Pans Labyrint - biorecension

PANS LABYRINT

Regi & manus: Guillermo del Toro

Skådespelare: Ivana Baquero, Maribel Verdú, Sergi López

Releasedatum: ute nu

Betyg: *****

Trailer

Ofelias liv har tagit en vändning som hon inte alls gillar. I efterdyningarna av det spanska inbördeskriget har Ofelias mamma, Carmen, gift om sig med en kapten i det fascistiska gardet. Carmen är gravid med kaptenens barn vilket gör att han kräver att de ska komma och bo med honom i hans förläggning långt ut på landet. Ofelia älskar att läsa sagoböcker och till sin stora förvåning är den första varelse hon springer på när hon anländer till förläggningen en lite flygande fe. Kaptenen är en hård man som driver ett hänsynslöst krig mot den lilla kvarvarande motståndsgruppen som finns i skogarna. Den långa resan har gjort Ofelias mamma svårt sjuk och när mamman inte orkar så tyr sig Ofelia till kaptenens hushållerska Mercedes. Under en promenad i skogen hittar Ofelia en stor och väldigt gammal labyrint, byggd av stenmurar. Där träffar hon faunen Pan som berättar för Ofelia att hon egentligen är en prinsessa och dotter till kungen av Underjorden. Ofelia får tre uppdrag som hon måste genomföra för att komma tillbaka till sin riktiga faders kungarike.

Guillermo del Toro har under de senaste åren visat att han är en av de mest lovande actionregissörerna. Hans filmer har varit fyllda av fantastiskt filmat testosteronaction med ordentligt med snygga specialeffekter. ”Pans Labyrint” är i grunden någonting helt annat. Den som tror att man enbart ska få en vacker saga med en olycklig liten flicka, feer och andra övernaturliga väsen kommer att bli, inte besviken, men i alla fall överraskad. Manusets storhet ligger i att historien väver samman Ofelias övernaturliga upplevelser med kriget mellan fascisterna och motståndsmännen på ett fantastiskt sätt. Den verkliga världens hemskheter glider helt omärkbart in i Ofelias fantastiska upplevelser och de två känns aldrig som skilda historier. Här har del Toro lyckats perfekt.

Skådespelarna gör över lag mycket bra ifrån sig. Ivana Baquero, som Ofelia, känns helt trovärdig i alla underliga situationer som hon hamnar i. Mariel Verdú, i rollen som Mercedes, möter inga mytiska väsen, utan går i stället upp mot högst mänskliga monster och hon står för filmens starkaste skådespelarinsats. Alla biroller fungerar, med Álex Angulo, som Dr. Ferrerio som den sticker ut från mängden.

”Pans Labyrint” är en nästan sjukt snygg film. Den blev belönad med Oscars för foto, scenografi och make-up och var mer än väl värd alla statyetter. Ofelias drömlika scener med Pan är fantastiskt vackra och färgfyllda och scenerna i den hårda, obevekliga verkligheten hos motståndsmännen är snyggt bleka och urvattnade. Ändå flyter de olika scenerna in i varandra perfekt och man märker knappt skillnaden förrän i efterhand. ”Pans Labyrint” är en av årets stora måste-filmer, lätt en av 2006 års bästa. En så här snygg och välberättad film är det nästan ett brott att missa!

© Tommy Ekholm

Det Levande Slottet - DVD-recension

DET LEVANDE SLOTTET

Regi & manus: Hayao Miyazaki

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

För fem år sedan var japanska animefilmer något som i stort sett ingen utanför vissa subkulturer någonsin tittat på. Sedan kom Hayao Miyazakis förra film, ”Spirited Away” och slog sönder alla kända barriärer. Filmen blev en stor succé, både bland biobesökare och bland filmkritiker. Hans senaste film, Det Levande Slottet, fick inte riktigt den uppmärksamhet som den borde ha fått, så den försvann lite för fort från biograferna.

Filmens historia rör sig runt 18-årige Sophie. Hon blir förbannad av en elak häxa och förvandlas till en 80-årig gammal tant. Som tur är stöter hon på den legendariske trollkarlen Howl. Trollkarlen bor i ett fantastiskt slott som vandrar omkring. Sophie möter där elddemonen Calcifer och han lovar att lösa hennes förbannelse om hon i gengäld hjälper honom att bli fri från hans egen överenskommelse med Howl.

Det Levande Slottet har inte mycket gemensamt med amerikansk animerad film. Historien är mycket mer komplex än någonting som Disney eller Pixar gjort och samtidigt är den väldigt vacker. Karaktärerna har ett större djup och berättandet riktar inte i första hand in sig på barn. Här och var blir det lite flamsigt men det är inte svårt att ha överseende med. De japanska rösterna är att föredra framför de amerikanska, trots en del stjärnor bland röstskådespelarna, eftersom många av amerikanerna låter förvånansvärt platta och oengagerade. Det är drygt två år sedan filmen gick på svenska biografer och under den tiden har det inte dykt upp någonting som ens är i närheten av att spela i samma klass. Den är visserligen inte lika bra som Spirited Away, men för att få se en animerad film som slår det mästerverket är vi nog tvungna att vänta på Miyazakis nästa film.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 5, 2006

Jindabyne - DVD-recension

JINDABYNE

Regi: Ray Lawrence

Manus: Beatrix Christian

Skådespelare: Gabriel Byrne, Laura Linney, Chris Haywood

Releasedatum: Ute nu

Betyg: **

Trailer

I de mer öde delarna av Australien ligger den lilla staden Jindabyne. Här bor Stewart med sin familj. Varje år åker Stewart och 3 av hans vänner på en fiskeresa till en liten gömd flod mitt ute i vildmarken. Det är årets stora händelse och något som de alla ser väldigt mycket fram mot. Årets resa börjar precis lika trevligt som alla andra år. Efter en hel dags vandring genom snårskogen kommer till sin lägerplats och gör natt. När de sedan ger sig ut för att fiska den följande morgonen möts de av en obehaglig överraskning. I floden hittar de att dumpat, naket lik efter en ung kvinna. De blir givetvis väldigt chockade. Männen spenderar dagen med att diskutera hur de ska hantera situationen och tar ett udda beslut. De stannar nämligen kvar och fiskar även nästföljande dag. Morgonen efter så bryter de upp och vandrar den långa vägen mot sin bil för att ta sig till ett område där de har täckning på sin mobiltelefon och kontaktar polisen. Männens beslut får förödande konsekvenser för dem och deras familjer. Att de stannade kvar och fortsatte att fiska möts med totalt oförstående från både deras familjer, offrets familj, media och de övriga som bor i staden. Familjerna börjar slitas isär och deras sammanhållning sätts på stora prov.

