med en kapten i det fascistiska gardet. Carmen är gravid med kaptenens barn vilket gör att han kräver att de ska komma och bo med honom i hans förläggning långt ut på landet. Ofelia älskar att läsa sagoböcker och till sin stora förvåning är den första varelse hon springer på när hon anländer till förläggningen en lite flygande fe. Kaptenen är en hård man som driver ett hänsynslöst krig mot den lilla kvarvarande motståndsgruppen som finns i skogarna. Den långa resan har gjort Ofelias mamma svårt sjuk och när mamman inte orkar så tyr sig Ofelia till kaptenens hushållerska Mercedes. Under en promenad i skogen hittar Ofelia en stor och väldigt gammal labyrint, byggd av stenmurar. Där träffar hon faunen Pan som berättar för Ofelia att hon egentligen är en prinsessa och dotter till kungen av Underjorden. Ofelia får tre uppdrag som hon måste genomföra för att komma tillbaka till sin riktiga faders kungarike.

Guillermo del Toro har under de senaste åren visat att han är en av de mest lovande actionregissörerna. Hans filmer har varit fyllda av fantastiskt filmat testosteronaction med ordentligt med snygga specialeffekter. ”Pans Labyrint” är i grunden någonting helt annat. Den som tror att man enbart ska få en vacker saga med en olycklig liten flicka, feer och andra övernaturliga väsen kommer att bli, inte besviken, men i alla fall överraskad. Manusets storhet ligger i att historien väver samman Ofelias övernaturliga upplevelser med kriget mellan fascisterna och motståndsmännen på ett fantastiskt sätt. Den verkliga världens hemskheter glider helt omärkbart in i Ofelias fantastiska upplevelser och de två känns aldrig som skilda historier. Här har del Toro lyckats perfekt.

Skådespelarna gör över lag mycket bra ifrån sig. Ivana Baquero, som Ofelia, känns helt trovärdig i alla underliga situationer som hon hamnar i. Mariel Verdú, i rollen som Mercedes, möter inga mytiska väsen, utan går i stället upp mot högst mänskliga monster och hon står för filmens starkaste skådespelarinsats. Alla biroller fungerar, med Álex Angulo, som Dr. Ferrerio som den sticker ut från mängden.

”Pans Labyrint” är en nästan sjukt snygg film. Den blev belönad med Oscars för foto, scenografi och make-up och var mer än väl värd alla statyetter. Ofelias drömlika scener med Pan är fantastiskt vackra och färgfyllda och scenerna i den hårda, obevekliga verkligheten hos motståndsmännen är snyggt bleka och urvattnade. Ändå flyter de olika scenerna in i varandra perfekt och man märker knappt skillnaden förrän i efterhand. ”Pans Labyrint” är en av årets stora måste-filmer, lätt en av 2006 års bästa. En så här snygg och välberättad film är det nästan ett brott att missa!

© Tommy Ekholm

Det Levande Slottet - DVD-recension

DET LEVANDE SLOTTET

Regi & manus: Hayao Miyazaki

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

För fem år sedan var japanska animefilmer något som i stort sett ingen utanför vissa subkulturer någonsin tittat på. Sedan kom Hayao Miyazakis förra film, ”Spirited Away” och slog sönder alla kända barriärer. Filmen blev en stor succé, både bland biobesökare och bland filmkritiker. Hans senaste film, Det Levande Slottet, fick inte riktigt den uppmärksamhet som den borde ha fått, så den försvann lite för fort från biograferna.

Filmens historia rör sig runt 18-årige Sophie. Hon blir förbannad av en elak häxa och förvandlas till en 80-årig gammal tant. Som tur är stöter hon på den legendariske trollkarlen Howl. Trollkarlen bor i ett fantastiskt slott som vandrar omkring. Sophie möter där elddemonen Calcifer och han lovar att lösa hennes förbannelse om hon i gengäld hjälper honom att bli fri från hans egen överenskommelse med Howl.