Jag gillade regissören Ray Lawrence förra film "Lantana". Så när han teamar upp med skådisar som Gabriel Byrne och Laura Linney hoppades jag på det bästa. Tyvärr så är resultatet mest...tja...tråkigt. Med sina 2 timmar är filmen för lång. Under långa stunder så händer ingenting och det pyttelilla tempo som finns stannar av helt och hållet. Dessutom finns en massa små sidohistorier som lämnas helt oavslutade. "Jindabye" blir aldrig gripande, spännande eller rolig. Den är bara trist. Gabriel Byrne sliter och försöker, men med ett så torrt manus trampar han bara vatten och kommer ingen vart. Laura Linney, som spelar han fru är bara enerverande och framåt filmens slut tycker man genuint illa om både henne och hennes konstiga karaktär. Historien lyckas inte med att skapa något intresse för dess karaktärer och man bryr sig inte det minsta om hur det går för dom. Dessutom borde man ha sparkat filmens fotograf. Jag har sett snyggare foto i nobudget-filmer. Skarpa bilder blandas med grynigt DV-foto på ett sätt som jag bara inte kan förstå. Ray Lawrence har gjort en ointressant och tråkig film som ingen med filmintresse har något utbyte av.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Akademiskt filmnörderi

Här länkar jag till lite seriöst akademiskt filmnörderi. Nämligen min C-uppsats i filmvetenskap, framlagd vid Stockholms Universitet i juni, 2004.

Den rör sig kring tysk 20-talsfilm, expressionism och hur den filmrörelsen fortfarande påverkar dagens filmer, med fokus på Dark City.

"SKUGGOR AV DET FÖRFLUTNA - Expressionistiska drag i Alex Proyas Dark City"

The Fountain - DVD-recension

THE FOUNTAIN

Regi & manus: Darren Aronofsky

Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weiz, Ellen Burstyn

Releasedatum: 30 maj

Betyg: *****

Trailer

De senaste 6 åren har Darren Aronofsky slitit för att förverkliga "The Fountain". För ett par år sedan började inspelningarna med bland annat Brad Pitt i huvudrollen. Det visade sig att Pitt och Aronofsky inte kunde komma överens om någonting, vilket ledde till att Pitt hoppade av. Aronofsky bestämde sig för att kapa filmens budget till knappt hälften, skriva om manuset, börja om och "go indie".

"The Fountain" är i grunden tre historier, som till en början inte verkar hänga ihop, men som fram mot slutet är tätt hopbundna. Filmens huvudhistoria handlar om läkaren Tom Creo, som forskar runt tumörer i hjärnan. Han arbetar under tidspress sedan hans fru Izzy har fått en tumör som sakta men säkert håller på att ta livet av henne. Izzy skriver på en bok och bokens berättelse står för en annan av filmens historier. Här handlar det om Spanien under inkvisitionen och en conquistodores sökande efter en religiös artefakt i den sydamerikanska djungeln. Den tredje historien är mer skruvad och rör sig runt en man som, tillsammans med ett träd, svävar i en bubbla genom rymden. Dessa tre historier visar sig vara tätt sammanbundna och tillsammans skapar de en storartat välbyggd berättelse.

"The Fountain" är det bästa Aronofsky gjort hittills!! I grunden är det både ett intressant drama och en djupt filosofisk film om liv, död och mänskligheten i stort. Den är också så fantastiskt snygg att man tappar andan i nästan varenda scen. Här och var påminner det om Takashi Miike, i hans allra mest filosofiska stunder. Fast utan 100-tals liter med blod. Aronofsky har gått ifrån den "hip-hop editing", som präglat hans två första filmer och istället satsat allt krut på fantastiska kompositioner och makalösa specialeffekter. Effekterna är inte CGI, utan i stället har Aronofsky, genom mikroskop, filmat kemiska reaktioner. De skådespelare som medverkar ser ut att helt ha förstått vad det är som Aronofsky är ute efter och agerar med en säkerhet och självklarhet som gör att filmens något splittrade historia känns sammanbunden och självklar. Hugh Jackman spelar huvudrollen, och får här visa att han är långt mycket mer än bara en actionskådis. Rachel Weiz, som spelar hans fru, har på senare år klivit fram som ett stort framtidsnamn och gör här ingenting för att sänka sitt värde. Aronofskys "The Fountain" är ett mästerverk på alla sätt. Välskriven, välspelad, välregisserad och visuellt är det fullkomligen storartat!

© Tommy Ekholm

De Förlorade Barnens Stad - DVD-recension

DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Regi: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro

Manus: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro, Gilles Adrien

Skådespelare: Ron Perlman, Daniel Emilfork, Judith Vittet

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Den franske regissören Jean-Pierre Jeunet slog igenom för den stora massan 2001, med sin ofantliga världssuccé ”Amelie” och fortsatte med ”En långvarig förlovning”, en av årets bästa filmer 2004, som även den blev en publikframgång i hela Europa. Jeunets riktigt stora mästerverk kom dock ut redan 1995. ”De förlorade barnens stad”, som han samregisserade med sin då gode vän Marc Caro, är en surrealistisk vansinnesfärd i en dystopisk science fiction-värld.

Den galne vetenskapsmannen Krank stjäl små barn för att stjäla deras drömmar, eftersom han själv är oförmögen att drömma. Till sin hjälp har han sex identiska kloner, en dvärg och en hjärna i en tank. One är en stor och stark man som ger sig i väg från cirkusen han arbetar på när hans lillebror bli kidnappad av Krank. För att hitta honom tar han hjälp av en mycket ung och väldigt streetsmart flicka, vid namn Miette. Flickan är del av ett gäng tjuvar som arbetar för två riktigt onda siamesiska tvillingar. One och Miette ger sig ut i den underliga staden för att hitta den försvunne brodern och slutligen hämnas på Krank.

Den här filmen har mer galna karaktärer per minut än någon annan film i historien, men det är egentligen inte det som gör filmen till ett mästerverk. Filmen är istället något av det vackraste och mest genomtänkta som över huvud taget går att se. Varenda skådespelare är helt briljant och till och med till de allra sjukaste karaktärerna tar skådespelarna sitt arbete på fullaste allvar. Jeunet och Caro har skapat en helt unik film, som går att se om och om igen eftersom man hittar nya små saker varje gång man ser den. Filmen har varit i stort sett omöjlig att få tag på med svensk text, men för inte så länge sedan kom det äntligen en fin svensk DVD-utgåva och det är något som alla filmälskare bör vara omåttligt lyckliga över!

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 3, 2006

Infödd Soldat - DVD-recension

INFÖDD SOLDAT

Regi: Rachid Bouchareb

Manus: Rachid Bouchareb, Olivier Lorelle

Skådespelare: Jamel Debbouze, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Samy Naceri

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

Infödd Soldat tar sin början i frankrikes afrikanska kolonier under 1943. Mängder av unga män lyssnar till franska värvares rop om att "moderlandet" behöver deras hjälp. De sänds iväg på lastbilsflak och får en ytterst sparsam utbildning innan de sänds ut för att slåss mot den tyska Afrikakåren. Bland de 233 000 som 1943 ansluter till de "nordafrikanska" franska förbanden finns algerierna Said, Abdelkader och Messaoud, samt de marockanska bröderna Yassir och Larbi. Redan vi deras första strid står det klart att de infödda soldaterna behandlas annorlunda än de franska. Trots att de är starkt patriotiska och minst lika bra i strid som de helfranska förbanden får de se sig användas som kanonmat och när de är framgångsrika så är det bara de franska soldaterna som får beröm och belönas.

De afrikanska förbanden sänds in i Italien och slår sig, via bland annat Monte Casino, in mot den franska gränsen. Korpralen Abdelkader är en bra soldat och en duktig ledare, men han blir allt mer desillusionerad när han hela tiden får se hur den befordran som rättmätigen är hans går till franska soldater. Ju längre in i Frankrike som trupperna kommer, dess då mer känner de infödda soldaterna att de diskrimineras och att det Moderland som de slåss för inte bryr sig ett dugg om dem.

Infödd soldat är en krigsfilm där striderna mot fienden inte har någon egentlig betydelse för filmens historia. Berättelsen förs framåt i lägren och kasernerna där trupperna tillbringar sin tid mellan slagen. Det är knappast någon tvekan om vilken sida filmen står på och inte heller slutet känns speciellt överraskande. Ändå är det spännande in i det sista.

Det känns som om jag väldigt snart tömt ut alla superlativ jag kan komma på vad det gäller skådespeleri, men även i denna film är huvudrollsinnehavarna av yppersta världsklass. Den enda av dem som jag kan dra mig till minnes att jag sett tidigare är Jamel Debbouze, som spelar Said. Om jag inte minns fel har han medverkat i Amelie och möjligtvis någon annan film av min personlige gud Jean-Pierre Jeunet. Roschdy Zem och Sami Bouajila, som spelar Messaoud respektive Abdelkadar finner ett djup i sina karaktärer som gör de känns som äkta och högst levande människor. Samy Naceri, i rollen som Yassir, har en fantastisk minimalistisk skådespelarstil. Han har väldigt få repliker, men har ett minspel och ett sätt att slänga blickar omkring sig som säger mer än ord någonsin kan. Runt dessa fyra finns en mängd birollsinnehavare som alla gör ett grymt jobb och jag kan inte hitta någon som drar ner betyget. Det märks klart och tydligt att filmen verkligen betyder någonting för skådespelarna och alla presterar långt över 100 %.

Regissören Rachid Bouchareb och hans fotograf Patrick Blossier har hittat ett i det närmaste perfekt bildspråk, där närbilderna är precis lika storslagna som de svepande vyerna över slagfälten. Infödd Soldat är en film som är snygg, har ett mycket bra manus och skådespelarinsatser som är top of the line. Det finns inte mycket mer man kan begära. De lite mer än 2 timmarna bara flyger förbi och man sitter och kommer på sig själv med att vilja ha minst lika mycket till.

© Tommy Ekholm

Publicerad i kort format i 019, nr. 8, 2006

Road to Guantanamo - DVD-recension

ROAD TO GUANTANAMO

Regi: Michael Winterbottom

Skådespelare: Rizwan Ahmed, Farhad Harun, Waqar Siddiqui, Arfan Usman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Medhi Ghezali har genom kvällstidningarna blivit känd som ”Guantanamosvensken”, då han satt inlåst på det amerikanska militärfängelset i flera år. Väl hemkommen vägrade han länge att tala om sina upplevelser i fångenskap och vad han fick utstå i fängelset. Tre unga män från England satt också inspärrade i Guantanamobasens ”Camp Delta”. Efter drygt 3 år släpptes de och de har valt att gå ut med sin historia och hjälpt till att göra en film om vad som hände dem.

19-årige Asif Iqbal ska åka från sitt hem i England till sin släkts hemby i Pakistan för att gifta sig. Han bjuder med 3 av sina vänner, även de av pakistansk börd, och i september 2001 reser de 4 unga vännerna från Tipton i engelska Midlands till Pakistan. De fördriver någon vecka med att åka runt i Karachi. På bilder och tv ser grabbarna hur folket lider i Afghanistan och bestämmer sig för att åka dit och se hur det är med egna ögon och förhoppningsvis, som goda muslimer, hjälpa befolkningen på något sätt. Utan några större problem skaffar de sig skjuts mot gränsen till grannlandet och lämnar den relativa säkerheten i Pakistan bakom sig. De fyra vännerna tar sig över Afghanistans gräns och hamnar mitt i USAs första bombräder mot landet. Nu gäller det att försöka fly undan de amerikanska bomberna och Norra Alliansens styrkor. De fyra gör allt mer desperata försök att ta sig tillbaka mot gränsen till Pakistan. Eftersom de inte talar samma språk i Pakistan och Afghanistan uppstår viss språkförbistring och grabbarna hamnar i en liten håla alldeles i närheten av de mest intensiva krigszonerna. I ett intensivt bombanfall försvinner en av dem och den följande morgonen så grips de tre kvarvarande av Norra Alliansens trupper. Efter en sväng i ett överfyllt afghanskt fängelse så överlämnas de till amerikanerna, som utgår ifrån att de är medlemmar av Al-Qaeda. De hålls fångna på en amerikansk bas under hemska förhållanden och får utstå mycket hårda och förnedrande förhör. Efter flera månader transporteras de vidare och hamnar till slut i Camp Delta på Guantanamo. ”The Tipton Three”, som de kom att kallas, hölls fångna i över två år utan rättegång, innan de släpptes 2004.

Regissören Michael Winterbottom har gjort en mycket gripande dramadokumentär om de tre vännernas öde. Deras historia berättas med hjälp av skådespelare och scenerna bryts av med intervjuer med de riktiga personerna. De berättar på ett rakt och klart sätt om det hemska livet i amerikansk fångenskap, om de hårda förhören, den tortyr de fick utstå och sveket från den brittiska staten. Greppet att blanda dokumentära intervjuer med skådepelade scener fungerar här utmärkt. Historien som de unga männen berättar är tillräckligt stark för att den inte ska tappa något tempo mellan scenerna.

”Road to Guantanamo” är en av de här VIKTIGA filmerna som man verkligen bör se för att få en bättre bild av hur världen runt oss faktiskt fungerar. Den är stundtals så stark att den nästan är svår att titta på, men den för fram ett viktigt budskap om att allt inte är antingen svart eller vitt.