Det Levande Slottet har inte mycket gemensamt med amerikansk animerad film. Historien är mycket mer komplex än någonting som Disney eller Pixar gjort och samtidigt är den väldigt vacker. Karaktärerna har ett större djup och berättandet riktar inte i första hand in sig på barn. Här och var blir det lite flamsigt men det är inte svårt att ha överseende med. De japanska rösterna är att föredra framför de amerikanska, trots en del stjärnor bland röstskådespelarna, eftersom många av amerikanerna låter förvånansvärt platta och oengagerade. Det är drygt två år sedan filmen gick på svenska biografer och under den tiden har det inte dykt upp någonting som ens är i närheten av att spela i samma klass. Den är visserligen inte lika bra som Spirited Away, men för att få se en animerad film som slår det mästerverket är vi nog tvungna att vänta på Miyazakis nästa film.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 5, 2006

Jindabyne - DVD-recension

JINDABYNE

Regi: Ray Lawrence

Manus: Beatrix Christian

Skådespelare: Gabriel Byrne, Laura Linney, Chris Haywood

Releasedatum: Ute nu

Betyg: **

Trailer

I de mer öde delarna av Australien ligger den lilla staden Jindabyne. Här bor Stewart med sin familj. Varje år åker Stewart och 3 av hans vänner på en fiskeresa till en liten gömd flod mitt ute i vildmarken. Det är årets stora händelse och något som de alla ser väldigt mycket fram mot. Årets resa börjar precis lika trevligt som alla andra år. Efter en hel dags vandring genom snårskogen kommer till sin lägerplats och gör natt. När de sedan ger sig ut för att fiska den följande morgonen möts de av en obehaglig överraskning. I floden hittar de att dumpat, naket lik efter en ung kvinna. De blir givetvis väldigt chockade. Männen spenderar dagen med att diskutera hur de ska hantera situationen och tar ett udda beslut. De stannar nämligen kvar och fiskar även nästföljande dag. Morgonen efter så bryter de upp och vandrar den långa vägen mot sin bil för att ta sig till ett område där de har täckning på sin mobiltelefon och kontaktar polisen. Männens beslut får förödande konsekvenser för dem och deras familjer. Att de stannade kvar och fortsatte att fiska möts med totalt oförstående från både deras familjer, offrets familj, media och de övriga som bor i staden. Familjerna börjar slitas isär och deras sammanhållning sätts på stora prov.

Jag gillade regissören Ray Lawrence förra film "Lantana". Så när han teamar upp med skådisar som Gabriel Byrne och Laura Linney hoppades jag på det bästa. Tyvärr så är resultatet mest...tja...tråkigt. Med sina 2 timmar är filmen för lång. Under långa stunder så händer ingenting och det pyttelilla tempo som finns stannar av helt och hållet. Dessutom finns en massa små sidohistorier som lämnas helt oavslutade. "Jindabye" blir aldrig gripande, spännande eller rolig. Den är bara trist. Gabriel Byrne sliter och försöker, men med ett så torrt manus trampar han bara vatten och kommer ingen vart. Laura Linney, som spelar han fru är bara enerverande och framåt filmens slut tycker man genuint illa om både henne och hennes konstiga karaktär. Historien lyckas inte med att skapa något intresse för dess karaktärer och man bryr sig inte det minsta om hur det går för dom. Dessutom borde man ha sparkat filmens fotograf. Jag har sett snyggare foto i nobudget-filmer. Skarpa bilder blandas med grynigt DV-foto på ett sätt som jag bara inte kan förstå. Ray Lawrence har gjort en ointressant och tråkig film som ingen med filmintresse har något utbyte av.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Akademiskt filmnörderi

Här länkar jag till lite seriöst akademiskt filmnörderi. Nämligen min C-uppsats i filmvetenskap, framlagd vid Stockholms Universitet i juni, 2004.

Den rör sig kring tysk 20-talsfilm, expressionism och hur den filmrörelsen fortfarande påverkar dagens filmer, med fokus på Dark City.

"SKUGGOR AV DET FÖRFLUTNA - Expressionistiska drag i Alex Proyas Dark City"

The Fountain - DVD-recension

THE FOUNTAIN

Regi & manus: Darren Aronofsky

Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weiz, Ellen Burstyn

Releasedatum: 30 maj

Betyg: *****

Trailer

De senaste 6 åren har Darren Aronofsky slitit för att förverkliga "The Fountain". För ett par år sedan började inspelningarna med bland annat Brad Pitt i huvudrollen. Det visade sig att Pitt och Aronofsky inte kunde komma överens om någonting, vilket ledde till att Pitt hoppade av. Aronofsky bestämde sig för att kapa filmens budget till knappt hälften, skriva om manuset, börja om och "go indie".