© Tommy Ekholm

The Piano Tuner of Earthquakes - DVD-recension

THE PIANO TUNER OF EARTHQUAKES

Regi och manus: Stephen Quay, Timothy Quay

Skådespelare: Cesar Saracho, Amira Casar, Gottfried John

Releasedatum: Ute nu

Betyg: *****

Trailer

"The Piano Tuner of Earthquakes" är den senaste filmen av de identiska tvillingbröderna Quay. Först och främst ska jag villigt medge att den här filmen nog inte är för alla. Förmodligen är det en extremt cineastnördig arty-pryl som alla andra människor kommer att hata... Hur som helst...filmens historia rör sig runt Malvina, en berömd operasångerska, som på sin bröllopsdag kidnappas av den underliga Dr. Droz. Doktorn för henne till ett skruvat ställe någonstans vid en mycket bergig kust. Sedan kallar doktorn en känd pianostämmare till sin skumma villa där hans arbete kommer att bestå i att stämma ljudet i doktorns egenhändigt byggda musikmaskiner, kallade "automatons". Pianostämmaren blir snart påverkad av de underliga automatonerna och sången från den vackra Malvina. Han får reda på att doktorn tänker sätta upp en vansinnig opera och bestämmer sig för att rädda den vackra operasångerskan.

Låter det underligt? You don´t know the half of it! Filmen är seriöst konstig och skruvad och det finns inte en tillstymmelse till verklighetsförankring i den. Flera scener är vackra och annorlunda animeringar och det är inte svårt att förstå varför bröderna Quay är Gilliams favoritanimatörer. Bröderna har tittat väldigt mycket på gammal film och inspirationen till "The Piano Tuner..." går att hitta i filmer från främst 1920- och 30-talen. Filmens första 45 minuter är så underbart expressionistiska att ingenting liknande har setts till sedan mitten av 20-talet. F.W. Murnau skulle gråta av lycka! Ljussättningen, skådespeleriet, estetiken, ja allt, bara skriker Expressionism. Sedan glider filmen över till att vara starkt impressionistisk, med klara drag av franska 20-talsmästare som Jean Epstein och Abel Gance. Långa drömlika sekvenser där man aldrig vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Färgerna är mattade på ett sätt för tankarna till tintade gamla stumfilmer och det passar givetvis perfekt i den här filmen. Bröderna Quay har gjort en helt unik film och jag är tveksam till om jag någonsin sett någonting liknande. För någon som mig, som har snöat in på europeisk 20-talsfilm, så är det här bara ren och skär lycka! Filmen må inte vara för alla, men jag råder varje person med genuint filmintresse att jaga rätt på en DVD med "The Piano Tuner of Earthquakes". Även om ni hatar den så är det en upplevelse. Jag är överlycklig.

Ingen svensk DVD-utgåva finns, men det finns en mycket fin amerikansk utgåva som är värd att leta reda på.

© Tommy Ekholm

Blades of Glory - biorecension

BLADES OF GLORY

Regi: Josh Gordon, Will Speck

Manus: John Altschuler, Dave Krisnsky

Skådespelare: Will Ferrell, John Heder, Craig T Nelson, Jenna Fisher

Releasedatum: 11 maj

Betyg: ***

Trailer

Jimmy MacElroy är ett underbarn inom konståkningen. Vid fyra års ålder adopterades han av en miljonär med drömmar om mästerskapsguld och sedan dess har Jimmy tränats av de bästa tränarna för att nå sitt och adoptivfaderns stora mål. Den enda som står i vägen för deras dröm är Chazz Michael Michaels, konståkningens ultimata badboy. Chazz hade en riktigt hård uppväxt och blev känd genom att göra sig ett namn inom den stenhårda underground-konståkningsscenen i Detroit. När Jimmy och Chazz råkar i slagsmål under en prisutdelning på ett stort mästerskap blir de båda avstängda från konståkningen på livstid. Efter mer än tre års frånvaro från sporten hittar Jimmy ett kryphål i reglerna. Han och Chazz är bara avstängda från att tävla i singelåkning. De får fortfarande tävla i paråkning. De båda åkarna avskyr varandra innerligt, men ser att samarbete är deras enda chans att återigen kunna tävla och vinna medaljer inom sporten de älskar.

Will Ferrell och Napoleon Dynamite åker konståkning. Går det verkligen att misslyckas med ett sådant upplägg? Nej, egentligen inte. Ferrell ligger, precis som vanligt, hela tiden någonstans mellan väldigt kul och hysterisk. John Heder spelar sin paradroll som den mesige killen med lite för mycket attityd. Tillsammans lyckas de få någonting så trist och smålöjligt som konståkning att bli roligt och spännande. Det är så att man önskar att OS såg ut så här. Det ska villigt erkännas att manuset är rätt så tomt. Filmens badguys är inte speciellt bad och det blir aldrig något riktigt tryck i den delen av historien. I stället läggs allt krut på samspelet mellan Ferrell och Heder. Det som verkligen håller ihop alla konståkningsscener, och det är överraskande många, är Richard Pearsons klippning. Det blir fart och tryck i åkningen och man glömmer faktiskt bort att det knappast är den småfete Ferrell som skrinnar runt och gör en trippel axel på banan. När det kommer till flamshumor är det nästan ingen som kommer upp i Ferrells klass och han befäster sin ställning med Blades of Glory. Filmen kommer inte upp i samma klass som Anchorman, men det är det ytterst få filmer som gör.

© Tommy Ekholm

Paradise Now - DVD-recension

PARADISE NOW

Regi: Hany Abu-Assad

Manus: Hany Abu-Assad, Bero Beyer

Skådespelare: Kais Neshif, Lubna Azabal, Ali Suliman

Releasedatum: Ute nu

Betyg: ****

Trailer

Den palestinska konflikten är en av den moderna världens djupaste och svåraste konflikter och som verkar vara helt omöjlig att lösa. Sedan 1940-talet har det rått ett mer eller mindre aktivt krigstillstånd mellan palestinska grupper och den israeliska staten. Konflikten har inte skildrats nämnvärt mycket på film. I alla fall inte om man bortser från ren propaganda, från folk som stöder konfliktens olika sidor. Paradise Now är en palestinsk film som har sitt centrum runt två självmordsbombare, men lyckas med att föra fram någonting större än bara ett budskap om att våld är dumt.

Palestinsk film hör inte till vanligheterna på svenska biografdukar. Vid närmare eftertanke kan man slå fast att palestinsk film inte hör till vanligheterna någonstans. Nu är inte Paradise Now en helt och hållet palestinsk film, då regissören och några många av skådespelarna antingen är palestinier som är födda eller lever sedan länge utanför de palestinska områdena. Men då filmen till största del är inspelad i det palestinska flyktinglägret Nablus och av människor som i alla fall har en stark anknytning till situationen på de palestinska områdena så känns det helt rätt att klassa Paradise Now som en palestinsk film.