"The Fountain" är i grunden tre historier, som till en början inte verkar hänga ihop, men som fram mot slutet är tätt hopbundna. Filmens huvudhistoria handlar om läkaren Tom Creo, som forskar runt tumörer i hjärnan. Han arbetar under tidspress sedan hans fru Izzy har fått en tumör som sakta men säkert håller på att ta livet av henne. Izzy skriver på en bok och bokens berättelse står för en annan av filmens historier. Här handlar det om Spanien under inkvisitionen och en conquistodores sökande efter en religiös artefakt i den sydamerikanska djungeln. Den tredje historien är mer skruvad och rör sig runt en man som, tillsammans med ett träd, svävar i en bubbla genom rymden. Dessa tre historier visar sig vara tätt sammanbundna och tillsammans skapar de en storartat välbyggd berättelse.

"The Fountain" är det bästa Aronofsky gjort hittills!! I grunden är det både ett intressant drama och en djupt filosofisk film om liv, död och mänskligheten i stort. Den är också så fantastiskt snygg att man tappar andan i nästan varenda scen. Här och var påminner det om Takashi Miike, i hans allra mest filosofiska stunder. Fast utan 100-tals liter med blod. Aronofsky har gått ifrån den "hip-hop editing", som präglat hans två första filmer och istället satsat allt krut på fantastiska kompositioner och makalösa specialeffekter. Effekterna är inte CGI, utan i stället har Aronofsky, genom mikroskop, filmat kemiska reaktioner. De skådespelare som medverkar ser ut att helt ha förstått vad det är som Aronofsky är ute efter och agerar med en säkerhet och självklarhet som gör att filmens något splittrade historia känns sammanbunden och självklar. Hugh Jackman spelar huvudrollen, och får här visa att han är långt mycket mer än bara en actionskådis. Rachel Weiz, som spelar hans fru, har på senare år klivit fram som ett stort framtidsnamn och gör här ingenting för att sänka sitt värde. Aronofskys "The Fountain" är ett mästerverk på alla sätt. Välskriven, välspelad, välregisserad och visuellt är det fullkomligen storartat!

© Tommy Ekholm

De Förlorade Barnens Stad - DVD-recension

DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Regi: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro

Manus: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro, Gilles Adrien

Skådespelare: Ron Perlman, Daniel Emilfork, Judith Vittet

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Den franske regissören Jean-Pierre Jeunet slog igenom för den stora massan 2001, med sin ofantliga världssuccé ”Amelie” och fortsatte med ”En långvarig förlovning”, en av årets bästa filmer 2004, som även den blev en publikframgång i hela Europa. Jeunets riktigt stora mästerverk kom dock ut redan 1995. ”De förlorade barnens stad”, som han samregisserade med sin då gode vän Marc Caro, är en surrealistisk vansinnesfärd i en dystopisk science fiction-värld.

Den galne vetenskapsmannen Krank stjäl små barn för att stjäla deras drömmar, eftersom han själv är oförmögen att drömma. Till sin hjälp har han sex identiska kloner, en dvärg och en hjärna i en tank. One är en stor och stark man som ger sig i väg från cirkusen han arbetar på när hans lillebror bli kidnappad av Krank. För att hitta honom tar han hjälp av en mycket ung och väldigt streetsmart flicka, vid namn Miette. Flickan är del av ett gäng tjuvar som arbetar för två riktigt onda siamesiska tvillingar. One och Miette ger sig ut i den underliga staden för att hitta den försvunne brodern och slutligen hämnas på Krank.

Den här filmen har mer galna karaktärer per minut än någon annan film i historien, men det är egentligen inte det som gör filmen till ett mästerverk. Filmen är istället något av det vackraste och mest genomtänkta som över huvud taget går att se. Varenda skådespelare är helt briljant och till och med till de allra sjukaste karaktärerna tar skådespelarna sitt arbete på fullaste allvar. Jeunet och Caro har skapat en helt unik film, som går att se om och om igen eftersom man hittar nya små saker varje gång man ser den. Filmen har varit i stort sett omöjlig att få tag på med svensk text, men för inte så länge sedan kom det äntligen en fin svensk DVD-utgåva och det är något som alla filmälskare bör vara omåttligt lyckliga över!

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 3, 2006

Infödd Soldat - DVD-recension

INFÖDD SOLDAT

Regi: Rachid Bouchareb

Manus: Rachid Bouchareb, Olivier Lorelle

Skådespelare: Jamel Debbouze, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Samy Naceri

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

Infödd Soldat tar sin början i frankrikes afrikanska kolonier under 1943. Mängder av unga män lyssnar till franska värvares rop om att "moderlandet" behöver deras hjälp. De sänds iväg på lastbilsflak och får en ytterst sparsam utbildning innan de sänds ut för att slåss mot den tyska Afrikakåren. Bland de 233 000 som 1943 ansluter till de "nordafrikanska" franska förbanden finns algerierna Said, Abdelkader och Messaoud, samt de marockanska bröderna Yassir och Larbi. Redan vi deras första strid står det klart att de infödda soldaterna behandlas annorlunda än de franska. Trots att de är starkt patriotiska och minst lika bra i strid som de helfranska förbanden får de se sig användas som kanonmat och när de är framgångsrika så är det bara de franska soldaterna som får beröm och belönas.

De afrikanska förbanden sänds in i Italien och slår sig, via bland annat Monte Casino, in mot den franska gränsen. Korpralen Abdelkader är en bra soldat och en duktig ledare, men han blir allt mer desillusionerad när han hela tiden får se hur den befordran som rättmätigen är hans går till franska soldater. Ju längre in i Frankrike som trupperna kommer, dess då mer känner de infödda soldaterna att de diskrimineras och att det Moderland som de slåss för inte bryr sig ett dugg om dem.

Infödd soldat är en krigsfilm där striderna mot fienden inte har någon egentlig betydelse för filmens historia. Berättelsen förs framåt i lägren och kasernerna där trupperna tillbringar sin tid mellan slagen. Det är knappast någon tvekan om vilken sida filmen står på och inte heller slutet känns speciellt överraskande. Ändå är det spännande in i det sista.

Det känns som om jag väldigt snart tömt ut alla superlativ jag kan komma på vad det gäller skådespeleri, men även i denna film är huvudrollsinnehavarna av yppersta världsklass. Den enda av dem som jag kan dra mig till minnes att jag sett tidigare är Jamel Debbouze, som spelar Said. Om jag inte minns fel har han medverkat i Amelie och möjligtvis någon annan film av min personlige gud Jean-Pierre Jeunet. Roschdy Zem och Sami Bouajila, som spelar Messaoud respektive Abdelkadar finner ett djup i sina karaktärer som gör de känns som äkta och högst levande människor. Samy Naceri, i rollen som Yassir, har en fantastisk minimalistisk skådespelarstil. Han har väldigt få repliker, men har ett minspel och ett sätt att slänga blickar omkring sig som säger mer än ord någonsin kan. Runt dessa fyra finns en mängd birollsinnehavare som alla gör ett grymt jobb och jag kan inte hitta någon som drar ner betyget. Det märks klart och tydligt att filmen verkligen betyder någonting för skådespelarna och alla presterar långt över 100 %.

Regissören Rachid Bouchareb och hans fotograf Patrick Blossier har hittat ett i det närmaste perfekt bildspråk, där närbilderna är precis lika storslagna som de svepande vyerna över slagfälten. Infödd Soldat är en film som är snygg, har ett mycket bra manus och skådespelarinsatser som är top of the line. Det finns inte mycket mer man kan begära. De lite mer än 2 timmarna bara flyger förbi och man sitter och kommer på sig själv med att vilja ha minst lika mycket till.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Road to Guantanamo - DVD-recension

ROAD TO GUANTANAMO

Regi: Michael Winterbottom

Skådespelare: Rizwan Ahmed, Farhad Harun, Waqar Siddiqui, Arfan Usman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Medhi Ghezali har genom kvällstidningarna blivit känd som ”Guantanamosvensken”, då han satt inlåst på det amerikanska militärfängelset i flera år. Väl hemkommen vägrade han länge att tala om sina upplevelser i fångenskap och vad han fick utstå i fängelset. Tre unga män från England satt också inspärrade i Guantanamobasens ”Camp Delta”. Efter drygt 3 år släpptes de och de har valt att gå ut med sin historia och hjälpt till att göra en film om vad som hände dem.