De unga barndomsvännerna Said och Khaled jobbar som bilmekaniker i flyktinglägret Nablus på Västbanken. Det repetitiva och instängda livet har gjort dom fruktansvärt uttråkade och det verkar som om de varken tar sitt arbete eller livet i allmänhet på speciellt stort allvar. Ingenting kan vara mer fel. En kväll när Said kommer hem så möts han av en vän som meddelar honom att han och Khalid utvalts till att bli självmordbombare och att de, enligt sina egna önskemål, ska utföra självmordsattacken tillsammans. De båda vännerna får tillbringa en sista kväll tillsammans med sina familjer, men har inte tillåtelse att berätta vad de ska göra eller säga farväl. Dagen efter förs de till den radikala gruppen huvudkvarter och får sprängmedel fastsurrat på sina kroppar. Planen går ut på att de ska resa till Tel Aviv och där ska först den ena av dem spränga sig själv i en folksamling. När polis, sjukvårdare och militär anländer en kvart senare ska den andra av dem spränga sin bomb och ta så många av polis och militär som möjligt med sig i döden. Efter att ha ätit gott och spelat in videofilmer där de förklarar att de begår dådet som en protest mot Israels ockupation så åker de till gränsen för att göra verklighet av planen. Men någonting går fel vid gränsen. Israeliska gränsvakter dyker upp och Said och Khaled splittras upp när de flyr undan vakterna. Nu står de plötsligt ensamma, med bomber fasttejpade på sina kroppar, och måste var för sig konfrontera sina öden och övertygelser.

Trots att huvudpersonerna i Paradise Now är självmordsbombare och hela filmen har en ytterst palestinsk bild av världen så är det en stark antivålds-film. Det finns starka anledningar till varför Said och Khaled vill spränga sig själva och så många israeler som möjligt. Filmen vill belysa vad det är som driver unga människor att bli självmordsbombare och visar upp och utforskar hur det är leva med desperata omständigheter som vardag. Regissören Hany Abu-Assad vågar visa att det finns en personlig berättelse bakom varenda en av dessa människor. Även om filmen visar upp de argument som gör att huvudpersonerna rättfärdigar sitt självmordsattentat så är de starkaste argumenten som filmen för fram klart bundna till antivåld och att i stället för blodiga terrorhandlingar försöka finna en fredlig väg att lösa ockupationen och misären.

De båda huvudrollsinnehavarna, Kais Neshif som Said och Ali Suliman som Khaled, är mycket bra. De är helt övertygande i sina roller som uttråkade och arga unga män, som ser terror som det enda militära svar som Palestina har mot den betydligt starkare israeliska militärapparaten. Lubna Azabal spelar Suha, en ung kvinna som arbetar i en människorättsrörelse i Nablus och hon är filmens starkaste röst för icke-våld. Trots att hon står som en klar motpol mot de båda männen så blir hennes karaktär aldrig mästrande eller predikande, något som de flesta brukar misslyckas med.

Paradise Now är till största del inspelad på plats i Nablus, men inspelningen under slutskedet flyttas till Nasaret efter att våldet mellan palestinier och israelisk militär ökade och kom allt för nära inspelningsplatserna. Att man verkligen filmat med Nablus som bakgrund gör väldigt mycket för att filmen ska kännas äkta och verklig. Fattigdomen och misären i den nedgångna staden öppnar upp ytterligare en dimension och gör det mycket enklare att förstå varför huvudpersonerna tänker och handlar som dom gör.

Paradise Now är en film som berör ett ständigt aktuellt ämne och rör sig bortom de vanligaste skildringarna av terrorister och självmordsbombare. Det är en mycket välgjord, välskriven och välspelad film som verkligen försöker att gå in djupare på vad det är som driver unga män att begå självmordattacker. Vågar man slita sig från de allt mer standardiserade filmer som Hollywood pumpar ur sig så är Paradise Now någonting som verkligen är värt att se.

© Tommy Ekholm

Publicerad på Benzo.nu och i kort form i 019, nr. 3, 2006

Spiderman 3 - biorecension

SPIDERMAN 3

Regi: Sam Raimi

Manus: Ivan Raimi, Alvin Sargent

Skådespelare: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, Thomas Haden Church, Topher Grace

Releasedatum: 4 maj

Betyg:****

Trailer

Peter Parker stortrivs med sitt liv. Han tycker sig ha hittat en bra balans mellan sina studier och kärlek till sin flickvän Mary-Jane och sitt liv som Spiderman. Men ju mer Spiderman blir älskad av New Yorks invånare, ju mindre märker han att hans personlighet sakta förändras. Peter ser inte att Mary-Jane mår dåligt och deras förhållande blir allt mer ansträngt. När han en morgon vaknar har hans dräkt blivit svart. Den nya dräkten stärker hans krafter, men trycker också fram de mörka sidorna av hans personlighet. Dräktens påverkan är stark och den gör honom självsäker, kaxig och övermodig. Peter lyckas bli av med den nya dräkten, men skapar på så vis en ny och dödligt fiende, Venom. Denna nya superskurk slår sig samman med boven Sandman för att hämnas på Peter och alla han älskar.

Den tredje filmen i en franchise brukar innebära dödsstöten. Det finns inte många Part 3 som hållit ens en godkänd nivå. Speciellt inte i superhjältesammanhang. Men regissören Sam Raimi har lyckats att behålla samtliga skådespelare genom alla tre filmerna och gör här ytterligare en ypperlig uppföljare. Spiderman-filmerna har genomgående fokuserat mer på personen bakom masken och han vanliga liv mer än superhjältedelen, något som gjort att filmerna verkligen stuckit ut från de flesta i samma genre. Här är det Peter och Mary-Jane som är mer intressanta än Spidermans äventyr. Det betyder inte att actionscenerna tonas ner. Tvärt om. ”Spiderman 3” innehåller några av de fetaste scener och stunts som kommer att synas på bio i år. Det är en sådan oerhört fart när det vankas action att filmen tycks ta tvärstopp när de tar slut. Som tur är finns den bakomliggande historien som suger in en direkt.

Tobey Maguire är i det närmaste perfekt som Peter Parker. Han får den nördiga killen som plötsligt känner sig älskad av en hel stad att kännas helt trovärdig. Kirsten Dunst är bra som Mary-Jane, men som Spiderman-läsare sedan 25 år tycker jag att hon spelar henne som alldeles för mesig. Bland birollerna sticker Thomas Haden Church ut i rollen som Sandman. Topher Grace, från ”That 70s Show”, gör Eddie Brock helt annorlunda än i Spiderman-tidningarna. Det fungerar ändå bra då han får fram den bitterhet som gör honom till Spidermans fiende.

”Spiderman 3” fortsätter det som del 1 och 2 gjorde så bra. Sällan lyckas filmskapare blanda action och en meningsfull historia på ett sätt som alla dessa tre filmer har gjort. Gillade man de två tidigare filmerna kommer man inte att bli besviken på nummer tre. Jag ser redan fram mot Spiderman 4!