19-årige Asif Iqbal ska åka från sitt hem i England till sin släkts hemby i Pakistan för att gifta sig. Han bjuder med 3 av sina vänner, även de av pakistansk börd, och i september 2001 reser de 4 unga vännerna från Tipton i engelska Midlands till Pakistan. De fördriver någon vecka med att åka runt i Karachi. På bilder och tv ser grabbarna hur folket lider i Afghanistan och bestämmer sig för att åka dit och se hur det är med egna ögon och förhoppningsvis, som goda muslimer, hjälpa befolkningen på något sätt. Utan några större problem skaffar de sig skjuts mot gränsen till grannlandet och lämnar den relativa säkerheten i Pakistan bakom sig. De fyra vännerna tar sig över Afghanistans gräns och hamnar mitt i USAs första bombräder mot landet. Nu gäller det att försöka fly undan de amerikanska bomberna och Norra Alliansens styrkor. De fyra gör allt mer desperata försök att ta sig tillbaka mot gränsen till Pakistan. Eftersom de inte talar samma språk i Pakistan och Afghanistan uppstår viss språkförbistring och grabbarna hamnar i en liten håla alldeles i närheten av de mest intensiva krigszonerna. I ett intensivt bombanfall försvinner en av dem och den följande morgonen så grips de tre kvarvarande av Norra Alliansens trupper. Efter en sväng i ett överfyllt afghanskt fängelse så överlämnas de till amerikanerna, som utgår ifrån att de är medlemmar av Al-Qaeda. De hålls fångna på en amerikansk bas under hemska förhållanden och får utstå mycket hårda och förnedrande förhör. Efter flera månader transporteras de vidare och hamnar till slut i Camp Delta på Guantanamo. ”The Tipton Three”, som de kom att kallas, hölls fångna i över två år utan rättegång, innan de släpptes 2004.

Regissören Michael Winterbottom har gjort en mycket gripande dramadokumentär om de tre vännernas öde. Deras historia berättas med hjälp av skådespelare och scenerna bryts av med intervjuer med de riktiga personerna. De berättar på ett rakt och klart sätt om det hemska livet i amerikansk fångenskap, om de hårda förhören, den tortyr de fick utstå och sveket från den brittiska staten. Greppet att blanda dokumentära intervjuer med skådepelade scener fungerar här utmärkt. Historien som de unga männen berättar är tillräckligt stark för att den inte ska tappa något tempo mellan scenerna.

”Road to Guantanamo” är en av de här VIKTIGA filmerna som man verkligen bör se för att få en bättre bild av hur världen runt oss faktiskt fungerar. Den är stundtals så stark att den nästan är svår att titta på, men den för fram ett viktigt budskap om att allt inte är antingen svart eller vitt.

© Tommy Ekholm

The Piano Tuner of Earthquakes - DVD-recension

THE PIANO TUNER OF EARTHQUAKES

Regi och manus: Stephen Quay, Timothy Quay

Skådespelare: Cesar Saracho, Amira Casar, Gottfried John

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

"The Piano Tuner of Earthquakes" är den senaste filmen av de identiska tvillingbröderna Quay. Först och främst ska jag villigt medge att den här filmen nog inte är för alla. Förmodligen är det en extremt cineastnördig arty-pryl som alla andra människor kommer att hata... Hur som helst...filmens historia rör sig runt Malvina, en berömd operasångerska, som på sin bröllopsdag kidnappas av den underliga Dr. Droz. Doktorn för henne till ett skruvat ställe någonstans vid en mycket bergig kust. Sedan kallar doktorn en känd pianostämmare till sin skumma villa där hans arbete kommer att bestå i att stämma ljudet i doktorns egenhändigt byggda musikmaskiner, kallade "automatons". Pianostämmaren blir snart påverkad av de underliga automatonerna och sången från den vackra Malvina. Han får reda på att doktorn tänker sätta upp en vansinnig opera och bestämmer sig för att rädda den vackra operasångerskan.