© Tommy Ekholm

Krönika 1

Jag hittade min första publicerade text och tänkte att det kunde vara kul att lägga upp den.

Varför Keanu Reeves måste dö!

Alla skådespelare råkar någon gång hamna i en usel film. Det kan bero på saker som att man har en kass agent, att filmen regisseras av Paul Verhoeven eller att filmbolaget kräver att filmen ska klippas sönder. Dock brukar de flesta stora skådespelare i alla fall se till att dom gör sitt jobb ordentligt. Se bara på Harvey Keitel (”Taxidriver”, ”Pianot”) som förmodligen varit med i fler usla filmer än någon annan skådespelare i historien men som alltid ser till att hans egen rollprestation är riktigt bra.

Det stora undantaget är Keanu Reeves! Han lyckas inte ens att göra bra ifrån sig när han jobbar med branschens bästa regissörer, manusförfattare och skådisar. Det finns inte en enda film som han medverkar i där hans skådespeleri sträcker sig förbi att stå stel som en trästock och säga all sin dialog med samma monotona röst. Visserligen passar just det i en film som ”The Matrix”, men det kanske ska ses som ett bevis på att bröderna Wachowski mer använde honom som rekvisita än som en skådespelare. Keanu Reeves stora dramatiska genombrott, kom i Gus Van Sants ”På Drift Mot Idaho” där han spelade mot River Phoenix. När man jämför deras prestationer i filmen står en sak tydligt klar. River Phoenix lämnade kvar mer skådespelartalang på trottoaren, när han dog utanför Viper Room 1993, än vad Keanu Reeves någonsin kommer att ha.

Dom enda gånger Keanu kommit i närheten av att göra en något så när trovärdig roll är i ”Bill & Ted”-filmerna. Dock är det allmänt känt att han inte så mycket skådespelande som att han bara var sig själv. Dessutom kanske det hjälpte till att både Keanu och Alex Winter (Bill) var ständigt cannabispåverkade under hela inspelningen. Ett annat exempel på bristande talang är i filmen ”Johnny Mnemonic”, där folk som Ice-T och Dolph Lundgren skådespelar i cirklar runt en stel Keanu Reeves. Läs namnen igen. Ice-T och Dolph Lundgren. När nu andra skådisar som tidigare fått vara med i filmer enbart för sitt utseende visat att dom faktiskt är lysande skådespelare, till exempel Tom Cruise och Brad Pitt, så står Keanu Reeves kvar och stampar på samma ställe som han startade på. Förr eller senare så måste filmvärlden upptäcka att det ger kvalitetsmässigt bättre filmer om man byter ut talanglösa pretty-boys mot riktiga skådespelare och då kommer vi garanterat att ha sett Keanu Reeves för sista gången!

Keanu Reeves är just nu rekvisita under inspelningen av ”The Matrix Reloaded” och ”The Matrix 3” som spelas in samtidigt.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019 någon gång 2000/2001

Gangster - biorecension

GANGSTER

Regi och manus: Steve Aries Aalam

Skådespelare: Mikael Persbrandt, Peter Gardiner, Kjell Bergqvist

Releasedatum: 27 april

Betyg: *

Antonio driver en het och framgångsrik krog i Stockholm. Han har en bakgrund som stenhård gangster och torped inom maffiabossen Thomas Ståhls organisation. Han arbetar hårt med att driva sitt ställe och har slutat med rån och beställningmord. Men han har inte släpp gangstervärlden. Alla människor runt honom är inblandade i bossen Thomas affärer och Thomas är en nära vän till Antonio. När Antonio ska göra den sista stora avbetalningen på ett svart lån han har tagit, så blir han rånad på pengarna. Nu sitter han med en obetald skuld på 3 miljoner och han vägrar att be Thomas om hjälp. Rånaren visar sig dessutom vara någon som står honom mycket nära. Antonio måste hitta sina pengar samtidigt som han måste se till att polisen inte tittar allt för nära på honom. Något som är extra svårt då hans före detta flickvän ingår i polisens spaningsgrupp.

Det ska erkännas att ”Gangster” inte är en bra film. Verkligen inte! Men jag rekommenderar den ändå. Varför? Jo, för att det här utan tvekan är en av årets roligaste svenska filmer. ”Gangster” är fylld av gapskratt. Humorn helt ofrivillig och regissören Steve Aries Aalam har knappast menat att man ska skatta åt hans film. Men det är oundvikligt. Filmen faller under kategorin ”så dålig att den blir rolig”. Huvudrollsinnehavaren Peter Gardiner, bossen Persbrandt och snuten Kjell Bergqvist står för ok skådespelarinsatser och Malou Hansson, som Antonios syster fungerar. Men sedan… resterande biroller är så hysteriskt under isen att man ofta bara skrattar rakt ut. . ”Gangster” har en rent imponerande vapen per minut-ratio. Det finns nog ingen svensk film som någonsin kommit upp i dessa siffror. Det flashas pistoler i minst varannan scen. Sedan kanske regissör Aalam borde träna lite mer på hur man filmar actionscener. Filmens stora shoot-out faller minst sagt platt. Den blir så töntig och förvirrande att man inte kan annat än att …tja, skratta. Dessutom är det fullt möjligt att filmen är klippt av en 5-åring. Hur som helst. ”Gangster” är fylld av fantastiskt roliga scener och jag kan inte annat än att ha jättekul åt den.

© Tommy Ekholm

Jackass-Number 2 - DVD-recension

JACKASS – NUMBER 2

Regi: Jeff Tremain

Medverkande: Johnny Knoxville, Bam Margera, Steve-O, Ryan Dunn

Releasedatum: 25 april

Betyg: ***

Trailer

Antingen älskar man det eller så hatar man det. Jag har aldrig stött på någon som inte har någon av dessa två åsikter när det kommer till Jackass. Nu kommer i alla fall tokdårarnas senaste äckel- och vansinnes-orgie på DVD. ”Jackass – Number 2” är inte på något vis nyskapande eller ens särskilt speciell. Det är helt enkelt en en och en halv timme lång reklamfri version av tv-seriens avsnitt. De har bara tagit i lite extra i några av de sjuka stunts som utförs. Det enda som kan kallas någorlunda nytt är att de nästan verkar sätta livet på spel vid några tillfällen. Att se Steve-O simma blödande bland hungriga hajar blir inte speciellt kul, bara obehagligt. För att inte tala om när Dave England för en så hård smäll i huvudet att han helt tappar fattningen och uppvisar den klaraste hjärnskakning jag någonsin sett utanför en hockeymatch. Sådant är helt enkelt inte roligt. Inte ens för ett Jackass-fan. Meningen är ju att dom ska slå sig lite lagom. Förmodligen ligger dessa segment, åtminstone hjärnskakningen, kvar bara för att visa idioter till åskådare att dom inte bör försöka sig på detta hemma.