Låter det underligt? You don´t know the half of it! Filmen är seriöst konstig och skruvad och det finns inte en tillstymmelse till verklighetsförankring i den. Flera scener är vackra och annorlunda animeringar och det är inte svårt att förstå varför bröderna Quay är Gilliams favoritanimatörer. Bröderna har tittat väldigt mycket på gammal film och inspirationen till "The Piano Tuner..." går att hitta i filmer från främst 1920- och 30-talen. Filmens första 45 minuter är så underbart expressionistiska att ingenting liknande har setts till sedan mitten av 20-talet. F.W. Murnau skulle gråta av lycka! Ljussättningen, skådespeleriet, estetiken, ja allt, bara skriker Expressionism. Sedan glider filmen över till att vara starkt impressionistisk, med klara drag av franska 20-talsmästare som Jean Epstein och Abel Gance. Långa drömlika sekvenser där man aldrig vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Färgerna är mattade på ett sätt för tankarna till tintade gamla stumfilmer och det passar givetvis perfekt i den här filmen. Bröderna Quay har gjort en helt unik film och jag är tveksam till om jag någonsin sett någonting liknande. För någon som mig, som har snöat in på europeisk 20-talsfilm, så är det här bara ren och skär lycka! Filmen må inte vara för alla, men jag råder varje person med genuint filmintresse att jaga rätt på en DVD med "The Piano Tuner of Earthquakes". Även om ni hatar den så är det en upplevelse. Jag är överlycklig.

Ingen svensk DVD-utgåva finns, men det finns en mycket fin amerikansk utgåva som är värd att leta reda på.

© Tommy Ekholm

Blades of Glory - biorecension

BLADES OF GLORY

Regi: Josh Gordon, Will Speck

Manus: John Altschuler, Dave Krisnsky

Skådespelare: Will Ferrell, John Heder, Craig T Nelson, Jenna Fisher

Releasedatum: 11 maj

Betyg: ***

Trailer

Jimmy MacElroy är ett underbarn inom konståkningen. Vid fyra års ålder adopterades han av en miljonär med drömmar om mästerskapsguld och sedan dess har Jimmy tränats av de bästa tränarna för att nå sitt och adoptivfaderns stora mål. Den enda som står i vägen för deras dröm är Chazz Michael Michaels, konståkningens ultimata badboy. Chazz hade en riktigt hård uppväxt och blev känd genom att göra sig ett namn inom den stenhårda underground-konståkningsscenen i Detroit. När Jimmy och Chazz råkar i slagsmål under en prisutdelning på ett stort mästerskap blir de båda avstängda från konståkningen på livstid. Efter mer än tre års frånvaro från sporten hittar Jimmy ett kryphål i reglerna. Han och Chazz är bara avstängda från att tävla i singelåkning. De får fortfarande tävla i paråkning. De båda åkarna avskyr varandra innerligt, men ser att samarbete är deras enda chans att återigen kunna tävla och vinna medaljer inom sporten de älskar.

Will Ferrell och Napoleon Dynamite åker konståkning. Går det verkligen att misslyckas med ett sådant upplägg? Nej, egentligen inte. Ferrell ligger, precis som vanligt, hela tiden någonstans mellan väldigt kul och hysterisk. John Heder spelar sin paradroll som den mesige killen med lite för mycket attityd. Tillsammans lyckas de få någonting så trist och smålöjligt som konståkning att bli roligt och spännande. Det är så att man önskar att OS såg ut så här. Det ska villigt erkännas att manuset är rätt så tomt. Filmens badguys är inte speciellt bad och det blir aldrig något riktigt tryck i den delen av historien. I stället läggs allt krut på samspelet mellan Ferrell och Heder. Det som verkligen håller ihop alla konståkningsscener, och det är överraskande många, är Richard Pearsons klippning. Det blir fart och tryck i åkningen och man glömmer faktiskt bort att det knappast är den småfete Ferrell som skrinnar runt och gör en trippel axel på banan. När det kommer till flamshumor är det nästan ingen som kommer upp i Ferrells klass och han befäster sin ställning med Blades of Glory. Filmen kommer inte upp i samma klass som Anchorman, men det är det ytterst få filmer som gör.

© Tommy Ekholm