Filmen är mycket upp och ner skrattmässigt. Men när det verkligen börjar ta fart slänger de av någon outgrundlig anledning hela tiden in långa segment där Spike Jonez eller Johnny Knoxville är utklädda till gamla människor och går omkring på stan. Tempot blir minst sagt ryckigt och man sitter bara och väntar på att få se någon göra sig illa. Filmens riktigt stora nummer är överraskande bra uppbyggt. Ehren McGhehey ska skrämma en taxichaffis, men blir själv skrämd helt från vettet när chaffisen (som självklart är med på det hela) sliter fram en pistol och tvingar ner den stackars Ehren i bilens baklucka. Men i sann Jackass-anda blir Ehren givetvis mest arg över att det hår som använts som lösskägg och har klistrats fast i hans ansikte som maskering, visar sig vara alla de andra grabbarnas könshår…

Barnsligt? Ja. Småsjukt? Det med. Äckligt? Väldigt. Kul? Oh, ja. Gillar man tv-serien och den första filmen kommer man garanterat att skratta sig fördärvad åt vissa delar av ”Jackass – Number 2”.

© Tommy Ekholm

Shortbus - DVD-recension

SHORTBUS

Regi och manus: John Cameron Mitchell

Skådespelare: Sook-Yin Lee, Paul Dawson, Lindsay Beamish

Releasedatum: 25 april

Betyg: *

Trailer

Filmen följer ett antal New York-bor vilka alla presenteras i filmens inledning genom smått chockerande närgångna sexscener. Sofia är en sexterapist som aldrig haft en orgasm. Hon presenteras genom en vildsint sexakt med sin man där de rena penetreringbilderna är många. Severin är en ung dominatrix som tycker illa om män. Hon presenteras med en scen där hon piskar en rik pojkspoling. James och Jamie är ett homosexuellt par som funderar på att ta in en tredje part för sex. De presenteras med en utdragen scen där James, i närbild, suger av sig själv, sprutar i sin egen mun och sedan gråter. Dessa vilsna människor samlas sedan på klubben Shortbus, ett ställe där allt är tillåtet, för att ragga eller bara prata om sina respektive problem.

Låter det intressant? Nej, inte särskilt. Det finns en mjuk humor i filmen som räddar den från att bli en total katastrof. Regissören John Cameron Mitchells förra film, ”Hedwig and the Angry Inch” hade i alla fall någonting att säga och var betydligt roligare. ”Shortbus” är bara tom. Visst skrattar jag ordentligt i bögtrekants-scenen, när en av deltagarna sjunger The Starspangled Banner in i en annan mans anus, men det håller inte i längden. Folk mår dåligt men det förklaras inte riktigt varför. En av karaktärerna drömmer sig tillbaka till den underbara tid då han sålde sin kropp till andra män, för att i scenen efteråt vara ofantligt deprimerad och försöka ta livet av sig. Huh? En annan hatar sitt riktiga namn så mycket att hon börjar gråta och blir deprimerad. Dagens I-landproblem? Skådespelarna är också ett stort problem. De är helt enkelt inte något vidare bra. Det känns som om de blivit castade enbart på grund av att de var villiga att delta i explicita sexscener. Det som räddar Shortbus från ett bottenbetyg är de korta stunderna av riktigt rolig humor, några verkligt snygga animerade scener och den förvånansvärt medryckande, om än rätt så töntiga, slutscenen. Filmen har nästan urskillningslöst hyllats av recensenter. Jag förstår ingenting…

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 8, 2006 i kortare version

The Wicker Man - DVD-recension

WICKER MAN

Regi: Robin Hardy

Manus: Anthony Shaffer

Skådespelare: Christopher Lee, Edward Woodward, Britt Ekland

Releasedatum: ute nu

Betyg: *****

Jag avskyr musikaler. Så enkelt är det. Jag klarar inte av när folk i filmer helt omotiverat bryter ut i sång. ”Wicker Man” är det enda undantaget. Filmen har klivit fram som en av de största kultfilmerna från engelskt 70-tal och den bör ses, även om man som jag inte uppskattar sjungande skådespelare. Polismannen Howie kommer till en avlägsen ö utanför den skotska kusten efter att han fått ett anonymt brev som talar om att en liten flicka på ön försvunnit. Lokalbefolkningen spelar helt ovetande om händelsen och Howie anar snabbt ugglor i mossen. Ön styrs av den udda Lord Summerisle och den djupt kristne Howie blir svårt chockad när han upptäcker att öns invånare förkastat kristendomen och i stället ägnar sig åt hedniska naturriter. När polismannen gräver djupare i fallet med den försvunna flickan märker han att det verkar som om hon lever, men skall offras till öbornas hedninska gudar.

”Wicker Man” är en riktigt annorlunda blandning av musikal, detektivfilm och skräck och hur konstigt det än låter så fungerar det riktigt bra. Sångerna är töntiga och det finns en del omotiverad nakenhet, men det går att ha överseende med. En sådan här film står och faller med sina skådespelare och som tur är klassen här förhållandevis hög. Edward Woodward tar rollen som Howie på största allvar och tillsammans med Christopher Lee, som spelar Summerisle, ser han till att filmen aldrig, trots sin udda utformning, blir löjlig. Slutscenen är så obehaglig att det är få filmer som lyckas toppa den. Christopher Lee anser att ”Wicker Man” är den bästa film han har medverkat i, och det vill inte säga lite. På senare år har filmen fått ett välförtjänt kultrykte och det är kul att se att den ges ut på DVD i Sverige så att alla får chansen att se denna unika film.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 2, 2006 och i långt format på www.benzo.nu

Little Miss Sunshine - DVD-recension

LITTLE MISS SUNSHINE

Regi: Jonathan Dayton, Valerie Faris

Manus: Michael Arndt

Skådespelare: Greg Kinnear, Alan Arkin, Steve Carell, Abigail Breslin

Releasedatum: 18 april

Betyg: ****

Trailer

Familjen Hoover är svårt dysfunktionell. Pappa Richard är en misslyckad förläsare i ämnet självhjälp och man blir en vinnare. Mamma Sheryl är svårt frusterarad med sin familj och sitt liv i allmänhet. 16-årige sonen Dwayne har tagit ett tystnadslöfte tills han kommer in på flygvapnets pilotskola och har nu inte sagt ett ord på 9 månader. Den mulliga och inte speciellt talangfulla 7-åriga dottern Olive drömmer om att bli skönhetsdrottning. Farfar Ed har blivit utsparkad från äldreboendet eftersom han börjat snorta heroin och bor nu hos familjen. Till denna brokiga skara tillkommer i filmens början Sheryls bror Frank. Han är landets främsta Proust-professor och har precis försökt ta livet av sig efter ett misslyckat kärleksförhållande till en av sina studenter. Olive har tidigare kommit på andra plats i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine i hemstaden. Nu har vinnaren diskats på grund av en incident med bantningspiller och Olive är uttagen till att tävla i den stora Little Miss Sunshine-finalen i Kalifornien. Hela familjen trycker in sig i sin gamla risiga folkabuss och beger sig mot tävlingen.

"Little Miss Sunshine" är en småsvart komedi som är mycket svår att inte tycka om. Skådespelarna är perfekta i sina roller och det syns att de verkligen gillar att jobba med det närapå lysande manuset. Filmen är mycket rolig, även om några scener på slutet bygger på nästan smärtsam pinsamhetshumor så skrattar man så att man tappar luften. Alla skådespelare är som sagt bra, men jag ger extra höga betyg till Steve Carell, från "40-year old virgin", som Frank, Greg Kinnear som Richard och Alan Arkin som farfar. Regissörerna Dayton och Faris har gjort en film som är omöjlig att inte tycka om. Sådant kan vara mycket svårt när man har en stor uppsättning i grunden trasiga karaktärer. För att tidigare i stort sett enbart ha arbetat med musikvideos så känns regissörsparet mycket kompetenta och de har verkligen lyckats att krama ut allt som går från både manus och skådespelare. Filmen mottog fyra Oscarsnomineringar, där Arkin vann bästa biroll och Michael Arndt för bästa manus.

© Tommy Ekholm

The Science of Sleep - DVD-recension

SCIENCE OF SLEEP

Regi och manus: Michel Gondry

Skådespelare: Gael Garcia Bernal, Charlotte Gainsbourg, Alain Chabat

Releasedatum: 18 april

Betyg: ****

Trailer

Den blyga och tillbakadragna Stephane övertalas av sin mamma att återvända till barndomshemmet i Frankrike, där hon har skaffat honom ett kul och kreativt jobb som illustratör. Hans glädje grumlas omedelbart när det visar sig att arbetet är fruktansvärt tråkigt och inte innehåller någon form av illustration. Stephane har ett svårt fantasifullt drömliv som ofta hotar att ta överhanden över verkligheten. Många gånger är han plötsligt tveksam till om han drömmer eller är vaken. Besvikelsen över jobbet försvinner när han träffar sin nyinflyttade granne Stephanie. När de först träffas misstar hon honom för en flyttjobbare och Stephane är för blyg för att rätta henne. Det leder till att han måste låtsas att han inte alls bor i dörren bredvid för att kunna utveckla vänskapen med Stephanie. Snart inser Stephan att hans granne är något av en tvillingsjäl med en fantasi som nästan matchar hans egen. Hon uppskattar hans ofantligt coola uppfinningar, som en-sekunds-tidsmaskinen och glasögon för att göra den vanliga världen till 3-D. De börjar arbeta på projekt tillsammans och snart börjar Stephanie att charmas av sin blyge granne. När så allt plötsligt slår in och Stephane blir både framgångsrik på jobbet och får sina drömmars kvinna så börjar hans osäkerhet och livliga fantasi att sakta bryta ner honom. Han slits mellan sin fantasivärld och verkligheten och vet inte riktigt hur han ska hantera situationerna som uppstår.

Michel Gondry gjorde sig ett namn genom att göra grymma musikvideos med artister som Rolling Stones, Beck, Chemical Bros och framför allt Björk. Som långfilmsregissör slog han igenom med den storartade Eternal Sunshine of the Spotless Mind för två år sedan. Nu är han alltså tillbaka med en ny film, den här gången utan manus från guden Charlie Kaufmann. Filmen är rejält surrealistisk då man många gånger inte riktigt vet om Stephane drömmer eller inte. Mycket av filmen, och då framför allt alla drömsekvenser är till stor del animerade. Sådant kan sabba den mest välplanerade film, men som tur är har Gondry en bra fingertoppskänsla och animationerna passar mycket väl in i hela konceptet. Dialogen blir i bland lite irriterande då franska, spanska och engelska blandas genom hela filmen, men man kommer undan med det eftersom dialogen är mycket välskriven. Gael Garcia Bernal fungerar bra i huvudrollen. Han klarar av att kasta sig handlöst mellan seriösa scener och vansinniga drömsekvenser. Hade inte det fungerat hade hela filmen fallit platt. Charlotte Gainsbourge, som spelar Stephanie, gör mycket av en roll där hon egentligen mest ska spela straightman till Stephanes glada vansinne. Alain Chabat är också värd att nämnas för hans underbart roliga roll som Stephanes sexfixerade arbetskamrat. Filmen glider obehindrat mellan ren komedi, romcom och drama utan att det känns spilttrat. Gondry visar här igen att han är en mycket spännande regissör.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 8, 2006

Oskuld - DVD-recension

OSKULD

Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland

Skådespelare: Emily Rios, Jesse Garcia, Chalo Gonzalez

Releasedatum: 11 april

Betyg: ****

Trailer

Oskuld utspelar sig i Echo Park i Los Angeles. Här bor den 14-åriga prästdottern Magdalena. Hon har ett par månader kvar till sin 15-årsdag och sin "Quinceanera", den traditionella fest som ska fira hennes inträde i vuxenvärlden. Magdalena upptäcker till sin förskräckelse att hon är gravid. Hennes djupt troende far blir vansinnig och kör ut henne från hemmet. Magdalena tar sin tillflykt till sin mors morbror, den åldrige men godhjärtade Tomas. Hos Tomas bor även släktens andra svarta får, Magdalenas kusin Carlos. Han har också blivit utslängd hemifrån, eftersom han är en buse, en tjuv och framförallt för att han är homosexuell. Inledningsvis har Carlos och Magdalena svårt för varandra, men med Tomas hjälp kommer de nära varandra.

Regissörerna Richard Glatzer och Wash Westmoreland har skapat en fantastisk film med en starkt realistisk ton. Filmer har en stark historia utan några onödiga utsvävningar och skådespelarna ligger hela tiden på gränsen till det briljanta. Huvudrollerna spelas av Emily Rios och Jesse Garcias, som båda gör långfilmsdebut. Rios har många tunga och svåra dramatiska scener som hon klarar av med en sådan galans att man kunde tro att hon är en ärrad veteran. Garcias är så vansinnig bra att jag inte finner några ord. Han får köra igenom hela känsloregistret och missar inte någonting någon gång. Tomas spelas av Peckinpah-veteranen Chalo Gonzalez, som också han är lysande. Gonzalez tar oftast ett steg tillbaka och låter de två ungdomarna spela ut ordentligt, något som egentligen bara förstärker hans insats. Oskuld är snygg på ett "icke-amerikansk-indie"-sätt och är väldigt välklippt. Mer känslostarkt än så här blir sällan ett biografbesök.

© Tommy Ekholm

Publicerad i 019, nr. 8, 2006